2006-07-17

Johan Linander i Sydsvenskan

Lite kul är det att centerpartisten Johan Linander har en debattartikel i Sydsvenskan samma dag som min insändare nedan publicerades i samma tidning, och att han också kommer fram till precis samma sak: Släpp fildelningen fri för privatpersoner, men behåll upphovsrätten för kommersiellt utnyttjande.

Synd bara att han är en ensam röst i öknen. Johan Linander är sedan länge en förnuftig röst i fildelningsdebatten, medan resten av riksdagspartierna uppvisar en mur av kompakt oförstående i frågan, och att han skulle få med sig resten av alliansen är knappast speciellt troligt. Det är knappast några starka vallöften som utdelas heller, "Sverige bör tar upp upphovsrätten till diskussion i EU och FN", är ju inte speciellt kraftfullt eller förpliktigande.

Därmed får man väl tyvärr avfärda inlägget som ett utslag av "spin-doctoring" för att fånga upp lite röster från fildelare. Alliansens andra partier verkar ju knappast vara på samma linje, de är snarare väldigt tydligt på samma spår som socialdemokraterna i frågan.

Nu väntar vi bara på att miljöpartiet hänger på och säger samma sak, så har vi ett parti på varje sida som fiskar röster bland fildelarna.

Vänsterpartiet verkar lite vacklande, de tycks ha problem med vilken syn de ska ha på frågan med en del röster som ser det som att upphovsmännen är arbetare som ska ha betalt för sitt arbete, och andra som ser det som en fråga om att bekämpa det internationella mediekapitalet...


Att någon av den skulle värdera den här frågan tillräckligt högt för att tvinga fram regeringspolitik av den efter valet kan vi nog skåda i stjärnorna efter...

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

2006-07-12

Jan Sigurd i Sydsvenskan

Den 6/7 skrev författaren, musikern och upphovsmannen Jan Sigurd en debattartikel i Sydsvenskan som inspirerade mig att skriva ett svar.

Givetvis fanns det inte plats att ta in det i tidningens debattavdelning så jag lägger det här istället i förhoppning att nån letar efter kommentarer...

Update: Jag lyckades få in den som förlängd insändare istället, men blev tvungen att stryka ner den lite av utrymmesskäl. Här är den, utan strykningar:

Jag har stor förståelse för upphovsmäns som Jan Sigurd oro över vad som händer med upphovsrätten på Internet.

De lever i en ersättningsmodell som bygger på tryckpressens logik, dvs. att exemplarframställningen sker centraliserat och på ett fåtal ställen.

Denna modell är basen för hela lagstiftningen och infrastrukturen vad gäller upphovsrättslagstiftningen som den ser ut för närvarande.

Det är bara det att verkligheten inte ser ut på det sättet längre. På samma sätt som de handkopierande munkarna i klostren under medeltiden blev överflödiga när Gutenberg kom med sin tryckpress, håller nu förlag och musikdistributörer på att till stor del tappa sin funktion genom ett nytt tekniksprång.

Internet hotar att i allt väsentligt att ta död på, inte upphovsrätten, men väl exemplarframställningsmonopolet. Att framställa högkvalitativa kopior för personligt bruk av digitalt publicerade verk är numera en enkel filkopiering som var och en som har en dator kan göra oerhört enkelt, och det har minst en miljon svenskar redan upptäckt.

Då är frågan: Hur långt ska samhället gå för att stoppa detta och upprätthålla den gamla modellen?

Visst kan man göra så som staten nu försöker, dvs. förbjuda all sådan kopiering. Problemet är bara det att för att kunna upprätthålla en sådan lagstiftning så måste staten bildligt sett ställa en polis vid varje dator, eller mera effektivt, installera ett virus i varje dator som monitorerar vad den används till.

Tyvärr känns det lite som att det är den vägen vi har slagit in på. Bodström, påhejad av folkpartiet, har lagt ett stort antal förslag om att ge polisen större avlyssningsmöjligheter och drivit igenom ett EU-direktiv om att information om all datatrafik och alla telefonsamtal ska lagras.

Detta skulle dock bara gälla grova brott, men samtidigt pågår en kampanj från upphovsrättsindustrin om att höja maxstraffen för upphovsrättsbrott så att de ska kunna räknas in under de grova tillsammans med terrorism och organiserad brottslighet...

Frågan är ifall ens upphovsmännen är beredda att betala priset för att upprätthålla det nuvarande exemplarframställningsmonopolet, ifall den nödvändiga förutsättningen är ett storebrorssamhälle där allt vi gör på nätet registreras och övervakas?

Jag antar att även de värnar om sin personliga integritet och tycker att det är obehagligt att alla deras aktiviteter registreras på nätet i databaser som den notoriskt läckande polismakten har tillgång till.

Grundproblemet är att distributörerna av verken, dvs. skivbolagen och förlagen inte längre kommer att kunna göra de vinster de historiskt sett har gjort, eftersom det inte finns så stor efterfrågan på deras tjänster. De försöker därför få till en gigantisk skyddad verkstad i mångmiljardklassen för att skydda sina vinster. Deras existensberättigande fanns när det var svårt att mångfaldiga och distribuera, nu behövs de strängt taget inte längre.

En universitetsuppsats nyligen säger " De samlade direkta upphovsrättsinkomsterna för enskilda skapare, 1,4 mdr kr, motsvarar 2% av de samlade utgifterna för kultur och media" ( http://ulfpettersson.se/). Vad gäller musiker så är den upphovsrättsrelaterade inkomsten i snitt 7% av deras totala inkomster.

Privatkopieringen drabbar alltså inte i första hand upphovsmännen, även om mediaindustrin försöker få det att framstå så.

Upphovsmannens tjänster är lika efterfrågade idag som någonsin, antagligen mer än tidigare eftersom alla skriker efter "content".

Problemet är bara att de måste tänka om, det kommer inte att gå att ta betalt per kopia längre, utan upphovsmannen måste antingen göra varje kopia exklusiv på något sätt så att konsumentet tycker den är värd att betala för, eller se till att få pengarna innan publiceringen genom olika förskottsprocedurer, vilket har prövats med framgång inom fri programvara.

Vi som argumenterar för en reformering av upphovsrätten inser fullt väl att de som skapar verk som andra vill ta del av behöver få ersättning för detta för att kunna fortsätta med det.

Det vi önskar är att upphovsmännen också inser att de inte är betjänta av en onödig mellanhand som tar den allra största delen av intäkterna och att de börjar fundera över nya modeller för att sprida och få betalt för sina verk.

Allt det som jag säger här gäller rätten för privatpersoner att kopiera utan kommersiellt intresse. För kommersiellt utnyttjande kan antagligen exemplarframställningsmonopolet upprätthållas eftersom det i det fallet dels är mycket lättare att övervaka, dels att det finns ett starkare publikt moraliskt stöd för att ingen ska göra pengar på någon annans arbete utan att ersätta den som gjort jobbet.

Efter att ha följt debatten i de här frågorna i ett par år ( bl.a. på piratbyran.org, en opinionsbildande website som åklagaren stängde i samband med tillslaget mot Pirate Bay) så kan jag nog säga att den åsikten är ganska allmän; privat kopiering fri, kommersiell kopiering endast med upphovsmannens tillstånd. Det är såvitt jag förstår även den linje Piratpartiet driver i sitt principprogram.

På sikt är alltså alternativen:

  1. Släpp privat kopiering utan kommersiellt intresse fri.
  2. Inför ett storebrorssamhälle där ALLT du gör på nätet ständigt loggas i statliga databaser.

För mig är det inte en speciellt svårt val…

Andra bloggar om: , , , ,

2006-07-05

The Pirate Bay och annonsintäkterna

Efter att det bara varit en anka driven av Pär Brumark i realtid.se har nu seriösa media tagit upp diskussionen om The Pirate Bays annonsintäkter och vart de tar vägen.

Svenska Dagbladet har i en artikel tagit upp detta och Fredrik Neij på TPB kommenterar med att han inte har riktig koll, men att pengarna "i huvudsak" gått till att driva siten, men att överskottet betalats ut som lön till de som jobbar med siten.

Den här informationen reser ju ett antal frågor som vi som ifrågasätter tillslaget och sättet det gjordes på måste ta ställning till:


- Den moraliska.

Är det rätt att göra pengar på att folk piratkopierar? Nej, jag tycker inte det, och de flesta som debatterar piratkopiering tycker nog inte det heller. Det vi flesta anser är nog ungefär detsamma som Piratpartiet, dvs. det är den privata kopieringen utan vinstintresse som bör vara fri, inte att använda andras arbete för att göra kommersiell vinst utan att låta upphovsmannen få del i denna. Den här aspekten på Pirate Bay förtjänar alltså varken försvar eller respekt.


- Rättssäkerheten.

Påverkar det här synen på hur tillslaget gjordes, att en massa oskyldiga websiter stängdes ner, att piratbyran.org stängdes, att piratbyrån inte får tillbaka sin server, etc. ?

Nej, knappast. Åklagaren är naturligtvis i sin fulla rätt att slå till mot en verksamhet, OM han kan anta att brott begås, så ingen var väl särdeles förvånad över att tillslaget kom, "they had it coming" s.a.s. Det som förvånar och upprör är ju snarare åklagarens korstågsmentalitet, att man använder reglerna helt utan sinne för proportionalitet i något som nästan ser ut som en personlig vendetta mot PRQ, och att tingsrätten tillåter detta.


- Den skatterättsliga.

Om man tjänar pengar så ska man betala skatt, så enkelt är det. Har TPB folket gjort sig skyldiga till skattebrott så ska de fällas för det, men det är en helt annan sak än det åklagaren baserade tillslaget på, och det brottet hade kunnat utredas utan att stänga en massa fullt legala websiter som tillhör tredje man. Skattebrottet återstår dock att påvisa, har de tagit ut lön på legala vägar så är det knappast ett brott begånget, även om moralen i övrigt går att ifrågasätta enligt ovan.

Andra bloggar om: ,

2006-07-03

Den specifika kopians borttynande

En gång i tiden på det mörka (eller glammiga) 80-talet när jag började jobba som programmerare så skrev vi ut alla program på papper så fort vi hade gjort en ändring, och arkiverade dessa i ett gigantiskt arkivskåp.

Sett så här i historiens ljus känns det ju givetvis alldeles stolligt, men då var det ingen som reflekterade över detta. Trots att programmet ju fanns på en hårddisk nånstans kändes det viktigt att ha en specifik kopia, det var den som på nåt sätt var programmet.

Sak samma egentligen sedan nån gång på 70-talet när kopiatorn blev allmän på arbetsplatser. Ändå gjordes kopior som sparades på specifierade platser av dokument där man hade tillgång till orginalen.

Samma beteende har jag sett även på senare år, folk skriver ut mail från sin mailbox och arkiverar i pärmar.

Samtidigt är det här en borttynande vana, de flesta i min egen ålder och yngre har slutat med det här sedan länge.

Jag har funderat lite på hur det här hänger ihop och vilka det är som fortfarande gör skillnad på den ena kopian och den andra, eftersom jag har en känsla av att det finns en koppling på synen på fildelning i det här.

Vi som är något lite tekniskt insatta vet ju att allt som går att lagra i en dator bara är magnetiska fläckar på ett skivminne, och vi kan för våra liv inte förstå att det på något sätt är nån skillnad på den ena kopian eller den andra. Vi vet att det inte kostar något att magnetisera ett annat ställe på skivan på samma sätt, alltså ser vi inte nån skillnad på den ena kopian eller den andra. Om jag kopierar en fil så är det ju samma fil, fast på två ställen, det varken ökar eller minskar värdet på filens innehåll.

Det är tänkbart att det här är en syn som skiljer en äldre generation från en yngre. Jag misstänker att det finns fler i den äldre generationen som ser den specifika kopian som en mera självständig entitet än vad jag gör och att detta är en av de genarationsskiljande aspekterna på fildelning.

Samma sak gäller ju när man diskutera surfning, streamning och nerladdning.

Om jag surfar till en sida som spelar upp en låt så gör jag mig inte skyldig till ett lagbrott, i vart fall inte om man läser förarbetena till den nuvarande copyrightlagen där det står att normalt surfbeteende är tillåtet, likaså är det tillåtet att streama musik från webbradio. Däremot är det inte tillåtet att klicka på en länk där det står "Download" ifall man kan misstänka att verket är utlagt utan upphovsmannens tillstånd.

För oss som vet hur det funkar är ju det här helt barockt, i alla tre fallen är det ju samma sak som händer: En kopia av musikfilen skickas över nätet till min dator, i det första och sista, och sannolikt även i det andra fallet, skrivs en kopia av filen ner på min hårddisk. Enda skillnaden är ju att pekaren till filen hamnar i olika mappstrukturer.

Det jag vill komma fram till är att kopian som företeelse har ändrat karaktär genom digitaliseringen. Förr var varje kopia något unikt, numera är alla kopior slit och släng och någonstans ger detta mentala konsekvenser i synen på värdet av den specifika kopian.

När man tänker efter så är det här nog i längden till fördel för upphovsmannen, åtminstone vad gäller sådant som kan kopieras digitalt.

Det blir ju inte längre verkets manifestation som representerar värdet, utan verket i sig och det bör ju ändra balansen mellan upphovsman och distributör.

Det gäller bara för upphovsmännen att själva släppa den mentala modellen som de har idag och hitta på sätt att ta betalt för verket och inte för kopiorna.

Andra bloggar om: ,