2006-06-30

Historiematerialism II

Fick påpekat att jag inte använde min marxistiska terminologi korrekt häromdagen i posten om Historematerialism. Det stämmer nog, jag använde "produktionsförhållanden"( = grundläggande ekonomisk organisation)" där det borde stått "produktionskrafterna" ( = arbete och redskap).

I vilket fall, det fick mig att läsa på lite och återuppliva lite Marx...

En sak han skrev i sin värdeteori är faktiskt lite intressant. Enligt Marx så bestäms en varas bytesvärde egentligen den sammanlagda arbetstid som nedlagts i dess framställning. Om man då har en vara som skapats med en viss mängd arbete, tex en musik-CD, och som sedan kan dupliceras i en obegränsad mängd kopior med i princip inget ytterligare arbete, vad händer då i "marxistisk anda" med värdet på en sådan kopia? Nån kunnig marxist får gärna kommentera, jag är lite nyfiken på hur man ska få ihop detta med värdeteorin...

Andra bloggar om: ,

2006-06-11

Tendetiös bevakning av fildelningsfrågan i Aftonbladet

Är det ingen som reagerar över hur tendentiöst Aftonbladet skriver i fildelningsfrågan?

Just när det var som mest aktuellt efter TPB-razzian så släpptes det fram en del kritiska röster, men nu är det tillbaka till "business-as-usual" dvs okritiskt återgivande av upphovsrättsindustrins pressmeddelanden.

Idag så har vi till exempel:Olagliga kopior har halverat skivförsäljningen (via N24.se)
och ett inlägg från Bert Karlsson: Högerextrema fildelare fångar hel generation

Den första artikeln är tendentiös därför att den inte överhuvudtaget försöker göra nån analys av om det i någon mån är skivbolagens eget fel att de tappar skivförsäljning, utan bara vidarebefordrar deras syn. Vill man ha en vettig analys av problemet så får man gå till Niclas Lundblads blogg.

Han visar övertygande att den förlust de möjligen får av fildelning VIDA överstigs av den förlust de själva utsatt sig för genom att inte följa med i teknikutvecklingen.


Vad gäller Bert Karlssons drapa så vet man ju inte om man ska skratta eller gråta, men nog är det intressant att få insyn i skivbolagsdirektörernas egen lilla väld och hur lite den verkliga världen är inkopplad när de sinsemellan diskuterar frågan. Uppenbarligen är det ju så att ondskan på jorden är inkarnerad i fildelarna, så i skivbolagsdirektörernas ögon är det självklart att fildelare också är högerextremister och pedofiler, och allt annat ont man kan tänka sig...


Andra bloggar om: , , ,

2006-06-08

Skatt på bredband, dysfunktionell ide.

Lägga skatt på bredbandsuppkopplingar ungefär som privatkopieringsavgiften på CD-R skivor?
Lars Ilshammar och Jeanette Gustafsdotter skriver en debattartikel i SvD idag där de förslår detta.

Vid första påseende låter det ju som en bra ide, och dessutom bekväm, man stöter sig varken med väljarna eller upphovsmännen, men om man funderar ett slag så är den riktigt dålig, och jag ska försöka förklara varför.

Det finns minst 4 stora problem med en sådan avgift på internetuppkopplingar.

Den första är ifall det blir rätt personer som får betala. Det är samma problem som med avgiften på CD-R skivor. Idag får jag betala en avgift på alla CD jag köper som går till Copyswede även om jag i huvudsak använder skivorna för att göra backup på min dator eller lagra semesterfilmer. Redan detta är ett problem. Att införa ytterligare en sådan avgift som jag skulle betala för att jag sitter och skriver den här artikeln, jobbar hemifrån eller surfar runt på nätet är ännu svårare att motivera. Dessutom skulle det innebära att jag skulle betala dubbelt för upphovsrätten om jag använder de legala nedladdningstjänsterna som börjar uppträda på nätet, eller lyssnar på webbradio som redan betala STIM-avgift. När det gällde kassettband, en gång på 70-talet var inte detta ett stort problem, dom användes faktiskt i huvudsak till att kopiera musik, men när det gäller bredband är det en helt annan sak, internet används till otroligt mycket mer är den här typen av kopiering, och det skulle slå orimligt snett om man bara rakt av förutsätter att alla piratkopierar lika mycket. Det skulle bli som att lägga en avgift på brev därför att det ibland skickas piratkopierade böcker på det sättet. Vari ligger det rimliga i att de som inte laddar ner olagligt ska betala en avgift för dem som gör det?


Det andra problemet är vem som ska få betalt. Upphovsrätten är inte något som bara gäller musiker som är anslutna till STIM eller liknande organisationer. Alla som producerar innehåll har upphovsrätt till det de gör. Alltså borde jag få del av avgiften ifall jag skriver något på min blogg som någon annan sedan citerar någonstans. Likaså garageband som lägger upp en låt på sin hemsida, författare som lägger ut en novell, alltså vem som helst som publicerar något som någon annan använder till något.

STIM och liknande organisationer bygger distributionen av ersättningarna på statistik över hur mycket olika artister spelas i radio och liknande, samt på undersökningar hur mycket olika sorters musik kopieras etc., etc. Hur skulle man kunna göra det på Internet? Det är en sak att hålla koll på vad som spelas på ett begränsat antal radiostationer, men hur ska det gå till att göra sådant på nätet? Det som är speciellt med internet är ju att VARJE ”mottagare” också är ”sändare”. Jag bedömer det som fullständigt omöjligt att göra någon som helst rättvisande mätning av hur material distribueras på nätet och vilka upphovsmän det har. ( Bara som ett litet exempel så vet jag att ”Philemon Arthur and the dung”’s samlade produktion kopieras flitigt av yngre tonåringar. Är det någon som har hör dem på radio på länge, eller ens när de var stora på 70-talet…)

Det tredje problemet är att man genom den här typen av lösningar cementerar en infrastruktur som inte är till fördel för vare sig konsumenter eller upphovsmän. Visst är det egendomligt att vi har en lag i det här landet som säger att det ska samlas in pengar för kassettavgifterna som går den privata organisationen Copyswede? Hur gör de upphovsmän som inte är nöjda med hur den organisationen fungerar? Bildar en ny? Glöm det, det kan man inte göra. Likadant med STIM. Alla artister som är med i STIM avtalar bort den ekonomiska rätten till sina verk till STIM, de får inte ens försöka hitta alternativa vägar till konsumenterna, och de får inte ens själva ge bort sin egen musik på nätet om de vill. Genom att införa en privatkopieringsavgift på internetanslutningar så bygger man på den här byråkratin ytterligare.


Det fjärde problemet är att förslaget över huvud taget inte tar hänsyn till att internet är globalt. Vem ska betala när nedladdaren sitter på Nya Zeeland och laddar från en peer i Säffle?

Eller om jag laddar hem ett Jamaicanskt reaggeband från en peer i Venezuela? Hur kommer pengarna dem till dels?



Grundproblemet i sammanhanget är faktiskt att exemplarframställningsmonopolet inte går att upprätthålla i en era av digital kommunikation. Det finns inga möjligheter att monitorera dataströmmarna på Internet, det går inte att se på ettorna och nollorna om de tillhör ett upphovsrättskyddat verk eller om det är min månadstidrapport till jobbet som svischar förbi.

All upphovsrättslagstiftning som reglerar vad privatpersoner får eller inte får kopiera är därför dömd att vara verkningslös, det går inte med mindre än att ställa en polis intill varje tangentbord. Det enda man uppnår är en lag som de flesta struntar i, alternativt, och långt värre, accepterar integritetsintrång och övervakning av kommunikationer människor emellan.
Vår käre justitieminister gör ändå redan vad han kan för att komma dithän.

Varför kan inte artister och upphovsrättsindustrin inse att de lever i en ny situation? För att använda gamle Kalle: Produktionsförhållandena har ändrats. Överbyggnaden behöver komma ifatt..

Eller se det så här: Upphovsrättsindustrin sitter i samma båt som skriv- och räknemaskinstillverkaren Facit gjorde i början av 70-talet. De gjorde fantastiska finmekaniska maskiner, men ingen hade behov av dem längre. Är det nån som tycker att vi borde lagt en avgift på miniräknare för att finansiera överlevnaden av de mekaniska räknarna? Skivbolag är numera en onödig mellanhand, varför ska vi betala för det?

Det finns ett brett stöd för att upphovsmännen ska ha betalt för sitt arbete, det finns en stor efterfrågan på deras verk, antagligen större än någonsin tidigare, men det stödet finns inte för att de ska få betalt PER KOPIA.

Jag vet att det inom open-source på programvarusidan redan experimenteras med förskottsbetalningar, dvs: ”Om ni som är intresserade av att vi utvecklar en ny version av det här programmet betalar in 10$ var så lovar vi att sätta igång att utveckla när vi kommer upp i 5000$ och släpper sen programmet fritt. Har vi inte fått ihop pengarna inom 2 månader så struntar vi i det hela och ger tillbaka pengarna”. Den typen av modeller skulle mycket väl kunna fungera och upphovsmännen skulle då få betalt för nedlagd tid, precis som alla andra som arbetar. Varför ska egentligen en kompositör ha betalt varje gång hans arbete används? Jämför med en snickare som tillverkar en dörr, skulle vi gå med på att betala en avgift varje gång vi använder den?


Jag propagerar inte för att släppa upphovsrätten helt, men vad vanligt folk gör för sitt höga nöje utan att tjäna pengar på det är inte en fråga som ska regleras via lagstiftning när det inte finns folkligt stöd för det.

Vill nåt parti ha min röst, så kom med ett förslag som återställer privatkopieringsrätten och inbegriper rätten att dela med sig till andra utan att införa någon slags bredbandsskatt. För kommersiell användning kan det fungera som nu, men låt vanligt folk dela med sig till varandra bäst de vill.

Upphovsmännen kommer att upptäcka att deras tjänster fortfarande, som i alla tider genom historien, är efterfrågade, och musikindustrin och videouthyrarna får helt enkelt acceptera att ingen behöver deras tjänster mera om det är på det viset.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

2006-06-06

Miljöpartiet fel på det.

I Expressen intervjuvas Peter Eriksson med anledning av att han i sin blogg uppmanat Bodström att lägga ner jakten på illegala fildelare och lösa frågan på nåt annat sätt.

Det där andra sättet är väl antagligen (mp)'s förslag om att lägga på en avgiftpå bredbandsuppkopplingar i analogi med kassettavgiften på inspelningsbara media.

Även om det är trevligt med ett parti som insett det lämpliga att agera mot en lagstiftning som inte har nåt folkligt stöd, så är det några fundamentala fel i resonemanget om "bredbandsskatt" och jag ska försöka belysa några av de viktigaste:

1. Bredband används till otroligt mycket annat än upphovsrättsbrott.
Om jag köper en låt från iTunes, ska jag då betala ersättning till upphovsmannen två gånger?
Dels i priset, dels i bredbandsavgiften.

Om jag använder mitt bredband för att jobba hemifrån, varför ska då nån upphovsman ha betalt för det?

2. Upphovsrättsorganisationsbyråkratin, dvs COPYSWEDE och tex. STIM, organisationer som distribuerar ersättningen vidare, gör det på basis av statistik från radio etc. så att de den vägen kan räkna ut ungefär hur ofta respektive upphovsmans verk spelas.

Den typen av statistik är fullständigt omöjlig att ta fram för internetanvändning av verken, modellen kan bara fungera för medier som bygger på en rimligt väl centraliserad distribution.

Internet fungerar inte på det sättet, VARJE mottagare är också en sändare för att tala i radiotermer.

Det här innebär att ett verk kan ha en enormt stor spridning och användning utan att det går att påvisa det i statistiken, tex kanske en låt blir stor på nätet men inte i radio.

Hur ska dessa upphovsmän kunna gå till STIM och säga att de vill ha ersättning i förhållande till detta? Hur ska det påvisas?

3. Vilka upphovsmän ska ha rätt till ersättning från avgiften?
Har JAG rätt att begära ersättning om en massa folk citerar mina tankar från den här bloggen?
Ett "garageband" som lägger upp en låt på sin hemsida?

Eller ska det bara vara artister som är signade med nåt av de etablerade bolagen?


Som synes, "bredbandsskatt" reser fler frågor än den besvarar och jag är rädd att det bara är ett sätt för miljöpartiet att vara för fri fildelning utan att behöva riskera att anklagas för att strunta i upphovsmännen.

Update:Vänsterns Tasso Stafilides tycks vara inne på samma linje nu. Det blir inte bättre för det...


Andra bloggar om: , , , , , , ,
,,

Historiematerialism

Kom att fundera lite över frågan om varför ganska mycket vänsterfolk skriver positivt på sina bloggar om piratkopiering, samtidigt som det också tycks vara en huvudfråga för ultraliberaler av diverse riktningar.

Bägge delarna kan tyckas konstiga eftersom liberalerna normalt brukar tycka att allt ska gå att sälja på en marknad, och jag förstår inte riktigt varför de just i fallet med immaterialrätt hamnar på en annan linje, de brukar ju förespråka ägande som en mänsklig rättighet i alla andra sammanhang.

Vad gäller vänsterståndpunkten tror jag ändå att jag kan sprida lite ljus, i vart fall över mitt eget perspektiv.

För mig handlar det nog helt enkelt om ett i grunden historiematerialistiskt synsätt, precis som gamle Marx beskriver det: Produktionsförhållandena i samhället är avgörande för den ideologiska överbyggnaden. Uttryck på ett annat sätt, moralen i ett samhälle är en funktion av de materiella förhållandena i samhället. När den tekniska utvecklingen nu har gjort det möjligt att kopiera film och musik och det för de allra flesta är en god sak, och det dessutom är omöjligt att förhindra så kommer människors beteende och moral att anpassa sig till detta.




Andra bloggar om: , , ,

2006-06-05

Om copyright

Upphovsrätträtt är ett konstigt djur.

Jag har svårt att tro att mänskligheten hade kommit speciellt långt ifall det hade funnits patent eller copyright på stenåldern.

Tänk om någon hade lagt ett par år på att komma på och raffinera konceptet "metkrok" och sedan begärt att alla som kopierade hans metkrok skulle ge honom var tionde fisk. Var hade vi befunnit oss då? Knappast speciellt långt fram i utvecklingen...

På medeltiden var kopiering ett respekterat hantverk, hela kloster var fulla med munkar som inte gjorde nåt annat. Så höll dom på ända tills Gutenberg uppfann tryckpressen. Tänk ifall han hade kunnat ta patent på den, hur spridd hade boken då varit?

Sen kom industrialismen, och där nånstans uppkom den absurda iden om att folk skulle sluta uppfinna ifall dom inte fick ensamrätt på sina uppfinningar, att författare skulle sluta skriva ifall de inte fick ensamrätt att trycka sina texter osv.

Som om det inte funnits författare, kompositörer och uppfinnare i alla tider, människor som drivits av sin nyfikenhet och behov att formulera sina ideer.

Antagligen var det väl helt enkelt så att mångfaldigandet av det skyddade verket vid den tiden började kräva stora investeringar. En tryckpress var dyr, att skapa klicheer för en bok var dyrt, papper var dyrt, och det var ett ekonomiskt äventyr att trycka en upplaga av en bok. Kanske var det så att det i det läget behövdes ett skydd för att någon skulle våga ge sig på att trycka en upplaga och ta risken att den floppade. Annars kunde ju nån annan bara vänta och se ifall den första upplagan blev en succe och sedan trycka en egen piratupplaga av en populär skrift. Det är viktigt att komma ihåg detta, att copyrighten tillkom för att skydda den som betalade tryckningen av ett verk, och man löste det juridiskt så att man hittade på iden "copyright" som tilldelades författaren att kunna sälja till tryckaren. Man tillämpade plötsligt konceptet "patent" på information, och vid den tiden var det nog rimligt att se det så, eftersom det i bägge fallen krävdes en betydande investering för att kommersialisera uppfinningen respektive texten.

Det som är viktigt att komma ihåg är ialla fall att den här rättigheten, att ge monopol på mångfaldigande, inte är en allom given "naturrätt" utan en bestämmelse som tillkom vid en viss punkt i historien, i ett visst sammanhang, under vissa specifika tekniska förhållanden som gav vissa speciella konsekvenser.

Är förutsättningarna för det här de samma idag?

Mitt svar är: Nej, den tekniska utvecklingen har skapat helt nya förutsättningar, investeringen för att producera en upplaga är i princip helt borta, det finns ingen kostnad per exemplar när vi talar om digital publicering.

Det finns inte ett samhällsintresse av att skydda den som mångfaldigar digitala verk eftersom det inte finns någon kostnad för att göra det. På 1800-talet hade det varit svårt att få någon att utföra mångfaldigandet utan skydd av copyright. På 2000-talet är det omöjligt att förhindra att verken mångfaldigas.

Borde då inte detta ge konsekvenser i lagstiftningen?

Men, svarar vän av ordning, då slutar väl upphovsmännen att skapa nya verk?

Min motfråga blir då:
Varför det?
Skapades inget av värde innan copyrighten infördes?
Motiven till att skapa kanske kommer att ändras, det kanske blir svårare att skapa med drivkraften att tjäna stora pengar, men är det i sig dåligt?

Är det rimligt, ur nåt slags moraliskt perspektiv att Elvis dödsbo gång på gång ska lyfta lön för det arbete den sedan länge avdöde artisten gjorde på 60-talet?

Självklar ska upphovsmän har rätt att få betalt för sitt arbete, men vad är det som säger att de ska ha betalt per kopia?

Vilka vägar kan då utvecklingen ta?

Jag ser bara två, och den ena leder inte till ett samhälle vi vill ha.

Den onda vägen är att försöka hindra människor att kopiera information de har tillgång till och sprida den till andra.

Det enda sättet att göra det är att spendera enorma resurser på att bygga upp en kontrollapparat som i detalj försöker monitorera vad folk gör med sina datorer. Det finns inga andra tekniska möjligheter än detta ifall man vill stoppa det.

I princip handlar det i grunden om att stänga ner internet som vi känner det och bygga en annan struktur som från början har begränsningar som bara tillåter "godkända" aktörer att publicera något som helst på internet, dvs göra om internet till en enkelriktad kanal, typ TV eller radio.

Vill du det? Jag vill inte, jag tror att samhällsnyttan med att folk kan publicera sig, blogga och allt annat vi gör på nätet är en omistlig del av ett civiliserat demokratiskt samhälle. Visst kan man stifta lagar, men tror du på allvar att tryckpressen hade blivit oanvänd om munkarna lyckats lagstifta så att den inte fick konkurrera med dem? Copyrightlagstiftningen kan helt enkelt inte upprätthållas på nätet om vi inte samtidigt ska få ett samhälle som blir extremt repressivt.

Man kan faktiskt tänka sig andra modeller, där upphovsmannen får betalt en gång för nedlagt arbete och sen får nöja sig med det, så fungerar det ju faktiskt för de flesta av oss andra.

En modell som experimenterats med inom open-source är att upphovsmannen får betalt för nedlagt arbete och sedan släpper koden fri.

Nåt liknande skulle kunna fungera för artister och författare, bara någon byggde en infrastruktur för det.

Tänk er till exempel att en författare släppte en bok för fri kopiering. Sedan hade förlaget en websida där man kunde teckna sig att betala en femma för att finansiera nästa bok. Om tillräckligt många gör det så åtar sig förlaget och författaren att se till att boken produceras, eller att betala tillbaka pengarna om det inte händer inom en viss tid.

När boken väl kommer ut så får alla de som betalat en länk där de kan ladda ner den nya boken, och den är fri att distribuera, förlaget och författaren har fått betalt. Det här skulle kunna vara förlagens och skivbolagens nya roll om de var lite framsynta, som förmedlare av kontakten mellan "beställaren/läsaren/lyssnaren" och upphovsmannen.

Jag säger inte att detta är den givna modellen för hur framtiden kommer att se ut, jag säger bara:

Den tekniska utvecklingen har redan dödat copyrighten. Tänk i nya banor!



Andra bloggar om: , , ,

Politiskt statement

En kort politisk varudeklaration:

Jag var aktiv socialdemokrat i slutet av 70-talet och början av 80-talet. De ståndpunkter jag hade då är i stort de samma som jag har idag. Tyvärr har det inte funnits nåt socialdemokratiskt parti i Sverige de senaste 10 åren eftersom (s) har drivit åt höger med trasig kompass...

De övriga partierna på vänsterkanten är inte mycket till alternativ, (v) sitter fast i i ett träsk av en blandning av romantiserad leninism och tro på storskaliga keynesianska lösningar och (mp) är i huvudsak befolkat av stollar utan ideologisk riktning.

Själv är jag nån slags frihetlig demokratisk socialist. Jag tror ändå att marknaden är den enda möjligheten, men samhället måste sätta tydliga spelregler, annars styr roffarmentaliteten.

Vad gäller individens frihet är jag nog ganska liberal, folk får vara och göra som dom vill så länge det inte inkräktar på andras frihet, men jag skiljer mig från klassiska liberaler i så mening att jag inte inbillar mig att alla föds med samma chanser, och jag menar att det är samhällets uppgift att utjämna de skillnaderna och i någon mening ge alla reella chanser att göra det det de har potential att göra av sitt liv. Därför är inte individens frihet obegränsad, men den är ett viktigt mål och ska inte inskränkas när det inte är absolut nödvändigt. (och där slutar förstås de stora orden och den praktiska implementationen gör sig påmind...)

Jag är i grunden positiv till teknisk utveckling, och där är jag marxist i klassisk mening, det är produktionsmedlen som avgör produktionsförhållandena som i sin tur styr hur samhället är organiserat och hur moralen ser ut, inte tvärt om.