Den 6/7 skrev författaren, musikern och upphovsmannen Jan Sigurd en debattartikel i Sydsvenskan som inspirerade mig att skriva ett svar.
Givetvis fanns det inte plats att ta in det i tidningens debattavdelning så jag lägger det här istället i förhoppning att nån letar efter kommentarer...
Update: Jag lyckades få in den som förlängd insändare istället, men blev tvungen att stryka ner den lite av utrymmesskäl. Här är den, utan strykningar:
Jag har stor förståelse för upphovsmäns som Jan Sigurd oro över vad som händer med upphovsrätten på Internet.
De lever i en ersättningsmodell som bygger på tryckpressens logik, dvs. att exemplarframställningen sker centraliserat och på ett fåtal ställen.
Denna modell är basen för hela lagstiftningen och infrastrukturen vad gäller upphovsrättslagstiftningen som den ser ut för närvarande.
Det är bara det att verkligheten inte ser ut på det sättet längre. På samma sätt som de handkopierande munkarna i klostren under medeltiden blev överflödiga när Gutenberg kom med sin tryckpress, håller nu förlag och musikdistributörer på att till stor del tappa sin funktion genom ett nytt tekniksprång.
Internet hotar att i allt väsentligt att ta död på, inte upphovsrätten, men väl exemplarframställningsmonopolet. Att framställa högkvalitativa kopior för personligt bruk av digitalt publicerade verk är numera en enkel filkopiering som var och en som har en dator kan göra oerhört enkelt, och det har minst en miljon svenskar redan upptäckt.
Då är frågan: Hur långt ska samhället gå för att stoppa detta och upprätthålla den gamla modellen?
Visst kan man göra så som staten nu försöker, dvs. förbjuda all sådan kopiering. Problemet är bara det att för att kunna upprätthålla en sådan lagstiftning så måste staten bildligt sett ställa en polis vid varje dator, eller mera effektivt, installera ett virus i varje dator som monitorerar vad den används till.
Tyvärr känns det lite som att det är den vägen vi har slagit in på. Bodström, påhejad av folkpartiet, har lagt ett stort antal förslag om att ge polisen större avlyssningsmöjligheter och drivit igenom ett EU-direktiv om att information om all datatrafik och alla telefonsamtal ska lagras.
Detta skulle dock bara gälla grova brott, men samtidigt pågår en kampanj från upphovsrättsindustrin om att höja maxstraffen för upphovsrättsbrott så att de ska kunna räknas in under de grova tillsammans med terrorism och organiserad brottslighet...
Frågan är ifall ens upphovsmännen är beredda att betala priset för att upprätthålla det nuvarande exemplarframställningsmonopolet, ifall den nödvändiga förutsättningen är ett storebrorssamhälle där allt vi gör på nätet registreras och övervakas?
Jag antar att även de värnar om sin personliga integritet och tycker att det är obehagligt att alla deras aktiviteter registreras på nätet i databaser som den notoriskt läckande polismakten har tillgång till.
Grundproblemet är att distributörerna av verken, dvs. skivbolagen och förlagen inte längre kommer att kunna göra de vinster de historiskt sett har gjort, eftersom det inte finns så stor efterfrågan på deras tjänster. De försöker därför få till en gigantisk skyddad verkstad i mångmiljardklassen för att skydda sina vinster. Deras existensberättigande fanns när det var svårt att mångfaldiga och distribuera, nu behövs de strängt taget inte längre.
En universitetsuppsats nyligen säger " De samlade direkta upphovsrättsinkomsterna för enskilda skapare, 1,4 mdr kr, motsvarar 2% av de samlade utgifterna för kultur och media" ( http://ulfpettersson.se/). Vad gäller musiker så är den upphovsrättsrelaterade inkomsten i snitt 7% av deras totala inkomster.
Privatkopieringen drabbar alltså inte i första hand upphovsmännen, även om mediaindustrin försöker få det att framstå så.
Upphovsmannens tjänster är lika efterfrågade idag som någonsin, antagligen mer än tidigare eftersom alla skriker efter "content".
Problemet är bara att de måste tänka om, det kommer inte att gå att ta betalt per kopia längre, utan upphovsmannen måste antingen göra varje kopia exklusiv på något sätt så att konsumentet tycker den är värd att betala för, eller se till att få pengarna innan publiceringen genom olika förskottsprocedurer, vilket har prövats med framgång inom fri programvara.
Vi som argumenterar för en reformering av upphovsrätten inser fullt väl att de som skapar verk som andra vill ta del av behöver få ersättning för detta för att kunna fortsätta med det.
Det vi önskar är att upphovsmännen också inser att de inte är betjänta av en onödig mellanhand som tar den allra största delen av intäkterna och att de börjar fundera över nya modeller för att sprida och få betalt för sina verk.
Allt det som jag säger här gäller rätten för privatpersoner att kopiera utan kommersiellt intresse. För kommersiellt utnyttjande kan antagligen exemplarframställningsmonopolet upprätthållas eftersom det i det fallet dels är mycket lättare att övervaka, dels att det finns ett starkare publikt moraliskt stöd för att ingen ska göra pengar på någon annans arbete utan att ersätta den som gjort jobbet.
Efter att ha följt debatten i de här frågorna i ett par år ( bl.a. på piratbyran.org, en opinionsbildande website som åklagaren stängde i samband med tillslaget mot Pirate Bay) så kan jag nog säga att den åsikten är ganska allmän; privat kopiering fri, kommersiell kopiering endast med upphovsmannens tillstånd. Det är såvitt jag förstår även den linje Piratpartiet driver i sitt principprogram.
På sikt är alltså alternativen:
- Släpp privat kopiering utan kommersiellt intresse fri.
- Inför ett storebrorssamhälle där ALLT du gör på nätet ständigt loggas i statliga databaser.
För mig är det inte en speciellt svårt val…
Andra bloggar om: upphovsrätt, Sydsvenskan, Jan Sigurd, fildelning, integritet
0 Comments:
Post a Comment