Principfasthet är en dygd, eller...?

På förekommen anledning har jag funderat över det där med principer de senaste dagarna.

Min reflektion blir att folk styrs för mycket av principer.

Det är bekvämt med principer, verkligheten blir svart-vit och man behöver inte tänka så mycket på det enskilda fallet för att ta ställning. Man har liksom tänkt färdigt i förväg och tittar inte på hela situationen som ska bedömas, man tittar bara efter markörer som indikerar vilken av sina principer man ska tillämpa.

Sen kan man börja argumentera för sin princip. Och argumentationen tenderar att bli mera för att styrka principen än för att lösa det verkliga problem man försöker applicera den på.

Problemet är att verkligheten oftast är oändligt mycket mera komplicerad än vad principerna förmår att hantera. Ibland gör sig den här saken påmind när principen leder en till slutsatser man inte vill komma fram till. För den principfasta människan är detta en ytterst obekväm situation, man är tvungen att tycka något som man känner att man nog inte borde tycka, för att principen säger så.

Det finns några olika sätt för den principfaste att hantera denna "principiella ångest":

a) Man ignorerar känslan av att något känns fel i analysen och kör på enligt principen.

b) Man inser att principen är inoppurtun i nuläget och anpassar sig till de "kissnödiga", som inte vågar stå upp för principen, men man tycker fortfarande att principen borde hävdats om folk bara kunde haft lite ryggrad.

c) Man hittar en annan princip som övertrumfar den första och kan känna sig nöjd med att man ändå följt en viktig princip.

Det intressanta med det senare fallet är att man i det läget har flera principer som hamnar i motsatsförhållande. Den inte-så-principfaste letar förstås i det läget fram en kompromiss, en lösning som passar i det specifika fallet och som tar hänsyn i lämplig mån till de tumregler principerna utgör för den inte-så-principfaste.

MEN är man van vid att se saker svart eller vitt så vill man att EN av principerna ska vara den rätta, och vill inte acceptera att man måste hitta en kompromiss. Det förstör s.a.s ens klara och fina tankemodell över hur verkligheten är beskaffad. Därför måste man bestämma sig för EN av dem, annars förorenas den ideala världen med kompromisser.

Ett intressant exempel på de här mekanismerna kan iakttas i Piratpartiet under de senaste dagarna.

Informationsfrihet är till exempel en mycket bra princip. Men kombinerar man den med bilder på sexuella övergrepp på barn så blir den obekväm, de flesta känner nånstans i maggropen att nåt inte blir riktigt rätt. Och den principiella ångesten sätter in. Och sen hamnar den principfaste i någon av de där tre lösningarna.

(Vi andra som inte är så förskräckligt principfasta ser inte riktigt problemet, vi tycker bara helt pragmatiskt att man kan göra ett undantag för det i principen helt enkelt.)

Min viktigaste princip är att man ska vara observant så att ens principer inte leder en fel och hindrar en att se verkligheten så som den är...

Till den representativa demokratins försvar.

Det har pågått en diskussion om direktdemokrati inom piratpartiet ett tag, dels i form av ideer runt engagemang i kommunpolitik, dels i samband med relationen mellan aktivister och styrelse, och hur makten ska fördelas mellan dessa.

Det har fått mig att fundera lite djupare över hela frågan med direktdemokrati kontra representativ demokrati, och jag lovade i ett svagt ögonblick att sammanfatta min syn i en bloggpost i ämnet.

För mig handlar demokrati i grunden om principen ”en man - en röst”.

I en organisation eller en kommun, eller vad det nu är, så ser jag det rent principiellt som att makten är uppdelad i lika stora individuella delar där varje individ äger sin del.

För att det ska kunna bli något gemensamt gjort så måste denna individuella makt på något sätt samordnas så att den får en sammanjämkad riktning att arbeta i som hamnar så nära som möjligt något som alla tycker är acceptabelt.

Så långt tror jag att både förespråkare för direktdemokrati och representativ demokrati är överrens.

Där det sen tycks skilja, är hur man gör för att utföra den här sammanjämkningen.

Direktdemokraterna menar att beslut där alla röstberättigade är erbjudna att delta i varje beslut är den mest demokratiska, om jag tolkar det korrekt. Och jag förstår att man kan tycka så, det låter väldigt demokratiskt, att alla som vill kan vara med och besluta i varje fråga.

Jag har några invändningar dock, och slutsatsen av dem är faktiskt att det direktdemokratiska arbetssättet är mindre demokratiskt än ett representativt system, i vart fall om man menar allvar med ”en man – en röst”.

Lugn, jag ska förklara varför… :-)

Direktdemokratin saknar i grunden en lösning på problemet:

- Alla med rösträtt har inte tid, möjlighet eller intresse att delta i varje beslut.

- Även om man inte har det, så har man i alla fall rätt, i kraft av principen ”en man – en röst”, rätt att använda sin del av den totala makten..

Ansvar för det man beslutar

Lösningen på detta i den representativa demokratin är att man delegerar sin lilla del av makten till någon man litar på ska sätta sig in i frågorna och för det mesta tar ett beslut som är acceptabelt. Om det visar sig att den som man givit förtroendet inte uppfyllt de förväntningar man har, så förnyar man helt enkelt inte förtroendet nästa gång det är dags för val/årsmöte. Systemet har alltså en mekanism att ställa någon till ansvar för beslut som visar sig vara dåliga.

I en direktdemokrati är det extremt svårt att ställa någon till svars för tokiga beslut. Ingen anses ju representera någon annan än sig själv, så ingen har något ansvar inför någon annan än sig själv. Ingen behöver förvänta sig att väljarna ska ifrågasätta beslutet. Ingen behöver riskera att bli utpekad som en dålig beslutsfattare som tar dåliga beslut, och därmed fråntagen fortsatt rätt att fatta beslut på valdagen.

Kvalitet på beslut

Den representativa demokratin har det fördelen att man kan utse nån att representera sig som är intresserad och engagerad nog att verkligen sätta sig in i frågor som man själv vet med sig att man inte skulle ha ork, tid eller kompetens att sätta sig in i själv ordentligt. Man kan därmed anta att den sakliga kvaliteten på beslutet borde ha förutsättning att öka på det sättet. Den representativa demokratin är alltså även ett sätt att i någon mening öka den objektiva kvaliteten på beslutet, jämfört med om alla individer röstat fram ett beslut.

"Trollskydd"

En annan aspekt i sammanhanget är hur den politiska diskussionen kan föras i ett direktdemokratisammanhang. Alla som varit på ett forum på nätet vet hur lätt det är att trådar tas över av ”troll”, folk som genom sin debattteknik totaltförstör diskussionstrådar genom att antingen tillämpa en otalt respektlös diskussionsteknink, eller som brinner så för någon enda fråga att de försöker göra om varje diskussion till att handla om den, eller något annat liknande. Ofta är trollet alldeles ensam om sin uppfattning, men i kraft av envishet och dedikation, kan en diskussionstråd fullständigt explodera i irrelevanta inlägg när två troll med motsatt uppfattning hittar varann någonstans.

I den representativa demokratin är detta inte ett stort problem, trollen är oftast ganska ensamma, och blir därför inte valda till någon beslutande församling. I en direktdemokrati blir det däremot ett gigantiskt problem, för trollet har lika stor rätt som nån annan att ta upp alla andras tid och uppmärksamhet, och konsekvensen blir att alla andra tröttnar på att delta i diskussionen.

Legitimitet och efterlevnad av beslut

En invändning jag har hört från förespråkare för direktdemokrati är att det ju ialla fall blir fler som deltar i besluten på det sättet än vad det är som sitter i en demokratisk församling, och att det därför skulle vara mer demokratiskt.

Som jag ser det så har man i så fall tappat bort en viktig del av demokratin, nämligen att alla berörda ska ha någon sorts inflytande på beslutet. Som jag sa innan, alla KAN av en massa helt giltiga anledningar inte delta i varje beslut. De som faktiskt tar beslutet tar det alltså inte bara för sig själv, utan även på deras vägnar som inte deltar i det. På det sättet är även direktdemokratin en form representation, där de som deltar i belutet i praktiken även representerar de som inte deltar. Det är problematiskt, eftersom de då tillskansar sig beslutanderätt från de som inte deltar. Det i sin tur innebär att beslutet saknar legitimitet för de som inte var med och tog det, eftersom de i det fallet med fog kan ställa frågan:”Med vilken rätt har ni tagit detta beslut över mitt huvud? Jag har inte gett er något förtroende att ta beslut åt mig.” Beslut med svag legitimitet är svåra att få folk att respektera, och riskerar att i högre grad motarbetas än beslut som tagits av folk man själv har utpekat som ens företrädare.

Långsiktighet och hoppande majoriteter.

Att styra är att rikta in sig på ett mål och ta beslut som för en närmare det målet. För att det ska kunna fungera så måste olika beslut samverka för att föra en närmare målet. För att detta ska kunna ske så måste det finnas en tanke bakom vilka beslut som tas.

I den representativa demokratin fungerar detta så att man röstar på någon som man uppfattar har en målbild som ligger nära den man själv har, och litar på att de kommer att agera i enlighet med detta. Om man tex tycker att låga skatter är viktigt så röstar man borgerligt, om man tycker att social trygghet är viktigt röstar man vänster och om man tycker att integritetsfrågor är viktiga så röstar man på piratpartiet. Om varje beslut direkt underställs en beslutande ”folkomröstning” så innebär det att det i just det beslutet kommer att delta folk som är väldigt intresserade av just den frågan. Detta skulle med stor sannolikhet tex komma att innebära tex att det i beslut om kommunalskattenivån framför allt skulle delta folk som är för att skatten ska vara låg. Om det däremot gäller äldrevården så skulle de deltagande antagligen i huvudsak vara de som tycker att den har brister och bör byggas ut. I ett direktdemokratiskt scenario så skulle det alltså ytterst lätt uppstå omöjliga situationer, där beslut blir direkt motstridiga varann: Vi ska både sänka skatten och öka utgifterna.

Risk för tjänstemannastyre

Även i en direktdemokrati så måste beslut tolkas och implementeras av någon, dvs tjänstemän. I en representativ demokrati bevakas tjänstemännens verksamhet kontinuerligt av de valda representanterna, och fronderande tjänstemän eller missuppfattningar av beslut korrigeras ganska omgående. Direktdemokratin saknar den möjligheten, hela valmanskåren måste inkallas och tillfrågas för varje sådan korrigering, och den som avgör när detta ska ske och vilken fråga som ska ställas till beslutsfattarna, blir i en direktdemokrati med nödvändighet en tjänsteman, eftersom det inte finns några förtroendevalda som sköter detta.

Det finns alltså en väldigt stor risk att man genom direktdemokratin skapar ett lager av tjänstemän som i kraft av att ha problemformuleringsprivilegiet och dessutom ett enormt informationsövertag, i stort sett kan styra fram vilka beslut de vill ha.

Slutsats

Direktdemokrati är i praktiken mest bara en annan och sämre form av representativ demokrati, eftersom de som tar besluten även där tar beslut för andras räkning, men utan att vara valda att göra det av nån annan än sig själva, och utan att de kan ställas till ansvar för de beslut de tar. De är dessutom sannolik på det hela taget sämre informerade och mer i händerna på tjänstemän.

Memento

Det finns ett reellt problem bakom ideerna om direktdemokrati, och det handlar om att de valda representanterna i den representativa demokratin inte alltid tar sin roll som representanter för sina väljare på allvar. En bra representant måste, för att respekteras, vara ödmjuk inför uppdraget och väljarna, och så är tyvärr inte alltid fallet.

För att en vald representant ska uppfattas som legitim så måste han/hon vara intresserad av dem man representerar och deras åsikter, annars blir resultatet politikerförakt, och att beslutens legitimitet blir ifrågasatt. Man måste också ha en beredskap för att ta till sig kritik och vara kommunikativ gentemot de man representerar.

Om dessa villkor inte uppfylls, om man har attityden "Jag är vald, tyst, jag bestämmer", så riskerar man att bana väg för andra system, som är betydligt mindre demokratiska.

Öppen programvara är anti-amerikanskt?

Det har dykt upp en liten intressant sak i diskussionen på nätet i dagarna.

Det finns en amerikansk myndighet som heter US Trade Representative och till den kan branschorganisationer vända sig med önskemål om att få USA att sätta upp handelshinder.

En organisation som gjort just detta är IIPA (International Intellectual Property Alliance), en paraplyorganisation för andra kända lobbyorganisationer som MPAA (filmindustrin), RIAA (skivbolagen) och BSA (mjukvaruindustrin)

De skriver årligen en rapport om hur synd det är om dem och hur många miljoners miljarder dollar de förlorar varje år genom att folk runt om i världen inte köper deras produkter.

Speciellt irriterade är de genomgående på de fattigare länderna, där piratkopiering är spridd, och dessa länder återfinns på en speciell bevakningslista som man vill att USA ska använda för att pressa dessa länder till att respektera copyright och att de ska ge de amerikanska bolagen mer pengar.

En ny sak som dock dykt upp i årets version av den här rapporten, är att den här organisationen för amerikanska multimiljardindustrier har blivit irriterad på några av de här länderna för att de försökt lösa piratkopieringsproblemet, fast på fel sätt...

Som rubriken i rapporten om Indonesien säger: "Government Procurement Preference Denies U.S. Software Companies a Level Playing Field"

Vad menas? Jo, den Indonesiska regeringen har nämligen gått ut med en rekommendation till statliga myndigheter och bolag om att de ska låta bli att köra piratkopierade program, öch istället ska sträva efter att använda Öppen Programvara, dvs sån programvara som distribueras under open-source-licenser, fri att använda utan kostnad.

Men se det duger minsann inte för IIPA:

"the Indonesian government’s policy as indicated in the circular letter instead simply weakens the software industry and undermines its long-term competitiveness by creating an artificial preference for companies offering open source software and related services, even as it denies many legitimate companies access to the government market. Rather than fostering a system that will allow users to benefit from the best solution available in the market, irrespective of the development model, it encourages a mindset that does not give due consideration to the value to intellectual creations. As such, it fails to build respect for intellectual property rights and also limits the ability of government or public-sector customers (e.g., State-owned enterprise) to choose the best solutions to meet the needs of their organizations and the Indonesian people. It also amounts to a significant market access barrier for the software industry. "

Dokumentet avslutas med "We strongly urge USTR to consider the implications that Indonesia’s open source preference policy has on IP protection and access to Indonesia’s market for U.S. goods and services."

"An artificial preference" säger de.

Utgångspunkten är alltså att den enda naturliga licensmodellen för programvaror är att ta oförskämt mycket betalt per kopia. Allt annat är artificiella störningar av marknaden och handelshinder.

Att öppen-mjukvaru-leverantörerna är väldigt noga med upphovsrätten tycks gå IIPA helt förbi, att upphovsrätt kan betyda något annat än att man ska ha betalt per kopia är liksom inte på kartan för dem. Att det också kan vara ett verktyg för att se till att mjukvaror inte "låses in" och görs otillgängliga är inte ett tillämpningsområde som är relevant för "International Intellectual Property Alliance". Intellectual Property = ta betalt, inget annat.

Nej, att använda nåt annat synsätt, och för regeringar att rekommendera det billigaste och bästa sättet att trygga sin mjukvaruförsörjning och ändå respektera upphovsrätten, då är det ett handelshinder som hindrar amerikanska storföretag att tjäna pengar.

En intressant sak i sammanhanget är också att de länder som utsätts för de här påhoppen i huvudsak är aspirerande utvecklingsländer som Indonesien, Brasilien och Indien.

Det industrijättarna sett som framtida jättemarkander väljer alltså gratiskonkurrenterna och visar ytterligare en gång att exemplarförsäljningen som koncept är döende.

Surt sa räven...

Läs även andra bloggares åsikter om IIPA, RIAA, BSA, handelshinder, upphovsrättsmaffia, snopet

Opassande i topp på politometern

I början på december startade Martina Lind siten politometern, med målet att indexera och ranka alla svenska politiska bloggar.

Ett intressant initiativ som ligger i tiden så här ett valår med en massa hype om de sociala mediernas betydelse för samhällsdebatten.

Bl.a. så släpper siten varje fredag en lista över de mest inflytelserika politiska bloggarna i den svenska bloggosfären. I fredags konstaterades att allas vår Emma på opassande.se ligger i topp och att andra piratbloggar upprätthåller Piratpartiets status som det parti som har den tyngsta närvaron i bloggosfären.

Det ska bli intressant att följa på vilket sätt politometern kommer att påverka bloggdebatten framöver. Ett viktigt nav under "FRA-bloggbävningen" var siten knuff.se som visade bredden och tyngden i engagemanget. Hur kommer politometern att påverka detta framöver under valåret?

Rankingen hos bägge siterna bygger mycket på antalet inlänkar från andra bloggar. Kommer detta att medföra mera taktiskt länkande, att man länkar de egna meningsfränderna i första hand, eller kommer det öppna länkandet att fortsätta?

Kanske rankingsiterna borde fundera lite själva över hur man påverkar det man mäter? En evig sanning i de flesta sammanhang är att man får det man mäter, så att mäta är att ha makt över det man mäter. Finns det kanske anledning att tweaka mätmetoderna så att man belönar länkning till andra bloggare än dem i det egna partiet?

Kommenterar gör även Livbåten

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggar, piratpartiet, politometern, martina lind, bloggosfären, val2010

Svårt ord..

Intigritet

Intregitet

Intrigitet

Intritet

Intregtet

Intreget

Intretet

Intikret

Insigritet


(Från riksdagsdebatten...)

Andra bloggar om: FRA, FRA-lage, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Brott mot EU-direktiv och svensk lag?

Kom på att Oscar skrivit om lagrummen runt nätoperatörernas status i förhållande till upphovsrätten i samband med att Danmark stängde tillgången till Pirate Bay.

Läs hans inlägg, det är i högsta grad relevant.

Dags att säga ifrån innan det blir försent.

Vi nås idag av nyheten att The Pirate Bay's leverantör av nätverkskapacitet av Stockholms Tingsrätt vid hot om vite på en halv miljon blivit ålagd att förhindra att TPB's användare skickar meddelanden rörande vissa specifika verk som användare annonserar via TPB.

Frågan är om det finns en insikt om de principiella konsekvenserna av en sådan dom.

En internetleverantörs roll är ungefär densamma som postens, den innebär att man befordrar meddelanden, utan att öppna dem och titta inuti. Det är det man har betalt för och är utrustad för.

Domen i Tingsrätten berör endast trafik som rör ett visst antal namngivna verk, men trots det så föreskriver rätten att ISP ska förhindra att just dessa verk fildelas.

Att formulera en dom på det viset innebär i praktiken att man stänger ner hela siten, eftersom en ISP inte har laglig rätt eller kapacitet att "titta i kuvertet" och se efter vad det innehåller.

Enda sättet för ISP'n att åtlyda beslutet är alltså att stänga ner alla användares tillgång till ALLT material som annonseras via TPB, även det som fildelas lagligt.

Lite grand som att konstatera att någon i Eslöv skickar hotelsebrev via posten, och att posten då blir ålagd att vid vite sluta distribuera hotelsebrev från Eslöv. Varvid posten för att kunna åtlyda detta har att välja på att anställa 100 brevinspektörer för öppna och läsa vartenda brev från Eslöv, och därigenom bryta den grundlagsskyddade brevhemligheten, eller att stänga all postgång från Eslöv totalt.

Det allvarligaste är ändå i förlängningen av detta.

Vad blir konsekvensen om infrastrukturoperatörer görs ansvariga för vad som förmedlas via deras nätverk?

Det krävs inte så mycket fantasi för att inse att slutresultatet snabbt riskerar att bli en fullständigt godtycklig censur i form av att operatörerna kommer att undvika att teckna abonnemang för aktörer som verkar det minsta kontroversiella.

Det finns också en uppenbar risk för att om operatören är ansvarig för det som transporteras i nätet, så kommer operatören att kräva att han ska kunna LÄSA allt som transporteras i nätet, och därmed förbjuda kryptering och okända transportprotokoll.

Förutom att detta skulle vifta adjö till alla ideer om personlig integritet på nätet, så skulle dessutom innebära en enorm hämsko på innovationstakten i nätet. Nya program som kommunicerar över nätet skulle bli omöjliga eftersom det bara skulle finnas en begränsad uppsättning godkända protokoll att använda sig av. Program som Skype eller Spotify skulle inte kunna skapas längre.

Det är vid närmare eftertanke inte ens säkert att vare sig Skype eller Spotify ens skulle kunna finnas längre, eftersom bägge dessa kommunicerar krypterat och därmed omöjliggör för ISP'n att bedöma om det som kommuniceras är lagligt eller inte.

Det är dags att sätta klackarna i backen nu!

Innan internet förvandlas till en enkelriktad kabeltvkanal.

DN, Expr, SvD, Metro, DI, SvD, IDG, Opassande, TKJ, Nätkoll, PP, CE.

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, piratjägarlagen, IPRED, The Pirate Bay, TPB, censur, samhällsfarlig idioti

En sosses försvarstal

Jag har fått frågan om hur jag som alltid varit socialdemokrat och övertygad om förträffligheten i att ha en ideologisk helhetssyn, plötsligt kan gå med i Piratpartiet, en ”enfrågerörelse”? För att förklara det så måste jag beskriva vad det är som gick på tok med de politiska partierna i allmänhet och (s) i synnerhet. Jag har behandlat det här i olika kommentarer på en massa olika bloggar, men inspirerad av Klara och Anders, här är ett försök att få ihop dessa till en sammanhängande postning:


Jag tror att det handlar om att partierna tappat bort tron på politikens möjlighet.

Min aktiva tid i (s) var i slutet av 70 och början av 80-talet och då fanns det en levande idédebatt med visioner om den demokratiska socialismen, om att utvidga den demokratiska principen till mycket större delar av samhället. Själv står jag i grunden kvar vid de värderingar jag hade på den tiden, frihetlig reformistisk demokratisk socialist

Men sen sprack hela den bubblan. Om det var den tilltagande globaliseringen, de multinationella företagens till synes oövervinnliga makt, kanslihushögerns uppgivna svek under K-O Feldt med alla avregleringar osv., eller vad det var, vet jag inte.

Men plötsligt kändes det meningslöst att ifrågasätta marknadens makt, och politiken drog sig tillbaka från visionerna om ett annorlunda samhälle, och förvaltningsekonomerna fick ta över ruljansen. Man lät marknaden bli samhällets herre istället för dess tjänare.

Det som skulle behövas är nya entusiasmerande visioner om hur samhället skulle kunna fungera ANNORLUNDA, inte bara "bättre" i strikt "teknisk" mening.

Det behövs en diskussion om grundvärderingar. En diskussion om frihet, inte bara som individuellt projekt, utan som strukturellt, med en diskussion inte bara om rätten till frihet utan också om möjligheten.

Det behövs en diskussion om marknaden; vad den är bra på och vad den är dålig på.

Det behövs diskussion om hur vi vill att samhället ska se ut om 50 år, vi behöver de provisoriska utopierna, våra föreställningar om i vilken riktning vi vill gå.

Det behövs nåt som kan ge inspiration och patos, något att brinna för. En tro på politikens möjligheter att förändra.

Då kanske i alla fall såna som jag kan få tillbaka viljan att delta i det socialdemokratiska partiet igen.

Tyvärr finns det inga indikationer på att en sån utveckling skulle vara inom synhåll. Tvärt om så är partiet lika präglat av enkelriktad kommunikation som det nånsin varit, och ordet för dagen hos samtliga riksdagspartierna tycks vara triangulering, att placera sig i mitten av opinionsfåran och undvika att skrämma bort så många väljare som möjligt.

Därför blir det tills vidare piratpartiet.

Där handlar det om att försvara de demokratiska hygienfrågorna, och att föra fram de oerhört viktiga frågorna som berör kommunikationsrevolutionen och belysa reaktionen på den, övervakningssamhället, bägge två möjliggjorda genom den tekniska utveckling som i grunden ändrat förutsättningarna och möjligheten för dem bägge.


Till dem som hävdar att piratpartister inte förstår partipolitik och att man MÅSTE ha ett heltäckande program så kan jag alltså påpeka att vi är en del som har varit med förr och själva hävdat den ståndpunkten…

Men i nuläget så handlar det om att stoppa en smygande marsch in i ett storföretagskorporativistiskt samhälle med tydligt totalitära drag, i huvudsak genererat via direktiv från Bryssel, beställda av just dessa företags lobbyister, eller av andra som tycker att det vore enklare att styra om man har bättre kontroll på folk, och då tycker jag, för egen del, att det är viktigare att få stopp på detta. Och där är det bara Piratpartiet som konsekvent står upp för dessa frågor.

Detta är en kamp där jag kan påverka, i ett forum där min hjälp efterfrågas, och det är mer meningsfullt än att stånga huvudet blodigt mot en partiapparat som inte är intresserad av förändring annat än när den tvingas till det.

Staten har alltid varit ett kapitalets verktyg, men de senaste 100-åren har vi i alla fall delvis vridit det ur deras händer och ställt den under en någorlunda demokratisk kontroll som jag ser det. Jag ser inte någon annan rimlig strategi för att komma närmare ett demokratiskt socialistiskt samhälle än vägen över den parlamentariska demokratin och en folklig förankring.

När denna demokratins ordning nu hotas genom en massa övervakningslagar så måste man som demokrat i första hand stå upp för att försvara demokratins förutsättningar, och jag ser inte något verkningsfullt sätt att göra det i de traditionella partibildningarna eftersom inget av dem anser detta vara en prioriterad fråga.

Piratpartiet är alltså inte min väg till socialismen, lika lite som det är de liberala medlemmarnas väg till liberalismen. Det handlar istället om att försvara demokratins FÖRUTSÄTTNINGAR, och det är nödvändigt därför att inget annat parti gör just det. Utan dessa förutsättningar spelar det ingen roll vilken ideologi man anser sig kämpa för i övrigt.

Därför blir det Piratpartiet tills antingen detta hot är över, eller att det finns ett verkningsfullt vänsteralternativ.

Och med verkningsfullt vänsteralternativ menar jag ett riksdagsparti som kan få inflytande nog att göra skillnad i dessa frågor och som inte är beredd att kompromissa bort dem. Alltså är (v) eller (mp) inte något alternativ heller, och så länge Bodström och hans meningsfränder finns kvar nära maktens centrum kommer jag inte att lägga en röst på (s).

Piratpartiet har en teoretisk möjlighet att göra en praktisk skillnad som vågmästare till priset att inte i förväg ta ställning för den ena eller andra (i praktiken) socialliberala alliansen, men det måste vara ett pris jag är beredd att betala en mandatperiod eller två om det är det enda sättet att få triangulatörerna att föra upp frågorna på dagordningen.

Man skulle kunna påstå att piratpartiets ideologi är ”demokrati” och inget annat, och det tycks mig att det etablerade samhället efter öststaternas fall tycks ha utgått från att demokratin var vunnen en gång för alla när nu den stora yttre fienden var borta.

Man glömde bort att demokratin även har inre fiender, och de växer till nu när den yttre är besegrad. På nåt sätt har det blivit OK att driva igenom lagar som Stasi hade jublat åt, bara för att Stasi i sig inte existerar längre.



Andra bloggar om: Piratpartiet, Socialdemokraterna, Politik, Vänster, Ideologi, Partiarbete

Internet är en plats där människor möts

Fantastisk video:

Ett försök att lindra Falkens skepsis

Falken skriver på sin blogg om sin kvarvarande skepsis inför piratismen.

Det är två saker han undrar över:

-Har inte kreatörerna rätt till ersättning för sitt arbete.

-Hur ska dom få pengar om fildelningen släpps fri.

 Jag ska försöka ge ETT svar på frågorna, många andra ger sina...

Problemet med resonemanget "rätt till ersättning" har flera aspekter som jag ser det.

Du kan utföra ett arbete som väldigt många vill ha och blir glada för, men ingen är villig att betala dig för. Om du går omkring på stan och håller upp dörrarna för folk så blir de väldigt glada, men du kan inte KRÄVA att få betalt för det. (Men om du ber snällt så ger säkert många en slant för att visa sin tacksamhet.) 

Eller om du anlägger en fin gångstig ute i skogen, på allmän mark, bara för att du tycker det är kul. Inte kan du ställa dig och kräva avgift av dem som vill gå där, alla tycker att det är en trevlig stig, men de har faktiskt inte bett dig fixa den.

Anledningen till att du inte kan göra dessa saker är i det första fallet att du inte avtalat med den du håller upp dörren för att det kostar pengar och i det andra fallet inte kan kontrollera folks användning av stigen med mindre än att du bygger ett högt staket runt den. Om du bygger ett sånt staket så kan du stå vid grinden och ta betalt. Jag återkommer till den här liknelsen längre ner.

Vad gäller upphovsrätten så var den ju ursprungligen bara att "äras den som äras bör" som det stod i Västgötalagen på medeltiden.

Det var inte förrän man kunde industriellt mångfaldiga saker, tex med tryckpressen som det kunde finnas en massmarknad för kopior. Innan dess så var det fritt fram för vem som helst att skriva av en bok, det var ju så man kopierade böcker. 

Men med tryckpressen så inträffade ett par saker: 

1. Det gick att mångfaldiga saker till ett pris som var överkomligt per kopia, så det kunde bli en massmarknad.

2. Det krävdes ganska stora investeringar för att mångfaldiga något. Man måste ha tryckpress, personal och papper, och man måste binda kapital i att trycka en upplaga innan man visste om de skulle bli sålda eller inte.

För att uppmuntra tryckning av böcker så bestämde samhället då att bara en i taget skulle kunna ha rätten att mångfaldiga en text. Annars var ju risken att tryckarna väntade ut att nån annan tog risken först för att se om boken blev en storsäljare eller inte. Den som tog risken att investera i en upplaga skulle också få vinsten. Och eftersom man nu hittade på begreppet copyright så var det ju naturligt att den som var upphovsman var den som ursprungligen ägde den.

Hela det här systemet funkade bra så länge mångfaldigandet bara kunde ske med dyr utrustning och stora investeringar. Om någon bröt mot bestämmelserna så var det relativt lätt att hitta vem det var, så förskräckligt många tryckare fanns det inte... Och upphovsrätten var något som var till för att reglera affärsrelationerna mellan tryckarna sinsemellan och i förhållande till författaren.

Allt gott och väl så långt, vanligt folk behövde inte bry sig, och systemet såg till att nån vågade trycka böcker och distribuera dem ut i boklådorna.

Tillslut efter ett par hundra år, så hade de flesta börjat se det här som en naturlig rättighet, det är så det måste fungera, och samma system och förutsättningar kom att gälla på nya områden.

Då träder internet in på banan, och förutsättningarna för hela konstruktionen förändras totalt. Det krävs plötsligt inga stora investeringar längre, kostnaden per kopia är noll, och alla i västvärlden har sin egen "tryckpress".

Kan då systemet fungera som innan? Naturligtvis inte.

Jämför med staketet runt den privatanlagda stigen i skogen. Plötsligt har alla fått flygskor så de kan hoppa över det där staketet utan minsta ansträngning. Vad gör man då som stiganläggare? Antingen så river man staketet och sätter upp en avgiftsbelagd toalett på mitten och kanske en glasskiosk och kanske man kan sälja en "kom ut i skogen och promenera" tjänst till företag som inte vill organisera det själva.

Eller så skaffar man en kulspruta och försöker skjuta ner varenda en som försöker flyga över staketet.

Vilken väg man väljer antar jag beror på ifall man är den som tycker det är kul med gångstigar eller om man har tagit över stigen med enda syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Det jag vill ha sagt är att de tekniska förutsättningarna avgör på vilket sätt det är naturligt att tjäna pengar på olika saker, och att vi tillsammans i samhället faktiskt avgör vilka sätt vi tycker är acceptabla. Att med kulspruta hindra folk att använda en i huvudsak positiv och livsberikande teknik är i mitt tycke inte ett acceptabelt sätt att tjäna pengar.

Visst kan man satsa på att allt ska bli vid det gamla, men det innebär att man måste ta till extrema åtgärder för att hindra människor att använda de nya möjligheterna.

Och utan extrema åtgärder GÅR det inte längre att kontrollera vad som händer med ett verk när det väl har publicerats. Det vore som att spreja ut parfym i luften i ett rum och kräva att ingen får lukta på den utan att betala. Det finns helt enkelt inga tekniska förutsättningar till det.

Hur ska musiker och andra upphovsmän då tjäna sina pengar? Det finns säkert en massa sätt, men inget av dem kan i längden bygga på att man har kontroll över mångfaldigandet av kopior. 

Detta händer varje gång det sker ett tekniksprång. Munkarna i klostren som levde på att dublicera biblar blev säkert till en del arbetslösa när Gutenberg kom dragande med sin tryckpress. Hade de haft möjlighet så kanske de också hade velat ha en IPRED som förbjöd maskinellt mångfaldigande. Fast de hade kanske inte penningen som främsta ledstjärna utan en tro på att det viktiga var att sprida guds ord.

Lite så tror jag att det är med de flesta kulturarbetare också, de har inte som främsta mål att tjäna grova pengar, utan de har något de vill ha sagt.

Och ifall de som främst vill tjäna pengar och apa sig på scen bara för sakens skull kanske inte är så stor förlust om de lägger av?

För de flesta seriösa konstnärer bör det finnas möjligheter, det finns ju ett sug efter deras tjänster. Jag tror att tex det är möjligt att samla in pengar i förskott från fansen för att ha råd med att göra nya låtar för de som kommit så långt. Och de som endast skriver låtar får ju se till att ta betalt när de säljer låten till ett band istället för att ta betalt per kopia, osv. osv. Nya affärsmodeller måste det i vilket fall bli, men det kan inte vara vårt privilegium att skriva folk på näsan hur de ska hantera en ny teknisk verklighet. De har betydligt bättre förutsättningar att hitta på det själva, bara de drar upp huvudet ur sanden och inser att verkligheten har förändrats runt om dem.

Lysande humor!

Micke von Knorring på "V, fildelning & upphovsrätt" har skrivit ett brev till regeringen som är absurd humor på fler plan än jag orkar räkna ut, och en lysande illustration av flera av IPRED's absurditeter.



Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, piratjägarlagen IPRED, vänsterpartiet

Film med IPRED-tema

Måste rekommendera Leos bloggpost, kreativ bearbetning av Braveheart.



Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, piratjägarlagen IPRED

Ett typiskt politikerförslag från (c)

Centern har föreslaget att skivbolagen ska vara tvungna att vänta tills andra gången de hittar en IP-adress i fildelningssammanhang innan de får ut namn och adress till abonnenten. Första gången ska istället internetoperatören tvingas skicka ut ett varningsbrev till abbonenten.

Tyvärr ett riktigt "politikerförslag" i ordets sämsta mening, förändrar inget i sak, men låter trevligare. Nu dröjer det alltså några veckor till innan utpressarbrevet där du får välja mellan att betala 20 000 eller 200 000 kommer.

Det sägs dessutom inget om vem som ska föra register över vilka abonnenter som fått sådana varningsbrev. Upphovsrättshavaren kan inte göra det, eftersom han bara har IP-nummret, och det kan ju ha delats ut till nån annan till nåsta gång. Det framgår inte ifall även varningsbrevsåtgärden ska beslutas av domstol, men om det inte är meningen ska alltså internetleverantören föra register om vilka abbonnenter som misstänks för olagligheter, vilket definitivt strider mot personuppgiftslagens bestämmelser idag.

DN, Aftonbladet, SvD, Sydsvenskan


Andra bloggar om: upphovsrätt fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik
ohederlighet, piratjägarlagen, IPRED, IPRED1, centerpartiet

IPRED, inte upphovsrätt, stupid...

Andreas Ekström på Sydsvenskans kulturredaktion skriver om Ifpi's DN inlägg, och beklagar sig över hur bloggosfären "hånar" de artister som skrivit under uppropet till stöd för piratjägarlagen, samt efterlyser en debatt om upphovsrättens moraliska grundförutsättningar istället.

Genom att göra så så deltar han i mediaindustrins försök att spela bort korten i debatten om IPRED.

Den debatten handlar inte i grunden om upphovsrätten, IPRED-lagen förändrar inget i sak i upphovsrättslagstiftningen, den står kvar som den gjort sedan 2005.

Det IPRED handlar om är vilka metoder som ska få användas för att upprätthålla denna lagstiftning. Debatten handlar om ifall vi ska tillåta mediaindustrin att bedriva legaliserad utpressning mot tonårsfamiljer. Om piratjägarlagen går igenom som den ser ut just nu så öppnar det för att industrin ska göra samma sak här som den gjort i alla andra länder där den fått möjligheten.

Där har det blivit legio att man skickar ut utpressningsbrev på tjusiga advokatbrevpapper till innehavare av internetabonnemang där man kräver tiotusentals kronor för att "göra upp i godo", med hot om stämmning på flera hundra tusen.

De som drabbas av detta är vanligt folk som kanske har en tonåring som varit inne på Pirate Bay och fildelat något, ELLER har en granne som använt hans trådlösa nätverk. 

Vilken normalt funtad människa vågar bestrida något sådant i ett civilmål där beviskraven är låga och det mest handlar om domstolens  förtroende för parterna? Betala 20 000 eller riskera 250 000 i skadestånd och rättegångskostnader?

Det är det IPRED debatten handlar om. 

Upphovsrättens moralfrågor diskuterar vi gärna en annan dag.

Andra bloggar om: upphovsrätt fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik
ohederlighet, lögn, tjuvknep, patetiskt, piratj%E4garlagen IPRED

Vem äger bilden av mig själv?

Med anledning av FRA debatten har jag funderat lite över vad det där med integritet och integritetskränkning egentligen handlar om.

Vad är det som gör att vi reagerar så starkt mot att staten ska ges teknisk möjlighet att avlyssna vår kommunikation?

Är det att vi håller på med olagligheteter som vi är rädda ska avslöjas? Knappast, så många allvarliga lagbrytare finns det nog inte så att 51% ska vara negativa mot lagen. Rent-mjöl-i påsen-argumentet har väl avfärdats tillräckligt många gånger redan, alla känner obehag ifall det vet att deras pinsamheter avlyssnas och registreras, de som argumenterar för FRA-lagen brukar snarare peka på att risken för att nån ska intressera sig just för dina pinsamheter är försvinnande liten. Men att de säger så tyder ändå på att de skulle tycka det var obehagligt att någon faktiskt läste deras kommunikation.

Nej, jag tror att det i grunden handlar om ett behov att välja vem vi ger förtroenden, därför att det är en del av den grundläggande sociala interaktionen mellan människor.

Vi människor är sociala djur och givandet av förtroenden, att avslöja vem vi egentligen är, är en viktig del av spelet mellan oss. Att ge och få förtroenden är en oerhört viktig symbolhandling i vårt umgänge, det är en markör för graden av vänskap.

När man träffar en person för första gången så pratar man om vädret eller nåt liknande, det avslöjar väldigt lite om vem man egentligen är. Med tiden när man fortsätter att umgås, berättar man mer och mer om sig själv och sina tankar, allt eftersom man känner att tilliten till den andra ökar.

Det är därför vi känner oss så kränkta av att riskera att bli avlyssnade, vi känner att någon okänd, ansiktlös, får möjlighet att "kapa" information som vi normalt sett bara lämnar ifrån oss till våra förtrogna. Det gör att vi känner oss avklädda och utkastade nakna på en estrad där vi inte själva kan styra hur mycket av oss själva vi vill lämna ut till publiken.

Om staten ska ges möjlighet att avlyssna den kommunikation vi har med våra närmaste vänner, eller kanske till och med sånt som vi inte ens delar med oss ens till dem, så kan vi inte känna oss bekväma med det om vi inte har minst samma förtroende för staten som vi har för våra närmaste vänner.

FRA-lagen skulle inte vara ett problem om vi litade på att staten var en i alla lägen obrottsligt lojal vän, men det är en omöjlighet, för staten är representerad av vanliga människor med svagheter vi inte känner till, och att göra det möjligt för dessa statens representanter att följa all vår korrespondens och allt vi skriver och läser på nätet motsvarar att ställa oss nakna på torget medan våra tankar listas på en skärm ovanför vårt huvud.

Jag vill välja vem jag låter lära känna mig på djupet, och den som jag låter göra det ska förtjäna förtroendet. Annars känns det som en intellektuell våldtäkt, att någon tilltvingar sig sånt som är avsett att ges som en gåva som tecken på tillit. Det är att "stjäla" sånt som normalt sett är tecken på vänskap.


Andra bloggar om: FRA, FRA-lagen, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Hur i hela friden överlever vi?

En sak som inte klargjorts under hela FRA-sebatten är:

-Hur kan vi klara oss i dagsläget?

Just nu finns enligt FRA ingen kabelspaning. Vad har det orsakat för problem för Sverige?

Såvitt jag har märkt har det inte inträffat några allvarliga incidenter, eller?

Med tanke på hur utbrett internet redan är och har varit i ett antal år så borde väl redan all relevant trafik sedan länge redan flyttat över dit i den mån det är tekniskt möjligt.

Det vore ialla fall den logiska slutledningen med tanke på att det dels är förbjudet att spana på, dels är oerhört mycket lättare att kryptera och på andra sätt dölja sin trafik där än per radio.

Om det då är så att vi idag klarar oss ganska bra med det FRA redan får spana på, så kan man väl ifrågasätta ifall det finns anledning till ett så allvarligt ingrepp i demokratiska fri- och rättigheter som FRA-lagen utgör?


Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Dimridåer från Tolgfors

Försvarsminister Tolgfors kommer äntligen ut på banan i SvD idag, det var på tiden!

Tyvärr är hans inlägg inte speciellt klargörande. Allra mest ser det ut som ett försök att blanda bort korten, och det är inget som gynnar en seriös debatt. En del av det han säger är självklarheter som ingen ifrågasätter, annat är försök att pådyvla motståndarna åsikter de inte har, och ytterligare annat är rena felaktigheter.

Underrättelseverksamhet och signalspaning är av stor betydelse för landets säkerhet. Det ligger i sakens natur att verksamheten omgärdas och måste omgärdas av sekretess.
- Ingen har väl påstått något annat...

Därför är det bra att FRA kommenterat ett antal konkreta exempel på hur verksamheten varit till gagn för Sverige. Därmed faller också de påståenden som den nya signalspaningslagens motståndare gjort om att det inte finns exempel på nyttan av FRA:s verksamhet.
-Det är just den "nya" signalspaningen som kritiserats och dess totala väsensskildhet från den "gamla". Då duger det inte att motivera den allmänna avlyssningen genom saker som uppnåtts med den "gamla" klassiska signalspaningen


Den nya tidens bredare hotbild som vi måste kunna upptäcka, förstå och skydda Sverige mot omfattar bland annat militära incidenter, men också terrorhot, spridning av massförstörelsevapen, it-attacker och hot mot svenskar i internationella insatser.
-Luddigt. Återigen obestämda hotbilder avsedda att väcka oro, men ingen som helst förklaring till HUR den allmänna avlyssningen ska hjälpa mot dessa hot.


Som exemplen visar rör det sig inte om spaning mot enskilda svenskars kommunikation, utan om stater och organisationer med intressen mot Sverige.

Endast om en person i Sverige har direkt koppling till yttre hot mot landet, som internationell terrorism eller annan stats agerande mot Sverige, blir den relevant för FRA:s signalspaning.
-Men lik förbaskat vill de plocka in ALL trafik och scanna den med för oss okända sökbegrepp som kanske, kanske inte plockar ut just våra meddelanden för manuell läsning.


FRA använder mycket avancerade sök­begrepp avsedda att finna just det FRA söker om yttre hot mot landet. Allt annat ska sorteras bort. Sökbegreppen är inte uppbyggda av ord, utan av tekniska variabler. Den trafik som inte träffas av sökbegreppen passerar således obehandlad förbi och kan då inte lagras.
-Ren lögn. Något som behandlas i ett filterprogram kan per definition inte "passera obehandlat förbi"! Oavsett hur bra FRA är på att skriva filterprogram, så kommer de att få in i huvudsak "felaktiga träffar", dvs våra privata meddelanden. Om de bara tänker söka på vissa IP-adresser etc. så finns det f.ö. ingen anledning för dem att få in den totala trafikströmmen, i så fall kan filtret köras ute hos ISP'n och bara den färdigfiltrerade trafiken skickas till FRA.


För närvarande och under överskådlig tid finns inte ett militärt hot av den gamla typen riktat mot Sverige. Men vi måste kunna följa, upptäcka och förstå om detta förändras över tid.
-Det här motsäger "Sökning endast på tekniska variabler". Sådan sökning förutsätter att man konkret vet vem det är man avlyssnar. Ska man "upptäcka" hot så måste man söka på bred front efter "misstänkta formuleringar". Snömos!


Samtidigt måste Sverige kunna byta information med andra länder, med vilka vi bygger säkerhet gemensamt. Inget land får full informationstillgång utan att dela med sig av egen information.
Därtill kommer att olika länder är bra på olika saker – olika typ av information till gagn för gemensam säkerhet eller om olika regioner i världen – och har olika information att ge.
-Betyder att vår privata trafik kan vidarebefordras till Homeland Security...

Signalspaning är ett viktigt medel för att stärka säkerheten för de cirka 1000 svenskar som i varje given stund tjänstgör i internationella fredsinsatser.

För att få en bild av hoten behövs en kombination av taktisk signalspaning i etern på plats i insatslandet och strategisk signalspaning i kabel, därför att det ger information av olika karaktär.
-Dumheter. Afghanistanska terrorister kommunicerar inte via okrypterade mail med Sverige...


Det går inte att ha skilda lagar och regler för signalspaning i etern respektive i kabel. När du lyfter telefonluren eller mobilen där hemma så kan signalen utan din vetskap röra sig både i etern och i kabel.
-För telefoni, ja. För internettrafik, i mycket liten omfattning. Framför allt är skillnaden att det med den begränsade omfattningen inte går att göra den totala kartläggningen av individer som kabelavlyssning ger möjlighet till.

Likaså rör sig signaler från vår kommunikation ofta över landets gränser. Inte sällan via länder som själva bedriver signalspaning, i kabel och i etern.
-Att andra länder avlyssnar kan vi inte göra något åt. Att vår egen stat kan avlyssna oss kan vi själva bestämma över. Vår egen stat har makt över oss, och kan i ett annat läge vara ett hot mot individen. Vi kan inte skapa lagar som förutsätter att vår egen stat alltid styrs av goda människor.


Poängen med resonemanget är att det varken är mer eller mindre integritetskränkande att ha signalspaning i etern, i luften, än i kabel. I bägge fallen behövs samma förtydligande av regelverket och samma integritetsskydd.
-Jo, det är mer integritetskränkande med spaning i kabel, eftersom det är där vår privata kommunikation finns. Den signalspaning som FRA gjort hittills drabbar i mycket liten grad privatpersoner, eftersom privatpersoners kommunikation i mycket liten omfattning går via radio. Om 95% av all kommunikation går via kabel så är det en ännu större andel av privatpersoners trafik som går den vägen. Att påstå att det inte är mera integritetskränkande att bereda sig tillgång till 100% av vår trafik jämfört med mindre än 5% är en logisk kullerbytta.

Säger man nej till den nya signalspaningslagen säger man ja till en återgång till en oreglerad situation för signalspaning i luften, med avsaknad av integritetsskydd.
-Vi får väl se vad Europadomstolen kommer fram till. Det finns inget lagstöd för att avlyssna privatpersoner i etern heller, så i princip är det redan förbjudet.


Det vi söker är också information om utländska aktörers vilja och förmåga. Vidare är det heller inte så att militär information bara rör sig i etern, som förr i världen, och att det därför skulle vara tillräckligt att signalspana i etern. Det skulle ge betydande informationsglapp för svensk säkerhet.

Avancerade terrorgrupper krypterar sin kommunikation, har någon invänt. Självklart gör många aktörer det och det är alla länders underrättelsetjänster medvetna om och förberedda för att hantera.
-Här försöker Tolgfors påskina att FRA kan knäcka moderna krypton. Detta är ett försök att vilseleda. FRA kan inte knäcka de krypton som används i modern datakommunikation. Inte ens de mest avancerade superdatorer som finns hjälper, det skulle ta tusentals år att knäcka även de krypton som finns fritt och gratis tillgängliga på nätet och som det tar en kvart att installera och en halvtimma att lära sig använda.


Under hösten avser regeringen att återkomma med en proposition, där de ytterligare integritetsstärkande åtgärder som riksdagens majoritet beställde läggs fram.
-Det hjälper inte så länge som FRA får tillgång till ALL trafik och ingen kan veta vad FRA gör med den utom FRA själva. Hela konceptet med att skicka in ofiltrerad trafik till FRA måste bort, det är DÄR integritetskränkningen sker. Vad man sen bygger upp för regler om vad som ska ske efter det är irrelevant så länge det står kvar.


Tips från knuff.se: Jinges web och fotoblogg, Tvivlar, opassande, Svensson, PromeMorian, drottningsylt

Leo om samma sak i Kristianstadbladet

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, Tolgfors

Osynlige mannen

Var håller han hus?

Kanske har han tagit hjälp av en annan myndighet och anmält sig som frivillig till ett experiment med osynlighetsfärg hos FOI? Antagligen tillsammans med de andra partiledarna i Alliansen...


opassande om liknande frågor

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, Fredrik Reinfeldt, osynlighet, osynlighetsfärg, puts väck

Fel frågeställning

Janerik Larsson, vice VD för Svenskt Näringsliv, skriver i Sydsvenskan under rubriken "Klargör statens intressen i FRA-spaningen". Hans tes är att statens rätt att samla underättelser till skydd för staten är ifrågasatt och att "någon" bör stå upp och svara på frågan "Vem vill skydda staten?". Hans underförstådda svar på frågan är att FRA byggts upp under socialdemokratiska regeringar, och att det där borde finnas någon som tar den debatten.

När vi läser hans artikel ska vi inte bortse från att Svensk Näringsliv gav ett väldigt positivt remissyttrande avseende FRA-lagen och avslutade med en förhoppning om att "...resultatet av underrättelseverksamheten även skall delges näringslivet..."

Janerik Larssons artikel är skriven i en frågande ton, där han säger sig inte veta tillräckligt om behoven, men det är ganska uppenbart att han under det har en åsikt som innebär att han tycker det är dags att politikerna ställer sig upp och försvarar underättelseverksamheten.
Man kan se det bl.a. på en formulering som "Säpodebatten på 60-talet handlade om svensk övervakning och registrering av svenskar. Men FRA:s ansvar är signalspaning riktad mot utländska hot, dock med den modifikationen att även svenska medborgare eller personer som vistas i Sverige kan beröras. ", där han helt ignorerar det faktum att lagen bygger på allmän avlyssning, så fort något passerar gränsen så har FRA möjlighet att lyssna, det är inte ett "kan" det är ett "kommer att".

PROBLEMET med hans debattartikel är annars att den i huvudsak slår in öppna dörrar. Mycket få har i debatten hävdat att Sverige inte ska ha en underättelseinhämtning. Tvärt om, det finns en hyfsat stor enighet om att detta skall finnas. Larsson bygger en slags dubbel halmgubbe, där han dels låter påskina att kritikerna av FRA-lagen inte är villiga att diskutera integritetsintrång över huvud taget, "om FRA:s arbete råkar i konflikt med någon enda individs (någonstans i världen) integritet så borde FRA:s verksamhet upphöra?", dels att vi ifrågasätter behovet av att staten alls behöver skyddas.

Så är det naturligtvis inte. Huvuddelen av kritiken mot FRA-lagen handlar om metoden, allmän avlyssning, om de ospecificerade hotbilderna som ska motivera detta, och sist men absolut inte minst, möjligheten att den vägen få fram något som i realiteten skyddar oss mot eventuella hot.

Det ser ut som att förespråkarna av FRA-lagen den senaste tiden vill göra det till en fråga om antingen eller, ska vi ha underättelseinhämtning alls eller inte. Ungefär detsamma sa Fredrik Bynander i SvD häromdagen "Tala klarspråk om FRA, Tolgfors" , med samma budskap: Får vi inte göra det här så kan vi lika gärna lägga ner all underättelsetjänst.

Frågeställningen "Vad ska FRA-lagen vara bra till?" är bra, det är dags för regeringen att komma ut ur bunkern och försöka motivera lagen, men att göra det till en fråga om underättelsetjänstens vara eller icke vara är en ohederlig debatteknik, det är inte det det handlar om, det är metoderna jämfört med behovet och effektiviteten som diskussionen gäller.



Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Birgitta Ohlsson HAR förstått vad det handlar om... men inte Ingvar...

Birgitta Ohlsson skriver idag på SvD brännpunkt att "Vattendelaren i debatten är när kränkningen av den personliga integriteten sker. " och "Min ståndpunkt är att kränkningen redan sker när staten får tillträde till teletrafiken. Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad databehandling."

Det visar att hon har förstått vad kritiken handlar om, och hon drar också den korrekta konsekvensen: "Kraven om brottsmisstanke och domstolsbeslut är inte förenliga med fundamenten i FRA-lagen, därför bör den antagna lagen rivas upp med omstart där arbetet sker i en bred parlamentarisk kommitté."

Det är en bra formulerad artikel, och mina tidigare farhågor om urvattnade kompromisser har med det minskat lite. Jag ser inte hur man ska kunna ha hennes ståndpunkt och kunna gå med på något annat än att FRA's avlyssningskablar inte ska kopplas in.

Frågan är nu om hon har de andra fp-kritikerna med sig i detta synsättet?


Ingvar Åkesson skriver något slags replik där han förfäktar den heliga teknikneutraliteten och ifrågasätter varför det ska vara olika regler när man spanar i etern jämfört med när man spanar i kabel.

Svaret på den frågan är helt enkelt att spaning i etern är i grunden något helt annat när det gäller det som är egentlig signalspaning, dvs avlyssning av militär radiotrafik, kortvågsradio och liknande. Då är det att utnyttja det "säkerhetshål" som redan finns och som alla vet finns. Radio används i medvetenhet om att den kan avlyssnas, det finns ingen möjlighet att göra något annat. Därför använder man inte radio för privat eller känslig information. Att använda radio är som att sätta in en annons i tidningen, alla kan läsa.

Däremot finns det anledning att reglera vilken typ av information FRA ska få leta i. Det borde regleras att FRA inte får inrikta sig på att avlyssna internettrafik och telefonkonversationer, även om de i sällsynta fall överförs via radiolänk, eftersom det är lika integritetskränkande som att lyssna på kabel. Ska det finnas en "teknikneutralitet" i sammanhanget så ska den handla om att det som folk förväntar sig ska vara privat och förtrolig kommunikation också ska vara det, oavsett vilka tekniker som används för att överföra den.

I fallet med radio, är det dessutom ganska enkelt att implementera en sådan bestämmelse, i de flesta fall så går sådan kommunikation antingen på ett sådant sätt att FRA måste sätta upp specifika mottagare får att fånga in just den, eller också går den på speciella frekvensband eller med speciell teknik som är lätt identifierbara och därför helt enkelt inte ska avlyssnas.

Ska man ha en strikt teknikneutralitet så måste man i konsekvensens namn annars även inbegripa fysiska brev i FRAs rättigheter till avlyssning. Om man inte är beredd att argumentera för det, så visar det att teknikneutraliteten bara är ett pseudoargument som man tar till när det passar.

Åkesson visar också ytterligare en gång att han vägrar acceptera kärnpunken i kritiken genom att skriva "det aldrig kan bli fråga om avlyssning av vanliga svenskars kommunikation.", apropos filtreringen. Han menar alltså alltjämt att avlyssning inte uppkommer förrän en människa tar del av det utfiltrerade materialet.

För mig som användare uppkommer kränkningen av privatlivet i och med att jag vet att det kan bli läst, och att jag inte kan förutspå under vilka förutsättningar det kommer att bli läst. I och med detta kan jag inte längre betrakta det som privat förtolig kommunikation.


Tips från knuff.se :syrrans granne, Fritänk, Intensifier, Svensson, Folkpartiet i Nacka, jj.n, Mikael Persson, projo's blog, Rick Falkvinge (pp), Tomas sida


Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Ingvar Åkesson

Förespråkarna har inte förstått kritiken

I Aftonbladet finns en debattartikel av den moderate fritidspolitikern Jari Karivainio där han hävdar att integriteten hotas mera av Facebook eller LinkedIn än av FRA's allmänna avlyssning.

Eftersom han inte ser skillnaden indikerar det att han inte har förstått vad kränkningen består i eller vad faran med den allmänna avlyssningen är.

Man kan inte bli integritetskränkt när man själv väljer att lämna ut information om sig själv, det är den stora och avgörande skillnaden. Kränkningen av privatlivet uppkommer i och med att den information man avser att var privat görs tillgänglig för någon annan än den det var avsett för.

Det kan alltså inte vara en integritetskränkning att frivilligt publicera information, ens om man sätter upp en webbkamera i sitt hem och lägger ut den på webben. Det kan bara vara en kränkning om någon annan gör det och man själv inte har kontroll över när den är på.

Det är det FRA-lagen gör, den kränker vår rättighet att bestämma vad som är privat.

FARAN med detta, förutom att det kränker människors bestämmanderätt över vad som är privat och vad som inte är det, är att det också hotar förutsättningarna för demokratin!

Om vi låter staten få bygga upp en infrastruktur för att totalavlyssna all vår elekroniska kommunikation så kommer den förr eller senare att användas, och den enda kontroll som finns bygger på det FRA själva väljer att berätta.

Genom en sån avlyssning så kan man inte bara läsa enskilda mail, man kan också registrera vem som kommunicerar med vem, var vi befinner oss, vilka websidor vi läser, och därigenom åsiktsregistrera, vad vi söker efter på google, vad vi köper, osv, osv.

Skulle den som tycker att detta är OK, också tycka det är OK att staten satte upp övervakningskameror i varje hem, men lovade att bara titta ifall statens dator tycket att det verkade hända nåt intressant? Det är i princip samma sak de vill göra med FRA-lagen, våra elektroniska spår berättar minst lika mycket om oss.

Dessa spår registreras visserligen redan på många ställen, men det finns ingen som har tillgång till samtliga och skulle kunna sammanställa dem så som staten via FRA skulle kunna göra.

Att kunna göra den sammanställningen ger staten makt över den enskilde, för även den som har "rent mjöl i påsen" gör saker som kan misstolkas eller missuppfattas, saker som tagna ur sitt sammanhang kan vara pinsamma eller svårförklarliga. Och även den som har ett samvete vitt som snö kan misstänkliggöras genom att all kommunikation kan kartläggas, för hur vet vi att alla våra vänner som vi kommunicerar med via nätet är lika snövita?

Det var baserat på den typen av informationsinsamling om enskilda som STASI i Östtyskland byggde upp sin makt.

Alla har på ett eller annat sätt något man inte vill ska bli offentligt, och genom att göra det möjligt för statliga myndigheter att samla in sådant öppnar man för en framtida situation där myndigheter kan utpressa enskilda att gå myndighetens ärenden. Detta är inget som jag tror kommer att hända inom en nära framtid, men det är livsfarligt att skapa de tekniska förutsättningarna för ett sånt samhälle. Stalin lär ha sagt att:"Det enklaste sättet att kontrollera ett samhälle är att se till att alla medborgare på ett eller annat sätt bryter mot lagen, sedan kan man hota med att straffa dem för det om de inte är samarbetsvilliga."

Allmän avlyssning är en variant på samma tema, det kan ge en situation där staten får makt över medborgarna istället för tvärt om.

Därför ska inte FRA's avlyssningskablar kopplas in!


Även omnämnt hos opassande

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Ingvar Åkesson vägrar fatta

I SvD skriver idag FRA-chefen Ingvar Åkesson återigen och försöker motivera varför FRA-lagen är nödvändig och varför brottsmisstanke inte går att kräva som rekvisit för signalspaning.

I sak så har han naturligtvis rätt, allmän avlyssning, vilket FRA anser vara nödvändigt, går inte att kombinera med krav på brottsmisstanke. Det är ju därför vi tycker det är ett bra krav...

Vad han däremot fortfarande vägrar att förstå och göra skillnad på är att lagens syfte och dess konsekvenser är två helt olika saker. Syftet, att skydda Sverige från yttre hot, är naturligtvis lovvärt.

Det vi anmärker på som kritiserar lagen är dess konsekvenser eftersom de är oacceptabla.

Ska vi ge upp grundläggande demokratiska rättigheter som rätten att kommunicera oavlyssnat för att öka vår säkerhet?

Problemet är att "säkerhet" är ett självgenererande behov, det finns alltid någon risk kvar att oroa sig för, vi kan alltid hitta något att vara otrygga inför som kan motivera ytterligare nedmontering av demokratins fundamenta.

Signalspaning betydde tidigare "lyssna i etern efter signaler som indikerar vad en potentiell fiende håller på med, var hans radarstationer finns, trafik mellan staber och olika förband etc."

Det var en verklighet där risken för integritetsintrång var mycket liten, medborgarna kommunicerar inte per radio. Det handlade också om en fiende som genom sin infrastruktur var möjlig att spana på, det handlade om stora enheter och en omfattande infrastruktur.

Den fiende som står för de assymetriska hoten låter sig inte spanas på, han uppför sig precis som "svensson" vid sin dator, det går inte att upptäcka honom den vägen utan att faktiskt också massavlyssna "svensson". Och för en bara någorlunda intelligent fiende så hjälper inte ens det, genom mycket enkla åtgärder kan han dölja sin trafik så att den blir helt omöjlig att urskilja från "svenssons" helt legitima trafik.

(Ska jag vara helt ärlig så finns det en sorts hot som eventuellt skulle kunna upptäckas, vissa IT-hot, som trojaner etc, men för det behövs inte att all trafik skickas till FRA, den sortens scanning kan göras ute hos nätverksoperatörerna.)

Allmän avlyssning är helt enkelt inte en framkomlig väg att hantera dessa hot, och det inser var och en som är lite tekniskt kunnig vad gäller datorer och datakommunikation. Det är helt enkelt inte ett effektivt sätt att "försvara demokrati och grundläggande individuella rättigheter".

Konsekvensen blir istället att spaningen i sig blir ett hot mot just detta. Att låta en kvalhemlig underättelseorganisation helt utan insyn få tillgång till all denna kommunikation, och ha kontrollmekanismer som enbart baserar sig på vad denna myndighet själv väljer att berätta, sprider oro och självcensur. Det gör att folk inte kommer att våga använda tekniken av oro för att meddelanden kan missuppfattas, att man ska bli felaktigt misstänkt, att det ska göras kartläggning av politiska intressen och liknande baserat på surfvanor. Det gör att folk kommer att tveka att söka information på nätet för att de funderar på hur det kan uppfattas att man besöker vissa websidor, det gör att folk börjar formulera sina mail så att de inte ska missuppfattas av utomstående läsare etc, etc.

Allt detta är oacceptabla ingrepp i den individuella friheten, just den som skulle försvaras.

Så länge lagen specificerar att ALL kommunikation ska kopieras till FRA för genomgång så finns det här hotet mot vår frihet att kommunicera fritt och konfidentiellt, och så länge ingen på ett tydligt och övertygande sätt har hunnat visa exakt HUR vår säkerhet väsentligen ökar genom detta, så föredrar jag den, enligt min och många andras bedömning, relativt lilla ökning i risk det innebär att låta bli den allmänna avlyssningen.

Jämfört med den absolut överhängande risken att den allmänna avlyssningen ska ge effekter som självcensur, missbruk av infrastrukturen för avlyssning, missbruk av insamlade uppgifter, till utländsk underrättelsetjänst vidarerapporterade missförstånd osv, så är det ett litet pris att betala.

I grunden handlar kritiken om att vi inte litar på hemlig verksamhet som inte är möjlig att kontrollera, och så länge det inte adresseras så kommer kritiken tveklöst att kvarstå. En lag som förutsätter ofelbara människor som alltid i alla lägen handlar i goda syften är helt enkelt ingen bra lag. Och inte ens om det funnits såna människor skulle jag vara trygg, för som det är sagt, vägen till helvetet är ofta stenlagd med goda intentioner.

Även: Aftonbladet DN DN Dagen Expressen

Enligt knuff.se så skriver även följande om detta:
Peter Krantz Sagor från livbåten Henrik-Alexandersson.se Hultins tankegång Blogginläggen Tankar från rooten Mårten Schultz. Oväsentligheter ... ?? ??? satmaran Motpol MinaModerataKarameller... Ett hus liv och lustar och andra livsaktiviteter Jens O. Mikael Persson Folkpartiet i Nacka Din ledamot i riksdagen - Göran Pettersson Claeskrantz.se

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, Ingvar Åkesson

Går det att kombinera "endast vid brottsmisstanke" med massavlyssning?

Funderade lite vidare över det där med "avlyssning endast vid brottsmisstanke".

För oss som förstår lite av tekniken så betyder ju det att det gör omöjligt att kopiera all trafik till FRAs "sambandspunkter" och att därmed hela massavlyssningsaspekten av FRA-lagen faller. För oss är det en absolut självklarhet, det betyder att endast trafik som har samband med en brottsmisstanke kan filtreras, eftersom det är redan filtreringen som är massavlyssningen, och det är genom att få in trafiken som FRA kan göra realtids-socigram över vilka vi har kontakt med och med en enkel ändring i parameterfilen godtyckligt kan avlyssna vad de känner för.

När jag funderat ett slag, så inser jag att det nog inte är så självklart att politikerna fattar det.

Tidigare har jag nog tänkt att det helt enkelt är ett debattknep för att säga blankt nej till att låta FRA-massavlyssna, men jag börjar bli tveksam när jag hör politikerna argumentera om att "vi ska ha signalspaning i kabel, men bara vid brottsmisstanke".

Har dom fattat att det är massavlyssning ändå, i och med att man låter FRA filtrera all trafik, även om det nånstans ska finnas en brottsmisstanke för att styra filtret?

Eller kommer det ett "kompromissförslag" snart? Tex. "Privata meddelanden får bara sparas om det finns brottsmisstanke" ?

Massavlyssningslag version 1.01?


--- Update ---
Det verkar som om kompromissförslaget kommer att handla om att i de fall spaningen speciellt riktas mot någon enskild så ska det finnas brottsmisstanke. De påstår i vart fall DN att Birgitta Ohlsson sagt.

I så fall vill så hon vill inte alls stoppa massavlyssningen, hon vill bara pilla lite på sökkriterierna.

Massavlyssningslag version 1.01!



Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, folkpartiet, Agneta Berliner, Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Maria Lundqvist-Brömster, Solveig Hellquist, Cecilia Wikström

Respect!,till rakryggade folkpartister

Respekt till de folkpartiledamöter som vågar gå ut och säga att de tänker riva upp FRA-lagen!

Agneta Berliner, Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson,Maria Lundqvist-Brömster, Solveig Hellquist och Cecilia Wikström säger att de är beredda att riva upp lagen, och de fyra första formulerar dessutom att brottsmisstanke ska vara en förutsättning för avlyssning.

Det låter mycket bra. Frågan är vad det betyder... Betyder det att FRA inte ska få totaltillgång till all trafik, eller betyder det att massavlyssningskablarna ändå ska dras, men bara får användas för att lyssna på speciella IP-adresser vars innehavare är brottsmisstänket? Återstår att se...

Om avlyssningen endast ska vara tillåten vid brottsmisstanke så finns det ju ingen anledning att bygga upp en infrastuktur för massavlyssning så som FRA-lagen specificerar, då kan det ju fungera på samma sätt som avlyssningen ska fungera för vanlig polisiär avlyssning av brottsmisstänkta, dvs operatören vidarebefordrar helt enkelt trafiken över internet för de adresser som ska avlyssnas.

Varje annan konstruktion som fortfarande innebär att all trafik skickas in till FRA är ju fortfarande samma massavlyssning som innan. Undrar just om de är medvetna om det?


En annan sak som är intressant med det här utspelet är vad som egentligen händer inom folkpartiet. Jag skrev i en tidigare postning "Folkpartiet har under senare år allt mer blivit ett "ordning-och-reda-kontroll-och-batong"-liberalt parti vars väljarkår inte säkert kan antas vara emot lagen, enligt sifo finns det tom majoritet där för, så det är tveksamt ifall folkpartiet har nåt att vinna på att frondera." så det förvånade mig lite när debattartikeln som skrevs under av de nämna inledande 4 + Westerberg och Ullsten dök upp. Möjligen finns det en intern konflikt mellan socialliberaler och hårdaretagismen som dyker upp här.

Känt är ju att Westerberg inte haft speciellt mycket till övers för den nuvarande folkpartistiska praktiken och man kan spekulera i om Westerbergs inträde på arenan kan tänkas ha givit råg i ryggen till de som nu protesterar.

Frågan är om detta är en signal till övriga missnöjda att det är dags att visa korten, eller om locket nu läggs på för att hitta en reträttväg för regeringen så att Reinfeldt kan backa utan att tappa ansiktet totalt. Och vad en sådan backning innebär i praktiken.

Svt
andra: AB SvD DN SDS

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, folkpartiet, Agneta Berliner, Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Maria Lundqvist-Brömster, Solveig Hellquist, Cecilia Wikström