2008-12-27

En sosses försvarstal

Jag har fått frågan om hur jag som alltid varit socialdemokrat och övertygad om förträffligheten i att ha en ideologisk helhetssyn, plötsligt kan gå med i Piratpartiet, en ”enfrågerörelse”? För att förklara det så måste jag beskriva vad det är som gick på tok med de politiska partierna i allmänhet och (s) i synnerhet. Jag har behandlat det här i olika kommentarer på en massa olika bloggar, men inspirerad av Klara och Anders, här är ett försök att få ihop dessa till en sammanhängande postning:


Jag tror att det handlar om att partierna tappat bort tron på politikens möjlighet.

Min aktiva tid i (s) var i slutet av 70 och början av 80-talet och då fanns det en levande idédebatt med visioner om den demokratiska socialismen, om att utvidga den demokratiska principen till mycket större delar av samhället. Själv står jag i grunden kvar vid de värderingar jag hade på den tiden, frihetlig reformistisk demokratisk socialist

Men sen sprack hela den bubblan. Om det var den tilltagande globaliseringen, de multinationella företagens till synes oövervinnliga makt, kanslihushögerns uppgivna svek under K-O Feldt med alla avregleringar osv., eller vad det var, vet jag inte.

Men plötsligt kändes det meningslöst att ifrågasätta marknadens makt, och politiken drog sig tillbaka från visionerna om ett annorlunda samhälle, och förvaltningsekonomerna fick ta över ruljansen. Man lät marknaden bli samhällets herre istället för dess tjänare.

Det som skulle behövas är nya entusiasmerande visioner om hur samhället skulle kunna fungera ANNORLUNDA, inte bara "bättre" i strikt "teknisk" mening.

Det behövs en diskussion om grundvärderingar. En diskussion om frihet, inte bara som individuellt projekt, utan som strukturellt, med en diskussion inte bara om rätten till frihet utan också om möjligheten.

Det behövs en diskussion om marknaden; vad den är bra på och vad den är dålig på.

Det behövs diskussion om hur vi vill att samhället ska se ut om 50 år, vi behöver de provisoriska utopierna, våra föreställningar om i vilken riktning vi vill gå.

Det behövs nåt som kan ge inspiration och patos, något att brinna för. En tro på politikens möjligheter att förändra.

Då kanske i alla fall såna som jag kan få tillbaka viljan att delta i det socialdemokratiska partiet igen.

Tyvärr finns det inga indikationer på att en sån utveckling skulle vara inom synhåll. Tvärt om så är partiet lika präglat av enkelriktad kommunikation som det nånsin varit, och ordet för dagen hos samtliga riksdagspartierna tycks vara triangulering, att placera sig i mitten av opinionsfåran och undvika att skrämma bort så många väljare som möjligt.

Därför blir det tills vidare piratpartiet.

Där handlar det om att försvara de demokratiska hygienfrågorna, och att föra fram de oerhört viktiga frågorna som berör kommunikationsrevolutionen och belysa reaktionen på den, övervakningssamhället, bägge två möjliggjorda genom den tekniska utveckling som i grunden ändrat förutsättningarna och möjligheten för dem bägge.


Till dem som hävdar att piratpartister inte förstår partipolitik och att man MÅSTE ha ett heltäckande program så kan jag alltså påpeka att vi är en del som har varit med förr och själva hävdat den ståndpunkten…

Men i nuläget så handlar det om att stoppa en smygande marsch in i ett storföretagskorporativistiskt samhälle med tydligt totalitära drag, i huvudsak genererat via direktiv från Bryssel, beställda av just dessa företags lobbyister, eller av andra som tycker att det vore enklare att styra om man har bättre kontroll på folk, och då tycker jag, för egen del, att det är viktigare att få stopp på detta. Och där är det bara Piratpartiet som konsekvent står upp för dessa frågor.

Detta är en kamp där jag kan påverka, i ett forum där min hjälp efterfrågas, och det är mer meningsfullt än att stånga huvudet blodigt mot en partiapparat som inte är intresserad av förändring annat än när den tvingas till det.

Staten har alltid varit ett kapitalets verktyg, men de senaste 100-åren har vi i alla fall delvis vridit det ur deras händer och ställt den under en någorlunda demokratisk kontroll som jag ser det. Jag ser inte någon annan rimlig strategi för att komma närmare ett demokratiskt socialistiskt samhälle än vägen över den parlamentariska demokratin och en folklig förankring.

När denna demokratins ordning nu hotas genom en massa övervakningslagar så måste man som demokrat i första hand stå upp för att försvara demokratins förutsättningar, och jag ser inte något verkningsfullt sätt att göra det i de traditionella partibildningarna eftersom inget av dem anser detta vara en prioriterad fråga.

Piratpartiet är alltså inte min väg till socialismen, lika lite som det är de liberala medlemmarnas väg till liberalismen. Det handlar istället om att försvara demokratins FÖRUTSÄTTNINGAR, och det är nödvändigt därför att inget annat parti gör just det. Utan dessa förutsättningar spelar det ingen roll vilken ideologi man anser sig kämpa för i övrigt.

Därför blir det Piratpartiet tills antingen detta hot är över, eller att det finns ett verkningsfullt vänsteralternativ.

Och med verkningsfullt vänsteralternativ menar jag ett riksdagsparti som kan få inflytande nog att göra skillnad i dessa frågor och som inte är beredd att kompromissa bort dem. Alltså är (v) eller (mp) inte något alternativ heller, och så länge Bodström och hans meningsfränder finns kvar nära maktens centrum kommer jag inte att lägga en röst på (s).

Piratpartiet har en teoretisk möjlighet att göra en praktisk skillnad som vågmästare till priset att inte i förväg ta ställning för den ena eller andra (i praktiken) socialliberala alliansen, men det måste vara ett pris jag är beredd att betala en mandatperiod eller två om det är det enda sättet att få triangulatörerna att föra upp frågorna på dagordningen.

Man skulle kunna påstå att piratpartiets ideologi är ”demokrati” och inget annat, och det tycks mig att det etablerade samhället efter öststaternas fall tycks ha utgått från att demokratin var vunnen en gång för alla när nu den stora yttre fienden var borta.

Man glömde bort att demokratin även har inre fiender, och de växer till nu när den yttre är besegrad. På nåt sätt har det blivit OK att driva igenom lagar som Stasi hade jublat åt, bara för att Stasi i sig inte existerar längre.



Andra bloggar om: , , , , ,

2008-12-22

Internet är en plats där människor möts

Fantastisk video:

2008-12-11

Ett försök att lindra Falkens skepsis

Falken skriver på sin blogg om sin kvarvarande skepsis inför piratismen.

Det är två saker han undrar över:
-Har inte kreatörerna rätt till ersättning för sitt arbete.
-Hur ska dom få pengar om fildelningen släpps fri.

 Jag ska försöka ge ETT svar på frågorna, många andra ger sina...


Problemet med resonemanget "rätt till ersättning" har flera aspekter som jag ser det.

Du kan utföra ett arbete som väldigt många vill ha och blir glada för, men ingen är villig att betala dig för. Om du går omkring på stan och håller upp dörrarna för folk så blir de väldigt glada, men du kan inte KRÄVA att få betalt för det. (Men om du ber snällt så ger säkert många en slant för att visa sin tacksamhet.) 

Eller om du anlägger en fin gångstig ute i skogen, på allmän mark, bara för att du tycker det är kul. Inte kan du ställa dig och kräva avgift av dem som vill gå där, alla tycker att det är en trevlig stig, men de har faktiskt inte bett dig fixa den.

Anledningen till att du inte kan göra dessa saker är i det första fallet att du inte avtalat med den du håller upp dörren för att det kostar pengar och i det andra fallet inte kan kontrollera folks användning av stigen med mindre än att du bygger ett högt staket runt den. Om du bygger ett sånt staket så kan du stå vid grinden och ta betalt. Jag återkommer till den här liknelsen längre ner.


Vad gäller upphovsrätten så var den ju ursprungligen bara att "äras den som äras bör" som det stod i Västgötalagen på medeltiden.

Det var inte förrän man kunde industriellt mångfaldiga saker, tex med tryckpressen som det kunde finnas en massmarknad för kopior. Innan dess så var det fritt fram för vem som helst att skriva av en bok, det var ju så man kopierade böcker. 

Men med tryckpressen så inträffade ett par saker: 
1. Det gick att mångfaldiga saker till ett pris som var överkomligt per kopia, så det kunde bli en massmarknad.
2. Det krävdes ganska stora investeringar för att mångfaldiga något. Man måste ha tryckpress, personal och papper, och man måste binda kapital i att trycka en upplaga innan man visste om de skulle bli sålda eller inte.

För att uppmuntra tryckning av böcker så bestämde samhället då att bara en i taget skulle kunna ha rätten att mångfaldiga en text. Annars var ju risken att tryckarna väntade ut att nån annan tog risken först för att se om boken blev en storsäljare eller inte. Den som tog risken att investera i en upplaga skulle också få vinsten. Och eftersom man nu hittade på begreppet copyright så var det ju naturligt att den som var upphovsman var den som ursprungligen ägde den.

Hela det här systemet funkade bra så länge mångfaldigandet bara kunde ske med dyr utrustning och stora investeringar. Om någon bröt mot bestämmelserna så var det relativt lätt att hitta vem det var, så förskräckligt många tryckare fanns det inte... Och upphovsrätten var något som var till för att reglera affärsrelationerna mellan tryckarna sinsemellan och i förhållande till författaren.

Allt gott och väl så långt, vanligt folk behövde inte bry sig, och systemet såg till att nån vågade trycka böcker och distribuera dem ut i boklådorna.

Tillslut efter ett par hundra år, så hade de flesta börjat se det här som en naturlig rättighet, det är så det måste fungera, och samma system och förutsättningar kom att gälla på nya områden.


Då träder internet in på banan, och förutsättningarna för hela konstruktionen förändras totalt. Det krävs plötsligt inga stora investeringar längre, kostnaden per kopia är noll, och alla i västvärlden har sin egen "tryckpress".

Kan då systemet fungera som innan? Naturligtvis inte.

Jämför med staketet runt den privatanlagda stigen i skogen. Plötsligt har alla fått flygskor så de kan hoppa över det där staketet utan minsta ansträngning. Vad gör man då som stiganläggare? Antingen så river man staketet och sätter upp en avgiftsbelagd toalett på mitten och kanske en glasskiosk och kanske man kan sälja en "kom ut i skogen och promenera" tjänst till företag som inte vill organisera det själva.

Eller så skaffar man en kulspruta och försöker skjuta ner varenda en som försöker flyga över staketet.

Vilken väg man väljer antar jag beror på ifall man är den som tycker det är kul med gångstigar eller om man har tagit över stigen med enda syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Det jag vill ha sagt är att de tekniska förutsättningarna avgör på vilket sätt det är naturligt att tjäna pengar på olika saker, och att vi tillsammans i samhället faktiskt avgör vilka sätt vi tycker är acceptabla. Att med kulspruta hindra folk att använda en i huvudsak positiv och livsberikande teknik är i mitt tycke inte ett acceptabelt sätt att tjäna pengar.

Visst kan man satsa på att allt ska bli vid det gamla, men det innebär att man måste ta till extrema åtgärder för att hindra människor att använda de nya möjligheterna.

Och utan extrema åtgärder GÅR det inte längre att kontrollera vad som händer med ett verk när det väl har publicerats. Det vore som att spreja ut parfym i luften i ett rum och kräva att ingen får lukta på den utan att betala. Det finns helt enkelt inga tekniska förutsättningar till det.

Hur ska musiker och andra upphovsmän då tjäna sina pengar? Det finns säkert en massa sätt, men inget av dem kan i längden bygga på att man har kontroll över mångfaldigandet av kopior. 

Detta händer varje gång det sker ett tekniksprång. Munkarna i klostren som levde på att dublicera biblar blev säkert till en del arbetslösa när Gutenberg kom dragande med sin tryckpress. Hade de haft möjlighet så kanske de också hade velat ha en IPRED som förbjöd maskinellt mångfaldigande. Fast de hade kanske inte penningen som främsta ledstjärna utan en tro på att det viktiga var att sprida guds ord.

Lite så tror jag att det är med de flesta kulturarbetare också, de har inte som främsta mål att tjäna grova pengar, utan de har något de vill ha sagt.
Och ifall de som främst vill tjäna pengar och apa sig på scen bara för sakens skull kanske inte är så stor förlust om de lägger av?

För de flesta seriösa konstnärer bör det finnas möjligheter, det finns ju ett sug efter deras tjänster. Jag tror att tex det är möjligt att samla in pengar i förskott från fansen för att ha råd med att göra nya låtar för de som kommit så långt. Och de som endast skriver låtar får ju se till att ta betalt när de säljer låten till ett band istället för att ta betalt per kopia, osv. osv. Nya affärsmodeller måste det i vilket fall bli, men det kan inte vara vårt privilegium att skriva folk på näsan hur de ska hantera en ny teknisk verklighet. De har betydligt bättre förutsättningar att hitta på det själva, bara de drar upp huvudet ur sanden och inser att verkligheten har förändrats runt om dem.

2008-12-01

Lysande humor!

Micke von Knorring på "V, fildelning & upphovsrätt" har skrivit ett brev till regeringen som är absurd humor på fler plan än jag orkar räkna ut, och en lysande illustration av flera av IPRED's absurditeter.



Andra bloggar om: , , , , , ,