2010-08-09

Principfasthet är en dygd, eller...?

På förekommen anledning har jag funderat över det där med principer de senaste dagarna.

Min reflektion blir att folk styrs för mycket av principer.

Det är bekvämt med principer, verkligheten blir svart-vit och man behöver inte tänka så mycket på det enskilda fallet för att ta ställning. Man har liksom tänkt färdigt i förväg och tittar inte på hela situationen som ska bedömas, man tittar bara efter markörer som indikerar vilken av sina principer man ska tillämpa.

Sen kan man börja argumentera för sin princip. Och argumentationen tenderar att bli mera för att styrka principen än för att lösa det verkliga problem man försöker applicera den på.


Problemet är att verkligheten oftast är oändligt mycket mera komplicerad än vad principerna förmår att hantera. Ibland gör sig den här saken påmind när principen leder en till slutsatser man inte vill komma fram till. För den principfasta människan är detta en ytterst obekväm situation, man är tvungen att tycka något som man känner att man nog inte borde tycka, för att principen säger så.


Det finns några olika sätt för den principfaste att hantera denna "principiella ångest":

a) Man ignorerar känslan av att något känns fel i analysen och kör på enligt principen.

b) Man inser att principen är inoppurtun i nuläget och anpassar sig till de "kissnödiga", som inte vågar stå upp för principen, men man tycker fortfarande att principen borde hävdats om folk bara kunde haft lite ryggrad.

c) Man hittar en annan princip som övertrumfar den första och kan känna sig nöjd med att man ändå följt en viktig princip.

Det intressanta med det senare fallet är att man i det läget har flera principer som hamnar i motsatsförhållande. Den inte-så-principfaste letar förstås i det läget fram en kompromiss, en lösning som passar i det specifika fallet och som tar hänsyn i lämplig mån till de tumregler principerna utgör för den inte-så-principfaste.

MEN är man van vid att se saker svart eller vitt så vill man att EN av principerna ska vara den rätta, och vill inte acceptera att man måste hitta en kompromiss. Det förstör s.a.s ens klara och fina tankemodell över hur verkligheten är beskaffad. Därför måste man bestämma sig för EN av dem, annars förorenas den ideala världen med kompromisser.


Ett intressant exempel på de här mekanismerna kan iakttas i Piratpartiet under de senaste dagarna.

Informationsfrihet är till exempel en mycket bra princip. Men kombinerar man den med bilder på sexuella övergrepp på barn så blir den obekväm, de flesta känner nånstans i maggropen att nåt inte blir riktigt rätt. Och den principiella ångesten sätter in. Och sen hamnar den principfaste i någon av de där tre lösningarna.

(Vi andra som inte är så förskräckligt principfasta ser inte riktigt problemet, vi tycker bara helt pragmatiskt att man kan göra ett undantag för det i principen helt enkelt.)


Min viktigaste princip är att man ska vara observant så att ens principer inte leder en fel och hindrar en att se verkligheten så som den är...