Upphovsrätt som ett medel att tysta kritik.

Lade märke till den här bloggposten av Tomas Gunnarsson på hans blogg Genusfotografen, en blogg som analyserar bilder ur genusperspektiv, ofta med intressanta iakttagelser som man som vanlig "bildkonsument" inte lägger märke till innan man får dem utpekade, men som blir väldigt tydliga när man väl får ögonen på dem.

För tag sen skrev han en ett inlägg om hur kvinnor i media, även yrkeskvinnor man skriver om för deras yrkesprestationer, framställs som sexiga bimbos, medan männen skildras i sin yrkesroll.

Ett av skräckexemplen han använde var en artikel i Arlanda Expressens tidning X-press där kocken Louise Johansson skildrades på detta sätt.

Fotografen bakom bilderna, Stefan Jellheden jobbar för ett mode- och eventproduktionsbolag, Spectacular Studios, som ägs av Eric Legge. Dessa herrar var uppenbarligen inte speciellt nöjda med att deras reportage för Xpress kritiserades.

Istället för att bemöta kritiken ville de ha bort den från nätet och kontaktade därför upphovsrättsjuristen Staffan Teste på juristbyrån "Bildombudsmannen" för att försöka tysta kritiken genom att hota Tomas Gunnarsson med skadestånd eftersom han använt foton av den kritiserade tidningsartikeln i sin bloggpost.

I alla andra sammanhang, tex i papperstidningar är detta en normal del av citaträtten, man får visa en "bild av en bild" när man kommenterar en publicering i en annan tidning. Dock inte så i digitala media, där har hovrätten över Skåne och Blekinge i en dom gjort tolkningen att citaträtten inte gäller digitala återgivningar. På internet är det alltså upphovsrättsinnehavaren som bestämmer om hans material får citeras när det kritiseras när det gäller bilder.

Men för säkerhets skull så astroturfade man tydligen dessutom ihop ett par fejkanvändare som kritiserade Tomas blogginlägg, och dessutom ordnade man en facebokgrupp med fokus på att vara anti-Genusfotografen, där man gjorde ett antal inlägg där man försökte förlöjliga det kritiska blogginlägget.

Hur det slutade? Jo, Tomas blev tvungen att censurera sitt blogginlägg och betala 15000:- i skadestånd för den "otillåtna publiceringen".

Upphovsrätt som ett censurmedel. Behöver jag påpeka att det är något Piratpartiet varnat för?

Och ett annat slutresultat lär vara att Spectacular Studios och de andra inblandade för överskådlig framtid kommer att förbindas med att försöka tysta kritiker med ojusta medel.

Arlanda Express däremot gjorde det enda möjliga, de gick omedelbart ut och bad om ursäkt för den kritiserade artikeln såfort debatten blossade upp.



Någon anonym och förutseende person hade tydligen en cachad kopia av den ocensurerade ursprungsposten som fotografen och hans agent inte vill att vi ska se.


Fler som skriver:
http://webbfunktion.com/spectacular-studios-versus-genusfotografen/
http://niklasstarow.wordpress.com/2012/07/12/fotostudion-spectacular-studios-censurerar-kritiker/
http://jespersvensson.blogspot.se/2012/07/en-sent-samtal-om-kvinnosyn.html
http://www.newsmill.se/artikel/2012/07/13/politikerna-m-ste-skydda-journalistik-ven-p-n-tet
http://ajour.se/fotostudio-tvingade-ner-bildkritik-fran-blogg-vi-var-tvungna-att-agera/
http://www.ekonomism.us/?e=4677
http://sanne.entreprenor24.se/2012/07/12/konsten-att-forstora-sitt-varumarke-spectacular-studios/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5192287

prasselmedia: DN, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Spectacular studios, Eric Legge, Genusfotografen, Upphovsbrott, Censur

En fundering över kopimismen som andlig ide.

Vad är andlighet? Kan det finnas en andlighet som inte förutsätter ett högre väsen eller en medveten plan med världen? Jag tror det, känslan att vara en del av en helhet kan man finna på många ställen, och jag tror att det framför allt handlar om att kunna se hur fantastisk världen är, att uppleva det som man i SF litteratur brukar kalla ”sense-of-wonder”, ögonblick när man inser att man själv bara är en liten del av något mycket större och fantastiskt.

En del har sagt att kopimismen bara är en parodi på religion, men jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Jag tycker att det finns en väldigt intressant kärna av förnuft i en livsfilosofi som hyllar kopieringen som ”helig”, för den lyfter fram något som ofta förbises, nämligen att kopiering är en förutsättning för utveckling.

Livet som vi känner det uppstod med DNA-molekylens förmåga att duplicera sig. Den är den mest grundläggande elementet i livets natur, och den är egentligen enbart en informationsbärare, en följd av molekylsegment som bestämmer vilka vi blir. Och kopiering är själva förutsättningen för celldelningen och livet i den form vi känner det.

Livets utveckling bygger på denna kopiering och på att den oftast fungerar perfekt, men att den någon gång ibland misslyckas och det uppstår fel i kopieringen, mutationer, som någon gång i sällsynta fall är till fördel för organismen som råkar ut för dem.

För organismer som förökar sig sexuellt så handlar det om en remix, en blandkopiering av olika anlag från föräldrarna som frambringar något nytt, men samtidigt likt sitt ursprung.

På samma sätt kan man betrakta allt mänskligt framåtskridande, kultur i bred mening. Genetiskt är vi idag inte stort skilda från våra förfäder för några hundra tusen år sedan. All skillnad från det tillståndet tills idag handlar om gradvis ackumulerad kunskap, där varje generation kopierat det tidigare generationer gjort, och lagt till små saker i marginalen, mutationer om man vill se det så, i den gemensamma kunskapsreservoaren.

Nya idéer uppstår för det mesta som remixer av gamla idéer, där en ide från ett område kombineras med en från ett annat. Mycket sällan tänker någon en alldeles ny tanke som aldrig tänkts tidigare. Men den gången den får ett genomslag tänks den i ett sammanhang där den passar, samhället runt omkring är moget för att ta emot den och göra något av den, och det finns nog med kunskap ackumulerad för att ge den ett sammanhang där den blir meningsfull.  All utveckling förutsätter alltså sin historia, utan den ständigt ackumulerade och replikerade historien kan inte kulturen fungera.

Är det då så egendomligt att känna vördnad inför det faktum att vi har möjlighet att utvecklas för att vi som art har möjligheten att kopiera? Att minnas, att återberätta, att lära sig och att lära ut, att skriva och läsa, allt detta är kopiering, och den, i kombination med vår förmåga att kommunicera och samarbeta med varandra, har fört oss från jägar- och samlarsamhället till dit vi är idag.

Kopiering och kommunikation, de saker som kopimismen hyllar som heliga, är grundvalen för all mänsklig kultur. Och jag kan inte låta bli att fyllas med en sense-of-wonder om jag mediterar en liten aning över hur fantastiskt det är att naturen begåvat oss med den förmågan. 

Piratpartiets medlemsmöte: Varför motion A14 bör avslås

I det pågående medlemsmötet i piratpartiet har vi nu kommit fram till omgång 2 av omröstningarna. I den första omgången försökte vi sålla fram färdiga formuleringar utifrån ändring och tilläggsförslag som gjorts under mötet, och nu i omgång 2 har vi lyckats få fram färdiga förslag att ta ställning till i de allra flesta fall, förutom i ett par där det fanns så många olika förslag att det helt enkelt inte var möjligt att komma dit redan i första omgången.

Omröstningarna tycks ha flutit på bra, det tekniska systemet har i huvudsak fungerat och vi i mötespresidiet har fått mycket beröm för att själva omröstningsförfarandet fungerat bra. Den stående kommentaren har varit, att rösta är lätt, det som är jobbigt är att bestämma sig för VAD man ska rösta på.

Vilket för fram till det jag skriver i rubriken, Motion A14.

Det är en motion från Rick som lägger fram en text som ska läggas som bilaga till stadgarna och är avsedd att fungera som mötesordning till kommande möten. Att det på sikt finns ett behov av en sådan kan nog vara riktigt, MEN den av Rick föreslagna texten innehåller ett antal problem som gör den klart olämplig att bilda underlag till detta. Det finns en del bra allmänna formuleringar också, men i några fall föreskriver den detaljer som kommer att ställa till klara bekymmer för kommande möten.

Votering om alla motioner och propositioner sker i exakt två steg. I första steget voteras samtidigt om alla ändringsmotioner. I andra steget voteras samtidigt om alla motioner och propositioner efter införda ändringar.

Detta hade inte varit möjligt på det pågående mötet,. Trots att vi i mötespresidiet faktiskt gjort en extrem stor ansträngning så har det helt enkelt inte gått att klara av alla motioner på två pass. I vissa fall MÅSTE man ha fler omröstningar för att få fram ett förslag att ta slutlig ställning till. Att då bestämma att det ska gå på två omgångar i alla lägen är helt enkelt dumt, för det hindrar mötet att ta beslut, då det inte går att bygga ihop ett vettigt förslag att rösta om på bara en omgång av sållning. Risken är uppenbar att det trillar ut motioner som är omöjliga att godkänna eftersom de inte hänger ihop logiskt, eller så tvingas mötespresidiet göra våld på demokratin för att tvinga in yrkandena i en mall där de inte passar.

I det fall flera ändringar bifalls till en motion där ändringarna ligger i konflikt med varandra, tar den med högst bifallsprocent företräde där konflikt föreligger. I händelse att bifallna ändringsmotioner i konflikt har samma bifallsprocent, tar den som först lämnades in företräde.

Det här är möjligt att tillämpa i vissa fall, men inte i alla, och det är ett system som kan manipuleras genom att lägga flera snarlika förslag. Dessutom är det svårt att presentera en votering som byggs upp på ett sånt sätt så att folk redan när de röstar ser vilka förslag som ställs mot varandra. Och "tar den som först lämnades in företräde" är ju mest en wtf??

För att öka mötesdeltagandet kan alla medlemmar lämna röstningslista ("voteringslista") i samtliga ärenden. Detta är en offentlig rekommendation från medlemmen om hur andra kan rösta. En voteringslista märks med medlemmens namn samt en frivillig etikett.

Som jag nämnde ovan så tycks det inte längre, med vårt nya system, upplevas som ett problem att rent tekniskt utföra rösthandlingen. Det folk tycker är lite besvärligt är att sätta sig in i frågorna och ta ett beslut om vad man ska tycka. Röstningsmallar enligt förslaget hjälper ingen att ta beslut i frågorna, det underlättar enbart att man litar till nån "expert", och det slår undan grunden för det man brukar kalla "Wisdom of crowds", dvs att om många gör en självständig bedömning av en fråga så blir det samlade resultatet ganska bra, även om varje individ kanske inte alltid ta ett perfekt beslut.

Det problem som behöver adresseras är alltså snarare att hjälpa de som vill rösta att få en sammanfattning av diskussionen, och om vi i mötespresidiet får fortsätta att utveckla den nuvarande mötesplattformen så tror jag att vi till nästa möte kommer att kunna ha en modell där varje yrkande kan ges en sammanfattande motivering efter diskussionen av den som lagt det.

Personval sker individbaserat med en Condorcetrankande metod, ett personval per sorts förtroendepost.

Detta är en punkt som är i direkt konflikt med nuvarande stadgan som säger att beslut ska tas med majoritet. Dessutom ger den ingen möjlighet för medlemmarna att välja att vakantsätta poster. Om få kandidater är anmälda så kommer alla att väljas in by default, oavsett om de har medlemmarnas förtroende eller inte. Vi har i personvalsvoteringarna nu, efter en ordningsfråga, utarbetat ett system där det är möjligt att vakantsätta om man inte hittar nån man vill rösta på som vi tycker bör fungera bra. Fördelen med det nuvarande systemet är att man inte kan bli vald med mindre än att man har minst halva mötets förtroende.

Partiledningen tillhandahåller teknik för att genomföra mötet till mötespresidiet på uppdrag av partistyrelsen, enligt stadgar 4.2.2 och 4.8.7. Detta ska tolkas som att mötespresidiet och medlemsmötet skall använda den teknik som partiledningen tillhandahåller och anvisar för att genomföra medlemsmöte på uppdrag av partistyrelsen, även i fall då sådan anvisad teknik etablerar detaljer i mötesordning som inte regleras i detta dokument.

Detta stycke är väldigt egendomligt. det betyder att partiets IT-chef ska avgöra vilken mötesordning mötet ska använda baserat på "tekniska" överväganden. Som jag ser det så är detta att spänna vagnen före hästen. Det är mötets behov av system som ska styra, inte att man genom att välja system ska styra hur mötet tar beslut.

Sammanfattningsvis så uppmanar jag därför alla att avslå A14 och låta det system vi har jobbat på att förbättra de senaste mötena fortsätta förbättras i riktning mot att underlätta för medlemmarna att delta och att ta informerade beslut i omröstningarna. Många avstod att rösta i den inledande omröstningen, men jag hoppas att de nu ska rösta avslag och därmed ge mötespresidiet fortsatt förtroende att förbättra det system vi redan utvecklat.

Partiledarrollen i Piratpartiet

Med anledning av Ricks inlägg om "Blue Fire" så har jag funderat lite runt detta med partiledarrollen i Piratpartiet.

Det verkar uppenbart att Rick uppfattat det som att det finns folk som tar varje tillfälle i akt att hugga honom i ryggen.

Det får mig att undra om detta är något unikt för Piratpartiet eller om det är så i alla partier?

Min gissning är att det nog finns i alla större organisationer, men att Piratpartiet i sin struktur har några egenskaper som förvärrat situationen för partiledaren, och kanske gör rollen omöjlig att inneha i längden, kanske oavsett vem som sitter på den stolen..

Rick har en stark auktoritet i partiet som baserar sig i att han är Grundaren och har länge kunnat driva ideer om hur saker ska vara enligt eget huvud utan att någon på allvar kunnat hota dem. Samtidigt så har det funnits många som haft andra ideer om vad som vore det bästa för partiet som upplevt att deras ideer stoppats bara för att Rick varit emot, inte för att det funnits starka sakargument. Sånt skapar naturligtvis antipatier och frustration eftersom dessa inte känt att de förlorat debatten på svagare argument utan enbart för att just Rick tyckt annorlunda. Som jag ser det så är detta ett resultat av att Ricks auktoritet, trots att den varit stor, inte har byggt på en demokratisk legitimitet som är allmänt respekterad.

Demokratisk legitimitet är det som gör att aven den som förlorar tex en omröstning accepterar utfallet, eftersom man då vet med sig att man inte har majoritetens stöd för sina argument, och den förutsätter att man kan anta att de röstande var väl insatta i argumentationen och röstade beroende på argumenten och inte något annat.

En anledning till att detta hänt i PP men inte i lika hög grad kanske händer annanstans, är nog att i andra partier så vet man som medlem att partiledaren utsetts efter en process där olika alternativ har stötts och blötts och olika aspekter har vägts in och att en kandidat till slut utkristalliserats och vunnit denna process. I PP så har det genom att det var Rick som drog igång det hela, varit så att han bara fanns där från början, utsedd av sig själv. När sedan partiet vuxit till sig och fått ett liv "i sig själv" så har det varit svårt att avgöra ifall Rick bara "blivit kvar" eller om han verkligen haft ett genuint stöd bland de aktiva. Att han alltså från början inte riktigt blivit vald, har gjort det lättare och mera legitimt att kritisera just honom.

En annan aspekt som jag tror kraftigt försämrat situationen för Rick är PP's organisationsmodell.

Andra partier är uppbyggda enligt en förbundsmodell där partiets ledning utses av valda kongressombud och har olika församlingar på skilda nivåer med valda representanter. Det innebär att det går att se skillnad på kritik som kommer från någon som talar bara för sig själv och på sådant som kommer från någon som har förtroende från många medlemmar. Det gör det sannolikt lättare för den som står i den mottagande änden av kritiken att värdera hur brett förankrad den är i partiet.

I Piratpartiet är det istället så att var och en bygger sin egen legitimitet på forum och i chattar, och det är en enda diskussionsarena för hela landet. Eftersom all diskussion sker online så är det svårt att veta om den som framför en åsikt är en välformulerad gnällmåns, ett troll, eller en hårt arbetande aktivist ute i verkligheten. Konsekvensen blir inte sällan att ordfäktningsmästarna tar mest plats, inte nödvändigtvis de som har mest insikt i det praktiska arbetet ute bland väljarna. De tjafsdiskussioner som i de andra partierna tas lokalt, tas i Piratpartiet nationellt.

Piratpartiet har byggt en organisation som är extremt informell, där den enda instans som egentligen utses med nåt slags demokratisk legitimitet är styrelsen. Styrelsen utser sedan partiledaren, som i sin tur i princip utser resten av organisationen och kan avsätta den som inte sköter sig på det vis som önskas. All makt ligger alltså hos partiledaren i det löpande.

Därför finns det också egentligen bara ett mål för kritik när det gäller vad som händer i partiet, nämligen partiledaren, eftersom det är där makten finns. Då är det inte så konstigt att personen i den positionen känner sig sönderkritiserad. Minsta lilla lokala problem faller tillbaka dit, för KL är utsedd av VL som är utsedd av DL som är utsedd av partiledaren. Är man missnöjd och vill ha ändring så skyller man inte på att de andra i den lokala föreningen utsett ett pucko till ledare lokalt och försöker få ändring nästa gång, utan man går uppåt i hierarkin och hamnar till slut på PL. Och så är det med allt. All makt utgår från partiledaren och därför faller all kritik också tillbaka på partiledaren.

Den som har drivit den här organisationsmodellen starkast är Rick, han har konsekvent varit starkt emot alla ideer om lokala demokratiskt utsedda organisationsled. Dock tror jag inte att han har insett hur mycket det antagligen skulle förenkla det centrala partiarbetet om man där slapp ta ansvar för varenda litet lokalt problem på den nivån.

En annan konsekvens av att det saknas lokala styrelser är att varje styrelsemedlem i Piratpartiets styrelse per definition är ett oprövat kort för de allra flesta medlemmar vad gäller förmågan till styrelsearbete. Om det är så som Rick beskriver i sin postning, att en styrelsemedlem framfört obefogad kritik mot honom till resten av ledningsgruppen, så kan detta vara en konsekvens av sådan brist på erfarenhet. Lokalt styrelsearbete är en skola där man också lär sig såna saker, var gränserna går för när man ska kritisera och hur, och när man bättre håller tand för tunga och avstår för att man riskerar att skada mer än man hjälper. Men det kan också vara en handling i desperation över sakernas tillstånd som i nån mening kanske var befogad? Vilket vet jag inte eftersom jag inte vet omständigheterna, men jag har svårt att tro att det gjorts annat än av omsorg för partiet. Det skulle kunna vara ett symptom på att styrelsen inte upplevs som stark nog gentemot partiledaren. Piratpartiets styrelse är svagare och har mindre auktoritet än vad den borde ha genom att den dels är jämförelsevis oerfaren genom bristen på lokala styrelser, dels utses av ett allmänt medlemsmöte där kandidaternas styrelsekompetens är ganska okänd, mötesdeltagarna ganska få och dessutom kan misstänkas vara dåligt insatta i vad de röstar på.

Det jag läser in i Ricks postning är alltså följande:

- Hans situation vad gäller intern kritik är till stor del en konsekvens av hur partiet är organiserat, och inte nödvändigtvis på elaka eller inkompetenta individer (vare sig på partiledarposten eller bland kritikerna.)

- För att undvika detta så behövs det mera demokratisk legitimitet på ett antal ställen

- Den "obrutna ansvarskedjan" gör partiledarrollen omänskligt eftersom allt ansvar faller tillbaka till partiledaren.

För att komma tillrätta med den typen av problem skulle jag vilja förespråka:

- Lokala valda "styrelser" som är ansvariga inför sina medlemmar skulle underlätta både arbetssituationen för de centrala funktionerna och rekryteringen till den centrala styrelsen. (Och dessutom ge en massa andra positiva effekter för den lokala aktivismen.)

- Ett ombudssystem till medlemsmötet skulle ge besluten starkare demokratisk legitimitet bland de aktiva, eftersom besluten då skulle tas av folk som åtagit sig att sätta sig in i beslutsunderlag och har bevisat förtroende bland medlemmarna.

Rick själv håller antagligen inte med mig på en enda av de här punkterna, men detta är min tolkning.

Principfasthet är en dygd, eller...?

På förekommen anledning har jag funderat över det där med principer de senaste dagarna.

Min reflektion blir att folk styrs för mycket av principer.

Det är bekvämt med principer, verkligheten blir svart-vit och man behöver inte tänka så mycket på det enskilda fallet för att ta ställning. Man har liksom tänkt färdigt i förväg och tittar inte på hela situationen som ska bedömas, man tittar bara efter markörer som indikerar vilken av sina principer man ska tillämpa.

Sen kan man börja argumentera för sin princip. Och argumentationen tenderar att bli mera för att styrka principen än för att lösa det verkliga problem man försöker applicera den på.

Problemet är att verkligheten oftast är oändligt mycket mera komplicerad än vad principerna förmår att hantera. Ibland gör sig den här saken påmind när principen leder en till slutsatser man inte vill komma fram till. För den principfasta människan är detta en ytterst obekväm situation, man är tvungen att tycka något som man känner att man nog inte borde tycka, för att principen säger så.

Det finns några olika sätt för den principfaste att hantera denna "principiella ångest":

a) Man ignorerar känslan av att något känns fel i analysen och kör på enligt principen.

b) Man inser att principen är inoppurtun i nuläget och anpassar sig till de "kissnödiga", som inte vågar stå upp för principen, men man tycker fortfarande att principen borde hävdats om folk bara kunde haft lite ryggrad.

c) Man hittar en annan princip som övertrumfar den första och kan känna sig nöjd med att man ändå följt en viktig princip.

Det intressanta med det senare fallet är att man i det läget har flera principer som hamnar i motsatsförhållande. Den inte-så-principfaste letar förstås i det läget fram en kompromiss, en lösning som passar i det specifika fallet och som tar hänsyn i lämplig mån till de tumregler principerna utgör för den inte-så-principfaste.

MEN är man van vid att se saker svart eller vitt så vill man att EN av principerna ska vara den rätta, och vill inte acceptera att man måste hitta en kompromiss. Det förstör s.a.s ens klara och fina tankemodell över hur verkligheten är beskaffad. Därför måste man bestämma sig för EN av dem, annars förorenas den ideala världen med kompromisser.

Ett intressant exempel på de här mekanismerna kan iakttas i Piratpartiet under de senaste dagarna.

Informationsfrihet är till exempel en mycket bra princip. Men kombinerar man den med bilder på sexuella övergrepp på barn så blir den obekväm, de flesta känner nånstans i maggropen att nåt inte blir riktigt rätt. Och den principiella ångesten sätter in. Och sen hamnar den principfaste i någon av de där tre lösningarna.

(Vi andra som inte är så förskräckligt principfasta ser inte riktigt problemet, vi tycker bara helt pragmatiskt att man kan göra ett undantag för det i principen helt enkelt.)

Min viktigaste princip är att man ska vara observant så att ens principer inte leder en fel och hindrar en att se verkligheten så som den är...

Till den representativa demokratins försvar.

Det har pågått en diskussion om direktdemokrati inom piratpartiet ett tag, dels i form av ideer runt engagemang i kommunpolitik, dels i samband med relationen mellan aktivister och styrelse, och hur makten ska fördelas mellan dessa.

Det har fått mig att fundera lite djupare över hela frågan med direktdemokrati kontra representativ demokrati, och jag lovade i ett svagt ögonblick att sammanfatta min syn i en bloggpost i ämnet.

För mig handlar demokrati i grunden om principen ”en man - en röst”.

I en organisation eller en kommun, eller vad det nu är, så ser jag det rent principiellt som att makten är uppdelad i lika stora individuella delar där varje individ äger sin del.

För att det ska kunna bli något gemensamt gjort så måste denna individuella makt på något sätt samordnas så att den får en sammanjämkad riktning att arbeta i som hamnar så nära som möjligt något som alla tycker är acceptabelt.

Så långt tror jag att både förespråkare för direktdemokrati och representativ demokrati är överrens.

Där det sen tycks skilja, är hur man gör för att utföra den här sammanjämkningen.

Direktdemokraterna menar att beslut där alla röstberättigade är erbjudna att delta i varje beslut är den mest demokratiska, om jag tolkar det korrekt. Och jag förstår att man kan tycka så, det låter väldigt demokratiskt, att alla som vill kan vara med och besluta i varje fråga.

Jag har några invändningar dock, och slutsatsen av dem är faktiskt att det direktdemokratiska arbetssättet är mindre demokratiskt än ett representativt system, i vart fall om man menar allvar med ”en man – en röst”.

Lugn, jag ska förklara varför… :-)

Direktdemokratin saknar i grunden en lösning på problemet:

- Alla med rösträtt har inte tid, möjlighet eller intresse att delta i varje beslut.

- Även om man inte har det, så har man i alla fall rätt, i kraft av principen ”en man – en röst”, rätt att använda sin del av den totala makten..

Ansvar för det man beslutar

Lösningen på detta i den representativa demokratin är att man delegerar sin lilla del av makten till någon man litar på ska sätta sig in i frågorna och för det mesta tar ett beslut som är acceptabelt. Om det visar sig att den som man givit förtroendet inte uppfyllt de förväntningar man har, så förnyar man helt enkelt inte förtroendet nästa gång det är dags för val/årsmöte. Systemet har alltså en mekanism att ställa någon till ansvar för beslut som visar sig vara dåliga.

I en direktdemokrati är det extremt svårt att ställa någon till svars för tokiga beslut. Ingen anses ju representera någon annan än sig själv, så ingen har något ansvar inför någon annan än sig själv. Ingen behöver förvänta sig att väljarna ska ifrågasätta beslutet. Ingen behöver riskera att bli utpekad som en dålig beslutsfattare som tar dåliga beslut, och därmed fråntagen fortsatt rätt att fatta beslut på valdagen.

Kvalitet på beslut

Den representativa demokratin har det fördelen att man kan utse nån att representera sig som är intresserad och engagerad nog att verkligen sätta sig in i frågor som man själv vet med sig att man inte skulle ha ork, tid eller kompetens att sätta sig in i själv ordentligt. Man kan därmed anta att den sakliga kvaliteten på beslutet borde ha förutsättning att öka på det sättet. Den representativa demokratin är alltså även ett sätt att i någon mening öka den objektiva kvaliteten på beslutet, jämfört med om alla individer röstat fram ett beslut.

"Trollskydd"

En annan aspekt i sammanhanget är hur den politiska diskussionen kan föras i ett direktdemokratisammanhang. Alla som varit på ett forum på nätet vet hur lätt det är att trådar tas över av ”troll”, folk som genom sin debattteknik totaltförstör diskussionstrådar genom att antingen tillämpa en otalt respektlös diskussionsteknink, eller som brinner så för någon enda fråga att de försöker göra om varje diskussion till att handla om den, eller något annat liknande. Ofta är trollet alldeles ensam om sin uppfattning, men i kraft av envishet och dedikation, kan en diskussionstråd fullständigt explodera i irrelevanta inlägg när två troll med motsatt uppfattning hittar varann någonstans.

I den representativa demokratin är detta inte ett stort problem, trollen är oftast ganska ensamma, och blir därför inte valda till någon beslutande församling. I en direktdemokrati blir det däremot ett gigantiskt problem, för trollet har lika stor rätt som nån annan att ta upp alla andras tid och uppmärksamhet, och konsekvensen blir att alla andra tröttnar på att delta i diskussionen.

Legitimitet och efterlevnad av beslut

En invändning jag har hört från förespråkare för direktdemokrati är att det ju ialla fall blir fler som deltar i besluten på det sättet än vad det är som sitter i en demokratisk församling, och att det därför skulle vara mer demokratiskt.

Som jag ser det så har man i så fall tappat bort en viktig del av demokratin, nämligen att alla berörda ska ha någon sorts inflytande på beslutet. Som jag sa innan, alla KAN av en massa helt giltiga anledningar inte delta i varje beslut. De som faktiskt tar beslutet tar det alltså inte bara för sig själv, utan även på deras vägnar som inte deltar i det. På det sättet är även direktdemokratin en form representation, där de som deltar i belutet i praktiken även representerar de som inte deltar. Det är problematiskt, eftersom de då tillskansar sig beslutanderätt från de som inte deltar. Det i sin tur innebär att beslutet saknar legitimitet för de som inte var med och tog det, eftersom de i det fallet med fog kan ställa frågan:”Med vilken rätt har ni tagit detta beslut över mitt huvud? Jag har inte gett er något förtroende att ta beslut åt mig.” Beslut med svag legitimitet är svåra att få folk att respektera, och riskerar att i högre grad motarbetas än beslut som tagits av folk man själv har utpekat som ens företrädare.

Långsiktighet och hoppande majoriteter.

Att styra är att rikta in sig på ett mål och ta beslut som för en närmare det målet. För att det ska kunna fungera så måste olika beslut samverka för att föra en närmare målet. För att detta ska kunna ske så måste det finnas en tanke bakom vilka beslut som tas.

I den representativa demokratin fungerar detta så att man röstar på någon som man uppfattar har en målbild som ligger nära den man själv har, och litar på att de kommer att agera i enlighet med detta. Om man tex tycker att låga skatter är viktigt så röstar man borgerligt, om man tycker att social trygghet är viktigt röstar man vänster och om man tycker att integritetsfrågor är viktiga så röstar man på piratpartiet. Om varje beslut direkt underställs en beslutande ”folkomröstning” så innebär det att det i just det beslutet kommer att delta folk som är väldigt intresserade av just den frågan. Detta skulle med stor sannolikhet tex komma att innebära tex att det i beslut om kommunalskattenivån framför allt skulle delta folk som är för att skatten ska vara låg. Om det däremot gäller äldrevården så skulle de deltagande antagligen i huvudsak vara de som tycker att den har brister och bör byggas ut. I ett direktdemokratiskt scenario så skulle det alltså ytterst lätt uppstå omöjliga situationer, där beslut blir direkt motstridiga varann: Vi ska både sänka skatten och öka utgifterna.

Risk för tjänstemannastyre

Även i en direktdemokrati så måste beslut tolkas och implementeras av någon, dvs tjänstemän. I en representativ demokrati bevakas tjänstemännens verksamhet kontinuerligt av de valda representanterna, och fronderande tjänstemän eller missuppfattningar av beslut korrigeras ganska omgående. Direktdemokratin saknar den möjligheten, hela valmanskåren måste inkallas och tillfrågas för varje sådan korrigering, och den som avgör när detta ska ske och vilken fråga som ska ställas till beslutsfattarna, blir i en direktdemokrati med nödvändighet en tjänsteman, eftersom det inte finns några förtroendevalda som sköter detta.

Det finns alltså en väldigt stor risk att man genom direktdemokratin skapar ett lager av tjänstemän som i kraft av att ha problemformuleringsprivilegiet och dessutom ett enormt informationsövertag, i stort sett kan styra fram vilka beslut de vill ha.

Slutsats

Direktdemokrati är i praktiken mest bara en annan och sämre form av representativ demokrati, eftersom de som tar besluten även där tar beslut för andras räkning, men utan att vara valda att göra det av nån annan än sig själva, och utan att de kan ställas till ansvar för de beslut de tar. De är dessutom sannolik på det hela taget sämre informerade och mer i händerna på tjänstemän.

Memento

Det finns ett reellt problem bakom ideerna om direktdemokrati, och det handlar om att de valda representanterna i den representativa demokratin inte alltid tar sin roll som representanter för sina väljare på allvar. En bra representant måste, för att respekteras, vara ödmjuk inför uppdraget och väljarna, och så är tyvärr inte alltid fallet.

För att en vald representant ska uppfattas som legitim så måste han/hon vara intresserad av dem man representerar och deras åsikter, annars blir resultatet politikerförakt, och att beslutens legitimitet blir ifrågasatt. Man måste också ha en beredskap för att ta till sig kritik och vara kommunikativ gentemot de man representerar.

Om dessa villkor inte uppfylls, om man har attityden "Jag är vald, tyst, jag bestämmer", så riskerar man att bana väg för andra system, som är betydligt mindre demokratiska.

Öppen programvara är anti-amerikanskt?

Det har dykt upp en liten intressant sak i diskussionen på nätet i dagarna.

Det finns en amerikansk myndighet som heter US Trade Representative och till den kan branschorganisationer vända sig med önskemål om att få USA att sätta upp handelshinder.

En organisation som gjort just detta är IIPA (International Intellectual Property Alliance), en paraplyorganisation för andra kända lobbyorganisationer som MPAA (filmindustrin), RIAA (skivbolagen) och BSA (mjukvaruindustrin)

De skriver årligen en rapport om hur synd det är om dem och hur många miljoners miljarder dollar de förlorar varje år genom att folk runt om i världen inte köper deras produkter.

Speciellt irriterade är de genomgående på de fattigare länderna, där piratkopiering är spridd, och dessa länder återfinns på en speciell bevakningslista som man vill att USA ska använda för att pressa dessa länder till att respektera copyright och att de ska ge de amerikanska bolagen mer pengar.

En ny sak som dock dykt upp i årets version av den här rapporten, är att den här organisationen för amerikanska multimiljardindustrier har blivit irriterad på några av de här länderna för att de försökt lösa piratkopieringsproblemet, fast på fel sätt...

Som rubriken i rapporten om Indonesien säger: "Government Procurement Preference Denies U.S. Software Companies a Level Playing Field"

Vad menas? Jo, den Indonesiska regeringen har nämligen gått ut med en rekommendation till statliga myndigheter och bolag om att de ska låta bli att köra piratkopierade program, öch istället ska sträva efter att använda Öppen Programvara, dvs sån programvara som distribueras under open-source-licenser, fri att använda utan kostnad.

Men se det duger minsann inte för IIPA:

"the Indonesian government’s policy as indicated in the circular letter instead simply weakens the software industry and undermines its long-term competitiveness by creating an artificial preference for companies offering open source software and related services, even as it denies many legitimate companies access to the government market. Rather than fostering a system that will allow users to benefit from the best solution available in the market, irrespective of the development model, it encourages a mindset that does not give due consideration to the value to intellectual creations. As such, it fails to build respect for intellectual property rights and also limits the ability of government or public-sector customers (e.g., State-owned enterprise) to choose the best solutions to meet the needs of their organizations and the Indonesian people. It also amounts to a significant market access barrier for the software industry. "

Dokumentet avslutas med "We strongly urge USTR to consider the implications that Indonesia’s open source preference policy has on IP protection and access to Indonesia’s market for U.S. goods and services."

"An artificial preference" säger de.

Utgångspunkten är alltså att den enda naturliga licensmodellen för programvaror är att ta oförskämt mycket betalt per kopia. Allt annat är artificiella störningar av marknaden och handelshinder.

Att öppen-mjukvaru-leverantörerna är väldigt noga med upphovsrätten tycks gå IIPA helt förbi, att upphovsrätt kan betyda något annat än att man ska ha betalt per kopia är liksom inte på kartan för dem. Att det också kan vara ett verktyg för att se till att mjukvaror inte "låses in" och görs otillgängliga är inte ett tillämpningsområde som är relevant för "International Intellectual Property Alliance". Intellectual Property = ta betalt, inget annat.

Nej, att använda nåt annat synsätt, och för regeringar att rekommendera det billigaste och bästa sättet att trygga sin mjukvaruförsörjning och ändå respektera upphovsrätten, då är det ett handelshinder som hindrar amerikanska storföretag att tjäna pengar.

En intressant sak i sammanhanget är också att de länder som utsätts för de här påhoppen i huvudsak är aspirerande utvecklingsländer som Indonesien, Brasilien och Indien.

Det industrijättarna sett som framtida jättemarkander väljer alltså gratiskonkurrenterna och visar ytterligare en gång att exemplarförsäljningen som koncept är döende.

Surt sa räven...

Läs även andra bloggares åsikter om IIPA, RIAA, BSA, handelshinder, upphovsrättsmaffia, snopet

Opassande i topp på politometern

I början på december startade Martina Lind siten politometern, med målet att indexera och ranka alla svenska politiska bloggar.

Ett intressant initiativ som ligger i tiden så här ett valår med en massa hype om de sociala mediernas betydelse för samhällsdebatten.

Bl.a. så släpper siten varje fredag en lista över de mest inflytelserika politiska bloggarna i den svenska bloggosfären. I fredags konstaterades att allas vår Emma på opassande.se ligger i topp och att andra piratbloggar upprätthåller Piratpartiets status som det parti som har den tyngsta närvaron i bloggosfären.

Det ska bli intressant att följa på vilket sätt politometern kommer att påverka bloggdebatten framöver. Ett viktigt nav under "FRA-bloggbävningen" var siten knuff.se som visade bredden och tyngden i engagemanget. Hur kommer politometern att påverka detta framöver under valåret?

Rankingen hos bägge siterna bygger mycket på antalet inlänkar från andra bloggar. Kommer detta att medföra mera taktiskt länkande, att man länkar de egna meningsfränderna i första hand, eller kommer det öppna länkandet att fortsätta?

Kanske rankingsiterna borde fundera lite själva över hur man påverkar det man mäter? En evig sanning i de flesta sammanhang är att man får det man mäter, så att mäta är att ha makt över det man mäter. Finns det kanske anledning att tweaka mätmetoderna så att man belönar länkning till andra bloggare än dem i det egna partiet?

Kommenterar gör även Livbåten

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggar, piratpartiet, politometern, martina lind, bloggosfären, val2010

Svårt ord..

Intigritet

Intregitet

Intrigitet

Intritet

Intregtet

Intreget

Intretet

Intikret

Insigritet


(Från riksdagsdebatten...)

Andra bloggar om: FRA, FRA-lage, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik