Saker som borde diskuteras i FRA-frågan

Skrev en kommentar som blev så lång att den platsar som bloggpostning...

---

Det tycks mig som att det finns några stycken punkter där förespråkare och motståndare har totalt olika uppfattning, men som inte egentligen diskuteras annat än indirekt.


1. Är det någon skillnad i kränkning mellan automatisk scanning och mänsklig läsning?

För att svara på det så måste man fundera över vad kränkningen består av och hur vi förväntas hantera vetskapen om den.

Som jag uppfattar det så finns det några olika sätt som kränkningen tar sig uttryck:

a) Faktisk skada. Det riskerar att läcka information som skadar mig på ett eller annat sätt. Saker jag vill ska vara hemliga kommer till kännedom för dem jag avsett hålla dem hemliga för.

b) Risk för ogrundade misstankar. Min kommunikation kan missuppfattas, och eventuellt skickas vidare till främmande makt. Det kan medföra obehag och rent konkreta saker som till exempel inreseförbud till USA.

c) Allmänt obehag av att någon okänd kan komma att läsa det jag avsett för endast en speciell mottagare.

d) Obehag över att någon kartlägger vilka jag kommunicerar med. Jag kan inte veta allt om de jag korresponderar med, kanske har FRA anledning att hålla koll på dem. Man riskerar att bli inblandad i en kedja av "guilt-by-associasion".

Alla dessa punkter ger som konsekvens att folk anpassar sig till möjligheten att meddelanden kan komma att fångas upp och faktiskt läsas och lagras.

Då inträder självcensuren, man börjar helt enkelt anpassa det man säger så att det för en eventuell avlyssnare inte ska verka skumt, och vissa saker säger man inte alls. Man tänker en extra gång innan man går till en viss webbplats, ”Hur uppfattas det att jag besöker den här?”, ”Är detta nåt FRA kan vara intresserat av?”

Spelar det för det här resonemanget nån större roll ifall scanningen sker automatiskt och bara "intressanta" meddelanden läses av människor eller om varje meddelande läses av en människa?

Mitt svar är ”Nej”, det gör det inte. Eftersom vi inte får veta på vilka grunder meddelanden fångas upp, kan vi inte heller veta vilka beteenden som är intressanta för FRA. Inte heller vet vi vilken trafik som kommer att skickas in till FRA’s avlyssningscentraler, vi måste utgå från att all trafik kan hamna där.


2. Frågan om i vilken mån man kan ha förtroende för hemliga organisationer.

Förespråkarna och FRA’s överdirektör framhåller hur stort förtroende vi kan ha för FRA, de har helt enkelt hög moral och skulle aldrig missbruka den information som hamnar där.

Problemet är bara att vi inte kan VETA det. Jag känner inte personalen där, men jag känner människonaturen i allmänhet, och vill inte ha system vars enda försäkring är den moraliska kvaliteten hos dem som arbetar med dem. Det enda sättet att stoppa missbruk är att desarmera tanken: ”Det är ändå ingen som kommer att få reda på det.” Hemliga organisationer måste byggas så att det är stor risk att ”nån kommer att få reda på det”. Det måste finnas mekanismer som gör att de som arbetar med detta vet om att om 5 eller 10 år kommer jag att ställas till svars för det jag gör. Naturligtvis kan inte hemlig verksamhet vara offentlig samtidigt som den pågår, men det måste finnas en transparens i efterhand så att beslut kan granskas och att de som tog dem måste motivera varför, och de som var utsatta för dem måste ha rätt till information.

Vad jag förstår finns det inga sådana mekanismer i underrättelsetjänsten idag, vi litar helt enkelt på ”the good guys”, och det är inte tillräckligt som jag ser det.


Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, centern, moderaterna, folkpartiet

Även: SvD