Fel frågeställning

Janerik Larsson, vice VD för Svenskt Näringsliv, skriver i Sydsvenskan under rubriken "Klargör statens intressen i FRA-spaningen". Hans tes är att statens rätt att samla underättelser till skydd för staten är ifrågasatt och att "någon" bör stå upp och svara på frågan "Vem vill skydda staten?". Hans underförstådda svar på frågan är att FRA byggts upp under socialdemokratiska regeringar, och att det där borde finnas någon som tar den debatten.

När vi läser hans artikel ska vi inte bortse från att Svensk Näringsliv gav ett väldigt positivt remissyttrande avseende FRA-lagen och avslutade med en förhoppning om att "...resultatet av underrättelseverksamheten även skall delges näringslivet..."

Janerik Larssons artikel är skriven i en frågande ton, där han säger sig inte veta tillräckligt om behoven, men det är ganska uppenbart att han under det har en åsikt som innebär att han tycker det är dags att politikerna ställer sig upp och försvarar underättelseverksamheten.
Man kan se det bl.a. på en formulering som "Säpodebatten på 60-talet handlade om svensk övervakning och registrering av svenskar. Men FRA:s ansvar är signalspaning riktad mot utländska hot, dock med den modifikationen att även svenska medborgare eller personer som vistas i Sverige kan beröras. ", där han helt ignorerar det faktum att lagen bygger på allmän avlyssning, så fort något passerar gränsen så har FRA möjlighet att lyssna, det är inte ett "kan" det är ett "kommer att".

PROBLEMET med hans debattartikel är annars att den i huvudsak slår in öppna dörrar. Mycket få har i debatten hävdat att Sverige inte ska ha en underättelseinhämtning. Tvärt om, det finns en hyfsat stor enighet om att detta skall finnas. Larsson bygger en slags dubbel halmgubbe, där han dels låter påskina att kritikerna av FRA-lagen inte är villiga att diskutera integritetsintrång över huvud taget, "om FRA:s arbete råkar i konflikt med någon enda individs (någonstans i världen) integritet så borde FRA:s verksamhet upphöra?", dels att vi ifrågasätter behovet av att staten alls behöver skyddas.

Så är det naturligtvis inte. Huvuddelen av kritiken mot FRA-lagen handlar om metoden, allmän avlyssning, om de ospecificerade hotbilderna som ska motivera detta, och sist men absolut inte minst, möjligheten att den vägen få fram något som i realiteten skyddar oss mot eventuella hot.

Det ser ut som att förespråkarna av FRA-lagen den senaste tiden vill göra det till en fråga om antingen eller, ska vi ha underättelseinhämtning alls eller inte. Ungefär detsamma sa Fredrik Bynander i SvD häromdagen "Tala klarspråk om FRA, Tolgfors" , med samma budskap: Får vi inte göra det här så kan vi lika gärna lägga ner all underättelsetjänst.

Frågeställningen "Vad ska FRA-lagen vara bra till?" är bra, det är dags för regeringen att komma ut ur bunkern och försöka motivera lagen, men att göra det till en fråga om underättelsetjänstens vara eller icke vara är en ohederlig debatteknik, det är inte det det handlar om, det är metoderna jämfört med behovet och effektiviteten som diskussionen gäller.



Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik