2010-08-09

Principfasthet är en dygd, eller...?

På förekommen anledning har jag funderat över det där med principer de senaste dagarna.

Min reflektion blir att folk styrs för mycket av principer.

Det är bekvämt med principer, verkligheten blir svart-vit och man behöver inte tänka så mycket på det enskilda fallet för att ta ställning. Man har liksom tänkt färdigt i förväg och tittar inte på hela situationen som ska bedömas, man tittar bara efter markörer som indikerar vilken av sina principer man ska tillämpa.

Sen kan man börja argumentera för sin princip. Och argumentationen tenderar att bli mera för att styrka principen än för att lösa det verkliga problem man försöker applicera den på.


Problemet är att verkligheten oftast är oändligt mycket mera komplicerad än vad principerna förmår att hantera. Ibland gör sig den här saken påmind när principen leder en till slutsatser man inte vill komma fram till. För den principfasta människan är detta en ytterst obekväm situation, man är tvungen att tycka något som man känner att man nog inte borde tycka, för att principen säger så.


Det finns några olika sätt för den principfaste att hantera denna "principiella ångest":

a) Man ignorerar känslan av att något känns fel i analysen och kör på enligt principen.

b) Man inser att principen är inoppurtun i nuläget och anpassar sig till de "kissnödiga", som inte vågar stå upp för principen, men man tycker fortfarande att principen borde hävdats om folk bara kunde haft lite ryggrad.

c) Man hittar en annan princip som övertrumfar den första och kan känna sig nöjd med att man ändå följt en viktig princip.

Det intressanta med det senare fallet är att man i det läget har flera principer som hamnar i motsatsförhållande. Den inte-så-principfaste letar förstås i det läget fram en kompromiss, en lösning som passar i det specifika fallet och som tar hänsyn i lämplig mån till de tumregler principerna utgör för den inte-så-principfaste.

MEN är man van vid att se saker svart eller vitt så vill man att EN av principerna ska vara den rätta, och vill inte acceptera att man måste hitta en kompromiss. Det förstör s.a.s ens klara och fina tankemodell över hur verkligheten är beskaffad. Därför måste man bestämma sig för EN av dem, annars förorenas den ideala världen med kompromisser.


Ett intressant exempel på de här mekanismerna kan iakttas i Piratpartiet under de senaste dagarna.

Informationsfrihet är till exempel en mycket bra princip. Men kombinerar man den med bilder på sexuella övergrepp på barn så blir den obekväm, de flesta känner nånstans i maggropen att nåt inte blir riktigt rätt. Och den principiella ångesten sätter in. Och sen hamnar den principfaste i någon av de där tre lösningarna.

(Vi andra som inte är så förskräckligt principfasta ser inte riktigt problemet, vi tycker bara helt pragmatiskt att man kan göra ett undantag för det i principen helt enkelt.)


Min viktigaste princip är att man ska vara observant så att ens principer inte leder en fel och hindrar en att se verkligheten så som den är...

11 Comments:

Dennis Nilsson said...

"Vi andra som inte är så förskräckligt principfasta ser inte riktigt problemet.."

Nu är du riktigt modlös och (o)lustig, det är ju det som de andra partierna saknar, och som vi kritiserar dem för.

De har slängt överbord alla principer, inklusive den princip som är grundläggande för det demokratiska samhället, informationsfriheten.

Utan informationsfrihet kan man inte diskutera något, för man vet ju inte om det, eftersom informationen är olaglig.

VARFÖR skall man rösta på Piratpartiet ifall vi är villiga att tumma på den grundläggande principen för demokratin!?

Det är jobbigt att ha principer, för då måste man ha kuraget och modet att stå för dem. MAN SKALL LEVA SOM MAN LÄR.

Apropå din oro om sexuella övergrepp på barn, så finns det redan lagar mot detta.

Barnporr-begreppet nyttjas av demokratur-kramarna att skrämma obeslutsamma individer till att följa flocken.

Vill vi att våra barn skall kunna leva under samma friheter som vi levt under, då måste vi också ha kurage att våga att stå för informationsfriheten.

Anonym said...

Har man mer än en princip man följer så kommer det alltid finnas situationer där dessa principer korsar varandra - då får man helt enkelt välja den princip man anser vara starkast som den som gäller i det läget.

Tor said...

Principer är värdefulla för att ge ett sunt ingångsperspektiv på frågor och erbjuda en liten tröskel som man måste resonera sig över om man vill bryta mot dem. Men jag tror inte att de behöver vara så absoluta att den där tröskeln görs oöverstigligt hög.

Problemet med känslor är att även om de på något sätt indikerar i vilken riktning man vill gå så är de opraktiska att ta till just när det gäller utformningen av lösningen. Alltför känslobaserad lagstiftning kan också leda till inkonsekvenser och morallagar som förbjuder handlingar där det saknas offer.

Jag kan förstå hur människor som Falkvinge och HAX resonerar när de är skeptiska till förbud mot att inneha information. Jag tror att den som resonerar så inte nödvändigtvis behöver göra det utifrån principer - det går även att vara mer pragmatisk: finns det verkliga indikationer på att ett innehavsförbud för en enstaka angelägen typ av fall skapar ett sluttande plan? Har vi ett samhällsklimat som gör det möjligt stanna vid dagens lagar eller är risken överhängande att undantagen gradvis utvidgas? Finns det en risk för att praxis i våra domstolar utvecklas på ett icke avsett sätt när underlaget för domarna inte kan granskas?

Personligen tycker jag att alla de som använder barnporren som slagträ i andra frågor är cyniska eftersom de underminerar själva förutsättningen för den lagstiftning vi har idag, dvs. folks tro på att det är ett enskilt undantag.

Ett annat problem med känslor är förresten att det ibland krävs en mer intellektuell process för vi ska kunna ifrågasätta oss själva. Se till exempel denna kommentar av steelneck. Jag fann både hans kommentar och svaret intressanta.

Kristofer Pettersson said...

Bra skrivet. Äkta principer som är allmängiltiga är mycket sällsynta. Det är mycket lättare att hitta motsatsförhållanden och vara pragmatisk kring en balansgång. Integritet-informationsfrihet, tex. Av kommentarerna o döma så skulle det behövas mer pragmatism och mindre fanatism i partiet.

gothbarbie said...

Så du menar seriöst att man ska låta magkänslan styra lagstiftningen ist för principer?

Den människa som går på magkänsla ist för förnuft och resonerande förtjänar ingen respekt för sina åsikter.

Med det resonemanget kan man motivera vilka galenskaper som helst, inte minst religiösa sådana. Vad tror du magkänslan hos muslimer säger om Lars Vilks mohammedteckningar t.ex.?

Nej tack. Magkänslan kan du använda när du betygsätter julölen. I övrigt ser jag gärna att förnuftet får råda.

Tor said...

gothbarbie,
motsatsen till kategoriska principer måste inte vara magkänsla utan kan istället vara förnuftiga resonemang som tar hänsyn till det som är unikt för just den aktuella frågeställningen.

Både magkänsla och alltför fasta principer kan ibland bli till stoppklossar för tankens fri framfart och möjligheten att hitta nya vägar.

Jörgen L said...

Intressant att så pass många reagerar precis om om jag sagt "Kasta bort allt vad principer heter!".

Jag tycker det lite grand illustrerar problemet. Läser man texten så är det inte det jag säger, jag säger egentligen bara "hävda inte principerna in absurdum, ibland har de förenklat verkligheten lite för mycket."

Men för vissa så framstår detta som om jag sagt "Ha inga principer alls!", och det är just DEN attityden som är det jag menar med Svart-Vit världssyn.

Jag är själv en människa som resonerar ganska mycket utifrån principer, men ungefär som Tor säger, så ser jag dem som en utgångspunkt, ett grundtips, som är giltiga i de allra flesta fall, men inte i meningen "så här måste det vara, alltid, annars går min värld under".

Andra sätt att hantera principer ser jag som farligt, just eftersom det är extremt sällsynt med principer som faktiskt klarar att vara så allmängiltiga att de inte kommer i konflikt med varann eller verkligheten.

Och om man fortsätter in i absurdum att hävda en princip som är rätt 99% av tiden även i de fallen då den leder fel, då handlar det inte längre om principfasthet utan om fundamentalism, och det är det jag vill varna för.

gothbarbie said...

Men då är inte magkänsla alternativet. Jag vill inte överhuvudtaget se känslor i lagstiftning, ersätta förnuft. Det är då man hamnar i ett tillstånd av hänsynsfundamentalism, där man ska ta hänsyn till varje människas subjektiva kränkningsupplevelse. Det fungerar inte. Lagstiftning måste vara just kategorisk, därför bör den också reglera så lite som möjligt. Subjektiviteten står sedan domstolen för i det enskilda fallet. Det är inte lagstiftarens sak att avgöra, beroende på vad som är PK för tillfället. Det är då man hamnar i en massa särlagstiftning för olika grupper, i inget annat syfte än att fiska röster hos just dem.

Jörgen L said...

@gothbarbie: Absolut, lagstiftning ska vara tydlig. Men det innebär inte att lagstiftning inte kan ha en huvudregel med ett antal specificerade undantag. Så ser i princip alla lagar ut.

Det jag menar är att jag uppfattar principfundamentalismen som att den kräver att alla lagar ska formuleras som att det bara finns en huvudregel, utan undantag, och att om det ser ut på nåt annat sätt så är lagen värdelös.

Det finns knappast en enda lag i lagboken som är skriven så, det finns nästan alltid ett antal specificerade undantag som talar om när huvudregeln inte gäller, och jag ser det som nödvändigt att det är så, det är extremt få fall där man kan formulera en enkel regel som ALLTID gäller, utan undantag.

Det gör inte lagen otydlig eller att tolkningen tillåts vara känslostyrd, bara att den återspeglar att verkligheten är för komplex för att kunna hanteras med patentlösningar.

Christer said...

Mycket bra inlägg, hoppas det rör om lite inte bara på ytan utan även i tankevärlden.

Kan inte låta bli att skicka en tanke till Gavrilo Princip, vars namn vi lånat ordet ifrån, och konsekvenserna av hans principfasta handlande.

Jan-Olof Ruuska said...

Man kan göra en distinktion mellan grundprinciper och principer som vilar på dessa.

Grundprinciper eller värdegrunden är det som vi värderar högst av allt, vanligen kopplat till vilken människosyn vi har.

Om vi värderar människovärdet högt som en grundprincip kan vi ha politiska principer som vilar på detta till exempel skyddet av den personliga integriteten och yttrandefriheten/informationsfrihetten. Dessa politiska principer kommer ibland i konflikt med varandra, då måste man föra ett förnuftsmässigt resonemang utifrån grundprincipen hur detta skall balanseras.

Har man informationsfriheten som värdegrund/grundprincip, dvs högre rankad än alla människors lika värde, så är man i otakt med Piratpartiet. Både nuvarande och kommande stadga postulerar människors lika värde som vår värdegrund.

Nuvarande stadga:
"Som medlem kan endast privatpersoner antas vilka vill värna partiets målsättningar,
om demokratin och som accepterar alla människors lika värde."

Kommande stadga:
"1.2.3 Partiet utgår från människans lika värde, där jämlikhet och allas rätt till deltagande utan diskriminering är något självklart."