2010-08-09

Principfasthet är en dygd, eller...?

På förekommen anledning har jag funderat över det där med principer de senaste dagarna.

Min reflektion blir att folk styrs för mycket av principer.

Det är bekvämt med principer, verkligheten blir svart-vit och man behöver inte tänka så mycket på det enskilda fallet för att ta ställning. Man har liksom tänkt färdigt i förväg och tittar inte på hela situationen som ska bedömas, man tittar bara efter markörer som indikerar vilken av sina principer man ska tillämpa.

Sen kan man börja argumentera för sin princip. Och argumentationen tenderar att bli mera för att styrka principen än för att lösa det verkliga problem man försöker applicera den på.


Problemet är att verkligheten oftast är oändligt mycket mera komplicerad än vad principerna förmår att hantera. Ibland gör sig den här saken påmind när principen leder en till slutsatser man inte vill komma fram till. För den principfasta människan är detta en ytterst obekväm situation, man är tvungen att tycka något som man känner att man nog inte borde tycka, för att principen säger så.


Det finns några olika sätt för den principfaste att hantera denna "principiella ångest":

a) Man ignorerar känslan av att något känns fel i analysen och kör på enligt principen.

b) Man inser att principen är inoppurtun i nuläget och anpassar sig till de "kissnödiga", som inte vågar stå upp för principen, men man tycker fortfarande att principen borde hävdats om folk bara kunde haft lite ryggrad.

c) Man hittar en annan princip som övertrumfar den första och kan känna sig nöjd med att man ändå följt en viktig princip.

Det intressanta med det senare fallet är att man i det läget har flera principer som hamnar i motsatsförhållande. Den inte-så-principfaste letar förstås i det läget fram en kompromiss, en lösning som passar i det specifika fallet och som tar hänsyn i lämplig mån till de tumregler principerna utgör för den inte-så-principfaste.

MEN är man van vid att se saker svart eller vitt så vill man att EN av principerna ska vara den rätta, och vill inte acceptera att man måste hitta en kompromiss. Det förstör s.a.s ens klara och fina tankemodell över hur verkligheten är beskaffad. Därför måste man bestämma sig för EN av dem, annars förorenas den ideala världen med kompromisser.


Ett intressant exempel på de här mekanismerna kan iakttas i Piratpartiet under de senaste dagarna.

Informationsfrihet är till exempel en mycket bra princip. Men kombinerar man den med bilder på sexuella övergrepp på barn så blir den obekväm, de flesta känner nånstans i maggropen att nåt inte blir riktigt rätt. Och den principiella ångesten sätter in. Och sen hamnar den principfaste i någon av de där tre lösningarna.

(Vi andra som inte är så förskräckligt principfasta ser inte riktigt problemet, vi tycker bara helt pragmatiskt att man kan göra ett undantag för det i principen helt enkelt.)


Min viktigaste princip är att man ska vara observant så att ens principer inte leder en fel och hindrar en att se verkligheten så som den är...

2010-03-14

Till den representativa demokratins försvar.


Det har pågått en diskussion om direktdemokrati inom piratpartiet ett tag, dels i form av ideer runt engagemang i kommunpolitik, dels i samband med relationen mellan aktivister och styrelse, och hur makten ska fördelas mellan dessa.

Det har fått mig att fundera lite djupare över hela frågan med direktdemokrati kontra representativ demokrati, och jag lovade i ett svagt ögonblick att sammanfatta min syn i en bloggpost i ämnet.


För mig handlar demokrati i grunden om principen ”en man - en röst”.

I en organisation eller en kommun, eller vad det nu är, så ser jag det rent principiellt som att makten är uppdelad i lika stora individuella delar där varje individ äger sin del.

För att det ska kunna bli något gemensamt gjort så måste denna individuella makt på något sätt samordnas så att den får en sammanjämkad riktning att arbeta i som hamnar så nära som möjligt något som alla tycker är acceptabelt.

Så långt tror jag att både förespråkare för direktdemokrati och representativ demokrati är överrens.

Där det sen tycks skilja, är hur man gör för att utföra den här sammanjämkningen.

Direktdemokraterna menar att beslut där alla röstberättigade är erbjudna att delta i varje beslut är den mest demokratiska, om jag tolkar det korrekt. Och jag förstår att man kan tycka så, det låter väldigt demokratiskt, att alla som vill kan vara med och besluta i varje fråga.

Jag har några invändningar dock, och slutsatsen av dem är faktiskt att det direktdemokratiska arbetssättet är mindre demokratiskt än ett representativt system, i vart fall om man menar allvar med ”en man – en röst”.

Lugn, jag ska förklara varför… :-)


Direktdemokratin saknar i grunden en lösning på problemet:

- Alla med rösträtt har inte tid, möjlighet eller intresse att delta i varje beslut.

- Även om man inte har det, så har man i alla fall rätt, i kraft av principen ”en man – en röst”, rätt att använda sin del av den totala makten..


Ansvar för det man beslutar

Lösningen på detta i den representativa demokratin är att man delegerar sin lilla del av makten till någon man litar på ska sätta sig in i frågorna och för det mesta tar ett beslut som är acceptabelt. Om det visar sig att den som man givit förtroendet inte uppfyllt de förväntningar man har, så förnyar man helt enkelt inte förtroendet nästa gång det är dags för val/årsmöte. Systemet har alltså en mekanism att ställa någon till ansvar för beslut som visar sig vara dåliga.

I en direktdemokrati är det extremt svårt att ställa någon till svars för tokiga beslut. Ingen anses ju representera någon annan än sig själv, så ingen har något ansvar inför någon annan än sig själv. Ingen behöver förvänta sig att väljarna ska ifrågasätta beslutet. Ingen behöver riskera att bli utpekad som en dålig beslutsfattare som tar dåliga beslut, och därmed fråntagen fortsatt rätt att fatta beslut på valdagen.


Kvalitet på beslut

Den representativa demokratin har det fördelen att man kan utse nån att representera sig som är intresserad och engagerad nog att verkligen sätta sig in i frågor som man själv vet med sig att man inte skulle ha ork, tid eller kompetens att sätta sig in i själv ordentligt. Man kan därmed anta att den sakliga kvaliteten på beslutet borde ha förutsättning att öka på det sättet. Den representativa demokratin är alltså även ett sätt att i någon mening öka den objektiva kvaliteten på beslutet, jämfört med om alla individer röstat fram ett beslut.


"Trollskydd"

En annan aspekt i sammanhanget är hur den politiska diskussionen kan föras i ett direktdemokratisammanhang. Alla som varit på ett forum på nätet vet hur lätt det är att trådar tas över av ”troll”, folk som genom sin debattteknik totaltförstör diskussionstrådar genom att antingen tillämpa en otalt respektlös diskussionsteknink, eller som brinner så för någon enda fråga att de försöker göra om varje diskussion till att handla om den, eller något annat liknande. Ofta är trollet alldeles ensam om sin uppfattning, men i kraft av envishet och dedikation, kan en diskussionstråd fullständigt explodera i irrelevanta inlägg när två troll med motsatt uppfattning hittar varann någonstans.

I den representativa demokratin är detta inte ett stort problem, trollen är oftast ganska ensamma, och blir därför inte valda till någon beslutande församling. I en direktdemokrati blir det däremot ett gigantiskt problem, för trollet har lika stor rätt som nån annan att ta upp alla andras tid och uppmärksamhet, och konsekvensen blir att alla andra tröttnar på att delta i diskussionen.


Legitimitet och efterlevnad av beslut

En invändning jag har hört från förespråkare för direktdemokrati är att det ju ialla fall blir fler som deltar i besluten på det sättet än vad det är som sitter i en demokratisk församling, och att det därför skulle vara mer demokratiskt.

Som jag ser det så har man i så fall tappat bort en viktig del av demokratin, nämligen att alla berörda ska ha någon sorts inflytande på beslutet. Som jag sa innan, alla KAN av en massa helt giltiga anledningar inte delta i varje beslut. De som faktiskt tar beslutet tar det alltså inte bara för sig själv, utan även på deras vägnar som inte deltar i det. På det sättet är även direktdemokratin en form representation, där de som deltar i belutet i praktiken även representerar de som inte deltar. Det är problematiskt, eftersom de då tillskansar sig beslutanderätt från de som inte deltar. Det i sin tur innebär att beslutet saknar legitimitet för de som inte var med och tog det, eftersom de i det fallet med fog kan ställa frågan:”Med vilken rätt har ni tagit detta beslut över mitt huvud? Jag har inte gett er något förtroende att ta beslut åt mig.” Beslut med svag legitimitet är svåra att få folk att respektera, och riskerar att i högre grad motarbetas än beslut som tagits av folk man själv har utpekat som ens företrädare.


Långsiktighet och hoppande majoriteter.

Att styra är att rikta in sig på ett mål och ta beslut som för en närmare det målet. För att det ska kunna fungera så måste olika beslut samverka för att föra en närmare målet. För att detta ska kunna ske så måste det finnas en tanke bakom vilka beslut som tas.

I den representativa demokratin fungerar detta så att man röstar på någon som man uppfattar har en målbild som ligger nära den man själv har, och litar på att de kommer att agera i enlighet med detta. Om man tex tycker att låga skatter är viktigt så röstar man borgerligt, om man tycker att social trygghet är viktigt röstar man vänster och om man tycker att integritetsfrågor är viktiga så röstar man på piratpartiet. Om varje beslut direkt underställs en beslutande ”folkomröstning” så innebär det att det i just det beslutet kommer att delta folk som är väldigt intresserade av just den frågan. Detta skulle med stor sannolikhet tex komma att innebära tex att det i beslut om kommunalskattenivån framför allt skulle delta folk som är för att skatten ska vara låg. Om det däremot gäller äldrevården så skulle de deltagande antagligen i huvudsak vara de som tycker att den har brister och bör byggas ut. I ett direktdemokratiskt scenario så skulle det alltså ytterst lätt uppstå omöjliga situationer, där beslut blir direkt motstridiga varann: Vi ska både sänka skatten och öka utgifterna.


Risk för tjänstemannastyre

Även i en direktdemokrati så måste beslut tolkas och implementeras av någon, dvs tjänstemän. I en representativ demokrati bevakas tjänstemännens verksamhet kontinuerligt av de valda representanterna, och fronderande tjänstemän eller missuppfattningar av beslut korrigeras ganska omgående. Direktdemokratin saknar den möjligheten, hela valmanskåren måste inkallas och tillfrågas för varje sådan korrigering, och den som avgör när detta ska ske och vilken fråga som ska ställas till beslutsfattarna, blir i en direktdemokrati med nödvändighet en tjänsteman, eftersom det inte finns några förtroendevalda som sköter detta.

Det finns alltså en väldigt stor risk att man genom direktdemokratin skapar ett lager av tjänstemän som i kraft av att ha problemformuleringsprivilegiet och dessutom ett enormt informationsövertag, i stort sett kan styra fram vilka beslut de vill ha.

Slutsats

Direktdemokrati är i praktiken mest bara en annan och sämre form av representativ demokrati, eftersom de som tar besluten även där tar beslut för andras räkning, men utan att vara valda att göra det av nån annan än sig själva, och utan att de kan ställas till ansvar för de beslut de tar. De är dessutom sannolik på det hela taget sämre informerade och mer i händerna på tjänstemän.


Memento

Det finns ett reellt problem bakom ideerna om direktdemokrati, och det handlar om att de valda representanterna i den representativa demokratin inte alltid tar sin roll som representanter för sina väljare på allvar. En bra representant måste, för att respekteras, vara ödmjuk inför uppdraget och väljarna, och så är tyvärr inte alltid fallet.

För att en vald representant ska uppfattas som legitim så måste han/hon vara intresserad av dem man representerar och deras åsikter, annars blir resultatet politikerförakt, och att beslutens legitimitet blir ifrågasatt. Man måste också ha en beredskap för att ta till sig kritik och vara kommunikativ gentemot de man representerar.

Om dessa villkor inte uppfylls, om man har attityden "Jag är vald, tyst, jag bestämmer", så riskerar man att bana väg för andra system, som är betydligt mindre demokratiska.



2010-02-27

Öppen programvara är anti-amerikanskt?

Det har dykt upp en liten intressant sak i diskussionen på nätet i dagarna.

Det finns en amerikansk myndighet som heter US Trade Representative och till den kan branschorganisationer vända sig med önskemål om att få USA att sätta upp handelshinder.

En organisation som gjort just detta är IIPA (International Intellectual Property Alliance), en paraplyorganisation för andra kända lobbyorganisationer som MPAA (filmindustrin), RIAA (skivbolagen) och BSA (mjukvaruindustrin)

De skriver årligen en rapport om hur synd det är om dem och hur många miljoners miljarder dollar de förlorar varje år genom att folk runt om i världen inte köper deras produkter.

Speciellt irriterade är de genomgående på de fattigare länderna, där piratkopiering är spridd, och dessa länder återfinns på en speciell bevakningslista som man vill att USA ska använda för att pressa dessa länder till att respektera copyright och att de ska ge de amerikanska bolagen mer pengar.

En ny sak som dock dykt upp i årets version av den här rapporten, är att den här organisationen för amerikanska multimiljardindustrier har blivit irriterad på några av de här länderna för att de försökt lösa piratkopieringsproblemet, fast på fel sätt...

Som rubriken i rapporten om Indonesien säger: "Government Procurement Preference Denies U.S. Software Companies a Level Playing Field"

Vad menas? Jo, den Indonesiska regeringen har nämligen gått ut med en rekommendation till statliga myndigheter och bolag om att de ska låta bli att köra piratkopierade program, öch istället ska sträva efter att använda Öppen Programvara, dvs sån programvara som distribueras under open-source-licenser, fri att använda utan kostnad.

Men se det duger minsann inte för IIPA:
"the Indonesian government’s policy as indicated in the circular letter instead simply weakens the software industry and undermines its long-term competitiveness by creating an artificial preference for companies offering open source software and related services, even as it denies many legitimate companies access to the government market. Rather than fostering a system that will allow users to benefit from the best solution available in the market, irrespective of the development model, it encourages a mindset that does not give due consideration to the value to intellectual creations. As such, it fails to build respect for intellectual property rights and also limits the ability of government or public-sector customers (e.g., State-owned enterprise) to choose the best solutions to meet the needs of their organizations and the Indonesian people. It also amounts to a significant market access barrier for the software industry. "

Dokumentet avslutas med "We strongly urge USTR to consider the implications that Indonesia’s open source preference policy has on IP protection and access to Indonesia’s market for U.S. goods and services."

"An artificial preference" säger de.

Utgångspunkten är alltså att den enda naturliga licensmodellen för programvaror är att ta oförskämt mycket betalt per kopia. Allt annat är artificiella störningar av marknaden och handelshinder.

Att öppen-mjukvaru-leverantörerna är väldigt noga med upphovsrätten tycks gå IIPA helt förbi, att upphovsrätt kan betyda något annat än att man ska ha betalt per kopia är liksom inte på kartan för dem. Att det också kan vara ett verktyg för att se till att mjukvaror inte "låses in" och görs otillgängliga är inte ett tillämpningsområde som är relevant för "International Intellectual Property Alliance". Intellectual Property = ta betalt, inget annat.

Nej, att använda nåt annat synsätt, och för regeringar att rekommendera det billigaste och bästa sättet att trygga sin mjukvaruförsörjning och ändå respektera upphovsrätten, då är det ett handelshinder som hindrar amerikanska storföretag att tjäna pengar.

En intressant sak i sammanhanget är också att de länder som utsätts för de här påhoppen i huvudsak är aspirerande utvecklingsländer som Indonesien, Brasilien och Indien.

Det industrijättarna sett som framtida jättemarkander väljer alltså gratiskonkurrenterna och visar ytterligare en gång att exemplarförsäljningen som koncept är döende.

Surt sa räven...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2010-01-30

Opassande i topp på politometern

I början på december startade Martina Lind siten politometern, med målet att indexera och ranka alla svenska politiska bloggar.

Ett intressant initiativ som ligger i tiden så här ett valår med en massa hype om de sociala mediernas betydelse för samhällsdebatten.

Bl.a. så släpper siten varje fredag en lista över de mest inflytelserika politiska bloggarna i den svenska bloggosfären. I fredags konstaterades att allas vår Emma på opassande.se ligger i topp och att andra piratbloggar upprätthåller Piratpartiets status som det parti som har den tyngsta närvaron i bloggosfären.


Det ska bli intressant att följa på vilket sätt politometern kommer att påverka bloggdebatten framöver. Ett viktigt nav under "FRA-bloggbävningen" var siten knuff.se som visade bredden och tyngden i engagemanget. Hur kommer politometern att påverka detta framöver under valåret?

Rankingen hos bägge siterna bygger mycket på antalet inlänkar från andra bloggar. Kommer detta att medföra mera taktiskt länkande, att man länkar de egna meningsfränderna i första hand, eller kommer det öppna länkandet att fortsätta?

Kanske rankingsiterna borde fundera lite själva över hur man påverkar det man mäter? En evig sanning i de flesta sammanhang är att man får det man mäter, så att mäta är att ha makt över det man mäter. Finns det kanske anledning att tweaka mätmetoderna så att man belönar länkning till andra bloggare än dem i det egna partiet?


Kommenterar gör även Livbåten