2012-01-07

En fundering över kopimismen som andlig ide.


Vad är andlighet? Kan det finnas en andlighet som inte förutsätter ett högre väsen eller en medveten plan med världen? Jag tror det, känslan att vara en del av en helhet kan man finna på många ställen, och jag tror att det framför allt handlar om att kunna se hur fantastisk världen är, att uppleva det som man i SF litteratur brukar kalla ”sense-of-wonder”, ögonblick när man inser att man själv bara är en liten del av något mycket större och fantastiskt.
En del har sagt att kopimismen bara är en parodi på religion, men jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Jag tycker att det finns en väldigt intressant kärna av förnuft i en livsfilosofi som hyllar kopieringen som ”helig”, för den lyfter fram något som ofta förbises, nämligen att kopiering är en förutsättning för utveckling.
Livet som vi känner det uppstod med DNA-molekylens förmåga att duplicera sig. Den är den mest grundläggande elementet i livets natur, och den är egentligen enbart en informationsbärare, en följd av molekylsegment som bestämmer vilka vi blir. Och kopiering är själva förutsättningen för celldelningen och livet i den form vi känner det.
Livets utveckling bygger på denna kopiering och på att den oftast fungerar perfekt, men att den någon gång ibland misslyckas och det uppstår fel i kopieringen, mutationer, som någon gång i sällsynta fall är till fördel för organismen som råkar ut för dem.
För organismer som förökar sig sexuellt så handlar det om en remix, en blandkopiering av olika anlag från föräldrarna som frambringar något nytt, men samtidigt likt sitt ursprung.
På samma sätt kan man betrakta allt mänskligt framåtskridande, kultur i bred mening. Genetiskt är vi idag inte stort skilda från våra förfäder för några hundra tusen år sedan. All skillnad från det tillståndet tills idag handlar om gradvis ackumulerad kunskap, där varje generation kopierat det tidigare generationer gjort, och lagt till små saker i marginalen, mutationer om man vill se det så, i den gemensamma kunskapsreservoaren.
Nya idéer uppstår för det mesta som remixer av gamla idéer, där en ide från ett område kombineras med en från ett annat. Mycket sällan tänker någon en alldeles ny tanke som aldrig tänkts tidigare. Men den gången den får ett genomslag tänks den i ett sammanhang där den passar, samhället runt omkring är moget för att ta emot den och göra något av den, och det finns nog med kunskap ackumulerad för att ge den ett sammanhang där den blir meningsfull.  All utveckling förutsätter alltså sin historia, utan den ständigt ackumulerade och replikerade historien kan inte kulturen fungera.
Är det då så egendomligt att känna vördnad inför det faktum att vi har möjlighet att utvecklas för att vi som art har möjligheten att kopiera? Att minnas, att återberätta, att lära sig och att lära ut, att skriva och läsa, allt detta är kopiering, och den, i kombination med vår förmåga att kommunicera och samarbeta med varandra, har fört oss från jägar- och samlarsamhället till dit vi är idag.
Kopiering och kommunikation, de saker som kopimismen hyllar som heliga, är grundvalen för all mänsklig kultur. Och jag kan inte låta bli att fyllas med en sense-of-wonder om jag mediterar en liten aning över hur fantastiskt det är att naturen begåvat oss med den förmågan.