Den här animationen är bara så bra!

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, centern, moderaterna, folkpartiet

Verktyg för att hitta riksdagsledamöternas mailadresser

Det är bökigt att plocka fram mailadresser från riksdagens webb, man får hoppa runt på en massa sidor ifall man vill samla ihop alla i ett utskott eller en valkrets.

Jag tröttnade och gjorde ett litet verktyg som gjorde det åt mig, är man programmerare så är man...

I vilket fall, output från verktyget är en vanlig websida som innehåller lite script för att söka i den där listan, och nu har jag fått tummarna loss och lagt in den på http://maila-riksdagen.webs.com/Riksdagsadresser.htm

Vill du ha hitta lämpliga mailadresser så är det bara att gå in där och kryssa för vad du är intresserad av och trycka "sök" så får de en lista med adresser du kan kopiera och klistar in i ditt mail.

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, centern, moderaterna, folkpartiet

En feg utväg

Så blev det då en återremiss...

Ett stort spel för gallerierna. Centern kan låtsas som att man fortfarande har nån slags integritet i sitt påstådda försvar för integriteten, Moderaterna kan låtsas som att man lyssnar på ett alliansparti i samvetsnöd, och på slutet får vi samma genomruttna massavlyssningslag som innan, fast med ytterligare ett lager klarlack.

Jag fick en gång lära mig att man inte ska måla på rost, all rutten plåt ska bort först...

Det enda som kan ge nåt slags tröst är väl att piratpartiet med det här kraftigt förbättrar sina chanser i nästa val.

Detta kommer inte att bli bortglömt. Räkna med anti-kryss-kampanjer för dem som medverkar i detta tragiska spel.


Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, centern, moderaterna, folkpartiet

Även: Christian Engström (pp), Rick Falkvinge (pp)
DN

Är FRA att lita på?

FRA-avlyssningslagens tillägg som avser att skydda den personliga integriteten är skrivna utifrån grundförutsättningen att FRA är att lita på, har respekt för lagar och bestämmelser, och inte har någon egen agenda att driva.

Är det rimligt att anta att så är fallet?

FRA är en stor organisation som ser sin främsta källa till underrättelser hålla på att försvinna, transporten av information de är intresserade av håller på att flytta över till kabel från radio. Samtidigt finns inte längre den militära hotbild som tidigare var deras anledning att finnas.

Stora organisationer har en egen överlevnadsvilja, därför finns det inneboende en vilja att hitta nya motiv till sin egen befintlighet när de gamla med tiden är överspelade. Därför ser vi nu en önskan om att vidga uppdraget från "yttre militära hot" till "yttre hot", och en önskan om att få spana i kabel.

Är då FRA en organisation att lita på vad gäller att följa lagar och regler? Det kan vi inte veta speciellt mycket om eftersom det är en av de hemligaste organisationer vi har i Sverige. Sannolikt tillämpas även inom organisationen en hel del inre sekretess, det man i spionfilmernas värld talar om som "a need to know principle". Det är alltså tveksamt i vilken mån någon ens inom FRA har den fulla bilden av hur organisationen agerar avseende hur man följer lagar och regler.

Vad vi kan veta är sådant som på ett eller annat sätt läckt ut, och där är framför allt två saker på sistone som tyder på att FRA inte är mer fokuserade på resultat än att följa reglerna.

Det första är avslöjandet från Rick Falkvinge där FRAs tidigare överdirektör tillstår att delar av FRAs avlyssning av etern bryter mot grundlagen eftersom det inte finns ett uttryckligt lagstöd för den.

Det andra är nyheten om att Datainspektionen fått in en anmälan mot FRA om obehörig befattning med personuppgifter, vilket tycks handla om att man lämnat vidare överskottsinformation till SÄPO avseende telefonsamtal från vanliga svenska medborgare till Ryssland under 90-talet.

Det finns alltså tydliga indikationer om att FRA historiskt inte bryr sig så mycket om regler och lagar.

Vore det inte då en god ide att utreda detta innan man ger dem tillgång till all privat kommunikation? Annars faller ju alla de extra regler som lagts till lagförslaget för att göra det mera aptitligt ur integritetssynpunkt. De bygger ju alla på att FRA plikttroget ska rapportera vad de gör till underättelsenämnden och ifall FRA inte är att lita på, varför ska vi då lita på deras redovisning av sin verksamhet?


Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Gammelmedia: DN ,Sydsvenskan, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, SvD

An del andra som bloggat om FRA: Bloggat de senaste 48 timmarna om FRA: Hultins tankegång, xzpq, Björn Wadström - ettan, Drottningsylt, Röd Libertarian, Tomas sida, Carl Melin, Ups & Downs, Mina Moderata Karameller, Media Culpa, Syrrans Granne, Lenas bloggik i ordning och kaos, Blogge Bloggelito, Politruck, Henrik Sjöholm, Jinges web och fotoblogg, Opassande, Creativedirector.se, DEMOFON, Blogge Bloggelito igen, Peter J Olsson, Moderna Myter, Det Progressiva USA, Sagor från livbåten, Bloggtidningen, Hultins tankegång igen, xzpq igen, Björn Wadström - ettan igen, Drottningsylt igen, Röd Libertarian igen, Tomas sida igen, Carl Melin igen, Ups & Downs igen, Mina Moderata Karameller igen, Media Culpa igen, Syrrans Granne igen, Lenas bloggik i ordning och kaos igen, Blogge Bloggelito #3, Politruck igen, Henrik Sjöholm igen, Jinges web och fotoblogg igen, Opassande igen, Creativedirector.se igen, DEMOFON igen, Blogge Bloggelito #4, Peter J Olsson igen, Moderna Myter igen, Det Progressiva USA igen, Sagor från livbåten igen, Bloggtidningen igen, Le blogg officiel, SEO-SEM, Åsiktstorped, andra sidan, Dexion, Rick Falkvinge (pp), Mina dagliga bestyr, Rick Falkvinge (pp) igen, filmflykt, Bloggen Bent, Beta Alfa, Sorterade och osorterade tankar oc…, Blogge Bloggelito #5, Herr Klokboks Kollektion, Bloggen Bent igen, Mina Moderata Karameller #3, deep.edition, Drottningsylt #3, Leiph Berggren, SKICK, Hultins tankegång #3, Svensson, Pimli i vardagen, Peter J Olsson #3, Beta Alfa igen, Peter J Olsson #4, Mina Moderata Karameller #4, Johan Ronström, Christermagister, Syrrans Granne #3, Pasteys Plats, Fingret på Alliansen, Tomas sida #3, Henrik Sjöholm #3, Tomas sida #4, Basic personligt, Peter J Olsson #5, Peter J Olsson #6, Kulturbloggen, Anna Troberg, Mina Moderata Karameller #5, Caught in the act, Jinges web och fotoblogg #3, Svensson igen, Opassande #3, Som jag bäddar, Björn Wadström - ettan #3, Björn Wadström - on all sides, Rick Falkvinge (pp) #3, Politruck #3, Fajaf Blog, gardebring.com anders.nu, Loci.se, Rick Falkvinge (pp) #4, Stationsvakt, Gester…med ord, Alesia Goncharik, Bäst på internet i dag, Sassas samlade svammel 2, the real mymlan, Conjoiner, hyperdrive.se, Bloggen Bent #3, Svensson #3, Bloggen Bent #4, Mina Moderata Karameller #6, Radikalen, Syrrans Granne #4, Stockholm enligt Ankersjö, johaneriksson.se, Oväsentligheter … ?? ???, Jinges web och fotoblogg #4, Peter J Olsson #7, Bloggen Bent #5, Beta Alfa #3, Stationsvakt igen, Alliansfritt Sverige, Blogge Bloggelito #6, liutas.blogspot.com, Alter Ego Resonerar, Politik, Funderingar och foton, Röd Libertarian #3, Drottningsylt #4, erlanderbrigaderna, Tomas sida #5, En fd. skejtares dagbok, Magazine HumbleBee, Leiph Berggren igen, älskade dumburk, Roger Jönsson, Hultins tankegång #4, Åsiktstorped igen, Syrrans Granne #5, Drottningsylt #5, Risajklern, andra sidan igen, Med fingrarna i ekorrhjulet, Caught in the act igen, Basic personligt igen, Dexion igen, Sagor från livbåten #3, Conjoiner igen, Framtidstanken, Hultins tankegång #5, Caught in the act #3, Opassande #4, Blogge Bloggelito #7, Art of Work, Carina Brandow

Hut går hem, NOT!

För några dagar sedan upptäckte bloggaren Kopit, att polismannen Jim Keyzer som var huvudutredare under förundersökningen mot Pirate Bay, direkt efter utredningen tagit tjänstledigt från polisen för att bli anställd hos Warner, en av målsägandena i utredningen. Detta hände i direkt anslutning till utredningen, så diskussioner om jobbet måste ha förts medan utredningen pågick. Liknande fall har enligt den ansvarige åklagaren förekommit tidigare. I rättegången antas han vittna i egenskap av opartisk utredare, men samtidigt vara anställd av en av målsägandena. Rättssäkerhet? Bedöm själv...

En annan intressant aspekt i sammanhanget är att Pirate Bay polisanmälde de stora mediabolagen bla Warner för dataintrång när det kom fram att de använt sig av företaget Mediadefender till att försöka sabotera Pirate Bay. Den förundersökningen blev nedlagd.

När man ser hur det går till så kan man ju inte undvika att fundera över moralen hos polisen och ifall det inte är exempel på korruption och mutor. Hur vet vi att inte förundersökningen har påverkats av att utredande poliser velat ställa sig i god dager hos framtida arbetsgivare? Hur vet vi att de stora mediabolagen inte ger anställningar som belöning åt "duktiga" poliser?

Detta har kommenterats redan hos många andra och i gammelmedia, men jag tycker skam går på torra land när nu sagde Jim Keyzer skickar ut hotbrev till bloggare som skriver om detta och hotar med anmälan enligt PUL om de inte tar bort hans namn. Det kanske ska påpekas att det var han själv som gick ut till offentligheten genom att på sin facebookprofil berätta att han fått det nya jobbet. Osökt kommer man ju att tänka på mediabolagens sätt att utpressa sig till skadestånd med hot om allvarligare anklagelser. Har han redan lärt sig av sin nye arbetsgivare?



Även hos: Karl Sigfrid, Emma/opassande
Christian Engström :Den mutade polisen heter Jim Keyzer
Rick Falkvinge: Dagarna då korruptionen kom till Sverige

Andra bloggar intressant om: jim keyzer, muta, korruption, fildelning.

Protestera mot FRA-förslaget

Det börjar snart bli dags att trycka på riksdagsmännen lite vad det gäller det bordlagda FRA-förslaget som går ut på att ge FRA rätt att massavlyssna all internettrafik som passerar Sveriges gränser. Det blev minoritetsbordlagt förra året, men kommer nu snart upp igen och kommer att gå igenom om det inte väcks opinion mot det.

Anledningarna till att det bör stoppas är många:
1. För den som vill är det inget problem att kryptera sin kommunikation, det kommer brottslingar och terrorister att göra. De som blir avlyssnade är alltså vi vanliga medborgare.

2. Det är fullkomligt ogörligt att hitta "rätt" saker i den gigantiska mängd trafik som ska filtreras. Det kommer alltså att bli otroliga mängder av falska träffar som måste kollas av människor som då ska läsa vår privata kommunikation.

3. Vi vet inte vad de letar efter, och måste därför utgå ifrån att varje meddelande vi sänder kan bli läst av någon obehörig. Det skapas alltså en obehaglig känsla av att vara övervakad hos var och en som använder nätet, och därmed en sorts självcensur, där var och en hela tiden måste tänka på att skriva så att det inte kan missuppfattas av den som inte förstår sammanhanget.

4. En viktig anledning till att FRA vill ha detta är att de vill ha info att byta med gentemot andra underrättelsetjänster. Det är alltså inte nog med att svenska myndigheter kan få för sig saker om dig, de rapportera det vidare, och nästa gång du vill resa nånstans, tex USA så får du inte visum.

Skriv till "dina" riksdagmän och tala om vad du tycker.
Jag har gjort ett litet verktyg för att sålla fram adresser så att man kan adressera per parti, valkrets eller utskott.
Det finns på länken i högerspalten. Det är en ren htlmsida med lite javascript för att söka i en lista med adresser jag laddade hem från riksdagswebben idag. Ska försöka ladda upp en ny lite då och då ifall det blir ändringar.

IDG

Andra bloggar om: FRA, övervakning,
fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Sydsvenskans undersökning missar det väsentligaste

Idag publicerar Sydsvenskan en undersökning om artisters inställning till fildelning. Man har ställt frågor till 100 artister om deras inställning till illegal fildelning och hurvida de fildelar själva. Iofs intressant är väl att 40% av den tycker att det är OK med all fildelning, medan 60% faktiskt fildelat själva. De där 20% som inte tycker det är OK men ändå gör det måste väl känna sig lite kluvna? Det hade dessutom varit intressant att fått se generationsskillnaden statistisk, skillnaden mellan de unga som förstår internet och de äldre som kanske inte gör det.

Det allvarliga med artikeln är dock att den helt och hållet fokuserar på gratis eller inte, och det gör att den spelar med i skivbolagens kampanj, att piratrörelsen bara handlar om att gratis är gott och att det bara handlar om snålhet när man är kritiskt till att fildelningen ska vara förbjuden.

I grunden är det ju en helt annan fråga man måste ta ställning till, nämligen hur långt är det rimligt att gå när det gäller att bekämpa fildelningen.

De två viktigaste frågorna som INTE ställs till artisterna är ju de som faktiskt för de flesta är avgörande i debatten. Det hade varit intressant att se i hur stor utsträckning mediabolagen har artisterna bakom sig i dessa frågor:

Är vi beredda att urholka rättssäkerheten och låta skivbolagen agera polis, åklagare och domare för att driva in pengar?

Enligt de senaste signalerna från justitieministern är man ju beredd att privatisera rättsskipningen i dessa frågor och låta skivbolagen och deras organisationer ta över den. Genom att göra det möjligt för dem att få ut information om vem som är abbonnent till en internetanslutning så öppnar man för samma situation som i USA eller Danmark där skivbolagen genom att hota med vansinniga skadestånd skrämmer folk till att betala motsvarande 10-tusentals kronor baserat på att skivbolagen i sina egna utredningar kommit fram till att det utförts fildelning från deras IP-nummer. Om det sen är abbonnenten eller en granne som "snyltat" på hans trådlösa nät struntar väl dom i. Hur många vanliga människor vågar stå upp för sin sak och få den prövad efter att ha fått brev från Ifpi på fint advokatbyråpapper med hot om skadestånd på 100 tusen och ett erbudande om att göra upp i godo för 10?


Är vi beredda att ge upp brevhemligheten för skivbolagens möjlighet att tjäna pengar?
Om det ska vara förbjudet att två enskilda människor ger varandra en kopia av en låt över nätet så måste ju deras kommunikation avlyssnas, annars finns det ju ingen möjlighet att bevisa att en sån överföring ägt rum.


Innan det finns en förståelse för att det är detta det i grunden handlar om så är risken oerhört stor att vi hamnar i ett samhälle vi inte vill ha bara för att försvara en döende branschs vinster.

Andra bloggar om: övervakning, fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik
Sydsvenskan

Måste inte författare vara läskunniga?

Måste inte kunna läsa för att kunna vara "författare"? Det kan man verkligen undra när man läser förlagsägaren Liza Marklunds kolumn i dagens Expressen där hon kommenterar Piratpartiets inställning till upphovsrätten.

Eller kan det möjligen vara så att hon har läst, insett att hon har svårt att argumentera i sak, och därför helt enkelt hittar på åsikter hon tillskriver Piratpartiet, för att sen argumentera mot de påhittade åsikterna?

Jag kommenterade tidigare Andreas Ekströms i Sydsvenskan inlägg om att debatten förs på ett ohederligt sätt. I Liza Marklunds fall drivs denna ohederlighet till en ny extrem, hon använder sin position som kolumnist till att på ett rent bedrägligt sätt tillskriva Piratpartiet åsikter det inte har, antagligen i förhoppningen om att läsarna inte själva ska ta reda på fakta. Visst är hennes debattposition svår, men är rena lögner verkligen nödvändiga för att hon ska kunna hitta argument för sin sak?


Eftersom hon inte länkar till den blogg hon kommenterar, och inte har varken Twinglylänkar eller kommentarsfunktioner till kolumnen, så finns det väl risk att hon lurar en och annan...


Andra som kommenterar: opassande, Falkvinge, Basic Personligt


Andra bloggar om: Liza Marklund,Expressen, upphovsrätt fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik
ohederlighet, lögn, tjuvknep, patetiskt

Ett försök att sammanfatta diskussionen.

Efter att ha följt debatten runt ifall upphovsrätten behöver reformeras eller inte, känner jag att jag behöver sammanfatta de olika argumenten lite.

Upphovsrätten består i princip av två huvuddelar:
1. Den ideella rätten, som ger upphovsmannen rätt att anges som källa, och förhindrar att någon annan utger sig för att vara upphovsman. Går tillbaka till en urgammal princip om: ”Äras den som äras bör” som det uttrycktes i Västgötalagen. Ingen i den aktuella debatten ifrågasätter detta.
2. Exemplarframställningsmonopolet, alltså upphovsmannens rätt att bestämma över hur hans verk får användas efter att det väl är publicerat. Detta är det som ifrågasätts i debatten.

Förespråkarna för att behålla exemplarframställningsmonopolet för fram i princip tre argument:

1. Stöld! Det är ju deras upphovsmannens musik/text/bild! Argumentet utgår från att exemplarframställningsmonopolet är en moralisk rättighet som säger att den som skapat ett verk fullt ut bestämmer över det även sedan det publicerats och att den som inte respekterar det är omoralisk och begår moraliskt sett motsvarigheten till stöld. Denna grundsyn ser upphovsrätten som en egendomsrätt.
2. Ingen vill skapa om man inte får betalt. Detta argument bygger på uppfattningen att skapande med kvalitet främst utförs av den som har det som yrke och att detta inte är möjligt utan exemplarframställningsmonopolet.
3. Musikbranschen är i kris med hotade arbetstillfällen som följd och det är fildelningens fel.

Kritiken mot exemplarframställningsmonopolet kan delas upp i flera ideologiska huvudlinjer:

1. En libertariansk.
   Den bygger i grunden på den liberala principen om rätten till frihet och att ingen får utöva tvång mot någon annat än för att förhindra att någon annan utövar tvång mot honom.
   
   Därifrån härleder libertarianen rätten till egendom, som libertarianen ser som ett sätt att lösa konflikten om begränsade resurser. Den som tar i bruk jord eller föremål som tidigare inte är ägda blir deras rättmätiga ägare.
   
   Deras kritik mot upphovsrätten är i princip att information skiljer sig från materiella ägodelar på avgörande sätt. Äganderätten är ett verktyg för att reda ut vem som har rätten till begränsade resurser.
   
   Information är oändligt duplicerbar, och om man tillåter att en ”ägare” ska kunna kontrollera användningen av informationen så innebär det att man ger denna ägare rätt att genom tvång hindra var och en som känner till informationen att sprida den vidare.
   
   Jämför med att äga en stol. Säljer du stolen så har du ingen rätt att kontrollera vad den nye ägaren gör med den och i och med att du sålt den så kan du inte själv använda den längre. Säljer du information så kan du fortfarande själv använda den och samtidigt ha rätt att kontrollera hur den används enligt upphovsrätten.
   
   Publicerar du information så säger upphovsrätten att du kan utöva tvång mot var och en som tar del av den, i den mening att du har rätt att hindra dem att använda den eller föra den vidare, vilket dessutom blir en begränsning i yttrandefriheten.
   
   Därför uppfattar den libertarianske upphovsrättskritikern upphovsrätten som en inskränkning i äganderätten och i den personliga friheten.
   
   
2. En utilitaristisk.
   Utilitarismen är en filosofigren som ser till den totala nyttan med olika företeelser. I denna tradition ses upphovsrättslagstiftningen som en bestämmelse med ett ändamål, inte som en moralisk princip.
   
   Den utilitaristiska kritiken menar att exemplarframställningsmonopolet kanske hade en plats i en samhällelig och teknisk situation när kopieframställningen var dyr och krävde stora investeringar. Då behövdes ett regelverk för att tryckaren/förläggaren skulle våga göra de investeringar som krävdes för att trycka en upplaga av en bok eller pressa skivor. Staten gav därför ett tidsbegränsat monopol för att garantera att ingen annan tog vinsten genom att trycka piratupplagor på de verk som visade sig säljbara. Detta var alltså ett sätt att premiera de som tog den ekonomiska risken, eftersom man ansåg att det annars skulle begränsa tillgången till böcker (från början).
   
   Den utilitaristiska kritiken menar att denna tekniska och samhälleliga situation inte längre finns och att exemplarframställningsmonopolet är kontraproduktivt i dagens samhälle när det bara konserverar ett fördyrande sätt att distribuera digitalt material.
   
   Utilitarister brukar också påpeka att den upphovsrätten tidigare alltid handlat om framställning av kopior för försäljning, inte ”ideell” kopiering mellan privatpersoner.
   
   Utilitaristen avvisar inte argumentet ”Utan upphovsrätt blir det inget producerat” som irrelevant, utan bemöter det istället genom att påpeka att det skapades kultur även innan upphovsrätten och att det skapas en massa också idag utanför upphovsrättsskyddet, eller att betalning per kopia helt enkelt är en överspelad form som inte fungerar i ett samhälle med bredband.
   • En marknadsekonomisk-utilitaristisk. Denna kritik bygger på att den som arbetar under ett monopol slutar att fokusera på att minimera kostnaderna för sin produktion och istället maximerar inkomsterna. De ser skivindustrin som en sådan monopolaktör i och med att de har ensamrätt på distributionen av en artists skivor och menar att om konkurrensen fungerat så hade industrin letat efter det billigaste sättet att producera och distribuera, och dessutom genom detta tillfredsställt kundens önskemål om leverans på ett media som enkelt kan användas på ett sätt som kunden efterfrågar, dvs kan laddas in i mediaspelare av olika slag. Industrin som helhet är dessutom ett oligopol eftersom det är ett fåtal stora bolag som delar på marknaden och det ger mycket små möjligheter för nya aktörer att ta sig in eftersom de fyra stora äger i stort sett alla utgivningsrätter på befintliga verk.
     
     Den på senare år skärpta upphovsrättslagstiftningen är ett försök av en industri med en föråldrad affärsidé att skydda sina monopolvinster istället för att anpassa sig. Denna linje ser fri kopiering som ett sätt att bryta detta distributionsmonopol. Om konkurrensen innebär att mediaindustrin går omkull eller upphovsmännen blir utan inkomster, så handlar det om att de får se till att hitta en affärsmodell som innebär att de hittar andra sätt att tjäna pengar än per kopia. Eftersom det finns en efterfrågan på nya verk så borde upphovsmännen kunna hitta sätt att tjäna pengar på denna efterfrågan.
     
     
   • En vänster-utilitaristisk.
     All digitaliserad kultur finns nu i oändlig tillgång utan att det i princip kostar något. Låt alla få tillgång till detta, det innebär ett ökat välstånd för en enorm massa människor. Internet borde vara som ett gigantiskt offentligt bibliotek. I den mån det innebär att kulturproducenterna blir utan inkomster så kan samhället gå in och stötta dem.
     
     
   • En ”hacktivistiskt”,
     tydligast formulerat av Piratpartiet.
     
     Är utilitaristisk, så till den grad att man tar till sig argument från alla lägren, även de strikt libertarianskt principiella ifall man tycker att de fungerar, teknokratisk i så avseende att "fungerar" är ett viktigt ledord.
     
     Har i grunden lånat sin syn på arbete, upphovsrätt och ägande av rättigheter från open-sourcerörelsen som ser att allt kreativt arbete i större eller mindre grad bygger på möjligheten att inspireras, förbättra och låna, och att en ”gåvo-ekonomi” i vissa sammanhang kan vara effektivare än en kommersiell.
     
     Den här ståndpunkten accepterar delar av upphovsrätten, där den fungerar utan oacceptabla konsekvenser, som en bestämmelse med vissa effekter, men vill inskränka den till dess ursprungliga mening, dvs att exemplarframställningsmonopolet endast ska gälla kommersiell användning, att citaträtten utvidgas så att konstnärlig kreativitet inte hämmas av att man inte får använda andras verk i nya sammanhang, och att skyddstiderna kraftigt begränsas.
     
     Moraliska principer är personlig frihet, men också en systemkritik gentemot dagens situation där vinsterna från kreativt arbete inte tillfaller den som utför det utan till företag som snyltar på kreatörerna. I detta ligger också en moralisk ståndpunkt som säger att om någon använder ett verk kommersiellt så ska upphovsmannen ha del av vinsten. Det finns också ett moraliskt arv från open-source-rörelsen som handlar om att ”ära den som äras bör”, alltså den ideella upphovsrätten.

Gemensamt för alla de kritiska inställningarna är en antikonservativ grundinställning, att det handlar om att reformera en föråldrad företeelse till att passa in i ett modern samhälle, och en önskan om att försvara grundläggande demokratiska värden, eftersom upprätthållandet av de gamla lagarna på området skulle kräva oacceptabelt stora ingrepp i den personliga integriteten, exempelvis avskaffandet av rätten att kommunicera privat.

Var står jag då själv i allt detta?

I huvudsak så befinner jag mig nog i det ”hacktivistiska” lägret. Jag är demokrat och frihetsälskande, men jag är inte liberal i gängse politisk mening och jag tror på att kollektiv av individer som väljer att samarbeta ofta är starkare än summan av individerna för sig därför att de inspirerar varandra att arbeta för ett gemensamt bästa. Statskritisk för att jag vet att man inte i varje läge kan räkna med att staten och dess representanter är goda. Därför är argumentet om personlig integritet viktigt för mig.

Jag är i huvudsak utilitarist, det är viktigt att de principer man väljer att låta styra samhället faktiskt fungerar i verkligheten och inte ger dåliga konsekvenser. Olika principer måste därför balanseras för att ge bästa möjliga utfall för så många som möjligt men utan att det för den skull ger orimliga konsekvenser för en minoritet.

Jag är av uppfattningen att man inte kan tillämpa ägande som princip för information av ungefär samma anledning som libertarianerna är det. Information som är utsläppt kan inte kontrolleras till fullo. Rent moraliskt kan man inte hävda äganderätt till information. Däremot kan man tänka sig vissa monopolrättigheter för kopieframställning under en begränsad tid, så länge de inte innebär att människors rättigheter att kommunicera fritt beskärs. Ett begränsat förbud mot kommersiell användning innebär inte såna orimliga konsekvenser eftersom det kan upprätthållas utan att göra intrång i vars och ens privatliv.

Jag tycker att det finns en moralisk skyldighet att dela med sig om man använder någons arbete för att tjäna pengar. Däremot så tycker jag att det ska finnas en stor frihet att använda någon annans verk som råmaterial i sitt eget skapande. Sampling och liknande är också en konstform i sin egen kraft som inte ska hämmas av upphovsrätten till råmaterialet.

I frågan om monopolsituation så tycker jag att det inte är någon tvekan om att såna mekanismer styr distributionsindustrins agerande. En distributionsindustri som inte längre behövs när man med sin dator kan göra det som det behövdes en studio för miljoner kronor till tidigare, och distribution som i princip är gratis jämfört med att skeppa plastbitar per lastbil. De är främst ute efter att slippa sänka sina priser, inte att vara effektiva, och enda möjligheten att agera på ett sådant sätt som de gör är att man inte behöver vara rädd för konkurrens.

I praktiken drabbas de istället av en konkurrens de inte förutsett, att folk lägger sina pengar på andra nöjen istället, vilket förklarar en stor del av de senaste årens nedgång i skivförsäljning. Men de stora skivbolagen är så fastväxta i sina strukturer att de inte längre klarar att anpassa sig till en ny verklighet.

Frågeställningen om vad kreatörer ska leva på är inte så svartvit som förespråkarna för den gällande lagstiftningen hävdar. Att ha stora inkomster från försäljning av kopior är en historisk parantes, ett ”möjlighetsfönster”, som i princip stängs så fort ens verk kan digitaliseras utan att upplevelsen försämras.

Efter den punkten måste man inse att det är ett passerat stadium och börja fundera på andra affärsmodeller. Att begära statens hjälp att upprätthålla en föråldrad affärsmodell är att försöka sticka huvudet i sanden och förneka verkligheten. Antingen får man hitta sätt att sälja något som folk är beredda att betala för, tex. bekvämlighet eller exklusivitet. Eller så får man inse att man bara kan ha kontroll fram till att man publicerar och på olika sätt se till att ta betalt för det. Eller så ser man till att bli en del av gåvoekonomin och släpper sitt material mot att man i gengäld blir känd och uppskattad och därmed kan ta bättre betalt för direkta tjänster, t.ex. konserter eller föredrag.

I grunden handlar det nog om att jag ser en teknisk utveckling här som inte kan rullas tillbaka med mindre än att man accepterar en omfattande försämring av demokratiska grundprinciper vad gäller rättssäkerhet och privatliv.

Jag vill snarare vara en del av den utvecklingen än en som nalkas framtiden med ändan före. De problem som kan uppstå på vägen kommer att lösas. Människan har en inneboende drift att skapa, och det finns en allmän efterfrågan på det kreativa människor gör. Kanske det blir färre som kan ha det som jobb i framtiden, kanske inte. I vilket fall ska man inte förakta det som de gör som gör något av kärlek till sin konst, utan tanke på ekonomisk ersättning i första hand. Ibland skapar de stor konst, och då kommer de att bli belönade för det. Kanske inte med miljoner pengar, men med folkets uppskattning och en efterfrågan på deras tjänster i kommersiella sammanhang.

Andra bloggar om: övervakning, upphovsrätt fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Ohederligt inlägg om heder i Sydsvenskan

I dagen Sydsvenskan skriver Andreas Ekström att han tycker att fildelningsdebatten förs utan heder. Jaha, tänker jag först, ytterligare en som retar sig på upphovsrättsindustrin, men så läser jag vidare, och inser att det inte var så han menade…

Nej, Andreas tycker att vi som tycker att upphovsrätten bör moderniseras är ohederliga i vår argumentation, och han exemplifierar med ett antal argument som framförts från den kritska sidan, argument som Andreas inte förstår, eller möjligen inte vill förstå. Redan i ingressen sätts tonen när han kallar fildelare för ”filtjuvar”. Hans främsta argument för sin attityd är frågan om ”kreatörernas rätt till ersättning för sitt jobb”.

Dock väljer han att inte nämna ett par av de viktigaste argumenten som framförs, och det gör hans kolumn tydligt tendentiös.

Ett par viktiga argument som han väljer att inte kommentera är till exempel att ifall man menar allvar med att upprätthålla förbudet mot fildelning så måste man också ge upp rätten att kommunicera privat över nätet.

Fildelning sker ju nämligen genom privata meddelanden mellan olika användares datorer med i grunden samma teknik som mail och chat. Om man verkligen ska upprätthålla en sådan lag är det enda sättet att inspektera allt innehåll som skickas och försöka se vad som är upphovsrättsskyddat eller inte.

Analogt med att Posten skulle öppna och läsa igenom alla brev för att se ifall nån skulle skrivit av en upphovsrättsskyddad bok.

Om man alltså tänker sig att upprätthålla förbudet mot den fildelning som sker på ickekommersiella grunder mellan enskilda användare så får vi offra grundlagsskyddade rättigheter, och det är det helt enkelt inte värt, inte bara för att skydda en föråldrad infrastruktur i form av en industri som inte hängt med i den tekniska utvecklingen.

Om man inte tänker sig att lagen ska upprätthållas så bör den avskaffas. Lagar som alla struntar i är inte bra för respekten för lagar i allmänhet. Nu har vi en lag som en majoritet av alla som har möjlighet till det bryter mot.

Ungdomar diskuterar i forum på nätet vilka strategier man ska ha ifall polisen kommer, hur man krypterar sin hårddisk, och lär sig av folk med erfarenhet från polisförhör att man aldrig ska erkänna någonting över huvud taget.

Ett annat mycket viktigt argument som han inte berör är att lagstiftningen konserverar ett system som innebär att en tekniskt sett onödig mellanhand, mediabolagen, får statens hjälp att behålla sin position och kontroll över marknaden, fastän det finns mycket effektivare sätt att distribuera digitala produkter än att pressa dem på plastbitar.

Som konsumenter betalar vi idag ett markant överpris för deras produkter tack vare att det sitter skyddade bakom en lagstiftning som de lyckats lobba fram, mer eller mindre utan ordentlig debatt.

Kreatörerna som han säger sig värna om, får mindre än 10% av priset på en skiva, resten fastnar på vägen, det mesta hos en industri som inte längre har något existensberättigande.

Andreas undrar hur man kan ursäkta lagbrott. Det är såklart en giltig fråga, men om en lag uppenbarligen ger dåliga konsekvenser för samhället, är omöjlig att upprätthålla utan att kränka mänskliga rättigheter och inte har stöd i det allmänna rättsmedvetandet, och dessutom i alla försök till vetenskapliga undersökningar visar sig vara utan brottsoffer, då är det väl inte så konstigt att folk tycker det är en korkad lag som man kan strunta i.


Andreas menar att anledningen till att upphovsmännen själva hörs så lite i den här debatten är att de är rädda att bli mobbade.

Det tror jag är ett felslut, jag tror snarare att kreatörer också inser att deras tjänster alltid kommer att vara efterfrågade och att de, just för att de är kreativa, också inser att det alltid kommer att gå att hitta på modeller för dem att kunna ta betalt så länge de gör något som folk vill ha.

Nej, anledningen till att det är industrin som skriker högst i den här debatten är nog just att det är de som ser att just deras roll är överflödig.


Han menar också att skivaffärernas nedläggning visar att skivförsäljningen har fallit drastiskt och att detta är fildelningens fel. Det återstår väl att bevisa.

Huvudanledningen till nedläggningarna är väl trots allt att folk numera köper sina skivor på nätet, från cdon och liknande ställen. Det är möjligt att skivförsäljningen i någon mån påverkats av illegal nedladdning, men samtidigt visar undersökningar att de som laddar ner mest också köper mest och att det ökade musikintresset gör att musikbranschen som helhet fortsätter att gå bra.

Folk kanske köper mindre skivor, även om ingen lyckats bevisa att det har med nedladdningen att göra., men de lägger istället mer pengar på att gå på konsert. Bägge sakerna gynnar musiker.


Och så till frågan om stöld eller inte. Andreas menar att fildelning är en stöld av en tjänst.

Nåja om han vill omdefiniera ordet stöld till en ny betydelse så får han väl försöka med det, men ”stöld” har i alla tider varit reserverat för att beskriva att man tar en sak ifrån någon annan. Att kalla fildelning för stöld är att bända och vrida betydelsen av ordet för att man vill koppla ihop en företeelse man inte tycker om med något starkt negativt.

Det nyskapade ordet ”filtjuvar” illustrera ju just det, och dess logiska betydelse är ju i sammanhanget absurd. En ”filtjuv” är ju enligt all logik någon som tar ifrån någon en fil, och jag tror ingen skulle hålla på med fildelning ifall filen som kopierades försvann från datorn där den fanns…


”Den som vill ändra på något i samhället – ett värderingssystem, en lag, en tradition – har historiskt sett haft bevisbördan” säger Andreas. Det är sant, och det tycker jag görs på många ställen, bla. här på min egen blogg. Däremot så har upphovsrättslagstiftningen skärpts alltmer grundat på mediaindustrins lobbying under en lång följd av år till att omfatta allt mer och under allt längre tidsperioder.

Var har debatten om detta förts? Från början handlade exemplarsframställningsmonopolet endast om kopior för försäljning och skyddstiderna var oerhört mycket kortare än idag. Vem har motiverat den förändringen i en öppen debatt?

Till slut avslutar Andreas sina önskemål om en hederligare debatt med ”Dumskallarnas sammansvärjning är slutligen här.” Tja, det kan man väl kalla ett hederligt inlägg i en seriös debatt om man vill…

Andra bloggar om: övervakning,
fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

FRA söker folk

Ser att FRA söker Analytiker inom IT-säkerhetsområdet. Det är väl med tanke på att de räknar med att de ska få tillgång till att lyssna på all internettrafik kan jag tro...

Om man skulle söka? I så fall kanske man skulle formulera ett sånt här brev:
----------------------------
Hej FRA!

Jag tror jag skulle kunna passa till jobbet. "God analytisk förmåga inte minst när det gäller analys av IP-trafik och IT-säkerhet." Jo, det tror jag nog att jag kan uppfylla.

"Som person är du nyfiken och öppen för att ta till dig nya kunskaper och betraktelsesätt med en positiv grundinställning."

Jo, där tror jag faktiskt att jag skulle kunna vara exakt rätt man för jobbet.
Jag är nämligen väldigt nyfiken. Redan som liten brukade jag spionera på folk efter bästa förmåga. Under tonåren jobbade jag på fotolabb och tittade med stort intresse på kundernas foton, alltid spännande att se vad folk har för sig.

Vidare så brukar jag så fort jag har tillfälle kolla mina vänners internetcache och Recent Documents, jag tycker det är viktigt att veta vem man umgås med. Ett annat uttryck för det här draget av nyfikenhet är kanske att jag söker efter "My Documents" när jag använder peer-to-peer programvaror. Det kan man nog också säga är ett sätt att ta till sig nya kunskaper och betraktelsesätt, eller hur? Kort sagt, nog låter det väl som att jag är perfekt för jobbet?


-------------
Eller var det inte det dom menade med "nyfiken och öppen för att ta till dig nya kunskaper"? Jo, det måste det väl vara med tanke på vilket jobb det är, eller...
:-)

Andra bloggar om: FRA, övervakning,
fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Kära artister, så här kan ni göra.

Jag tror att de allra flesta som tycker om musik inser att upphovsmännen behöver betalt för att kunna producera sin konst, och gärna betalar, men inte i ett läge när 90% av pengarna går till en distributionsindustri som faktiskt bara är en onödig fördyrande faktor.

Ni måste alltså hitta på nya sätt att ta betalt som inte bygger på den enskilda kopian, och i samband med det förhoppningsvis också inse att det är onödigt med en plastbitssäljande megaindustri som snor det mesta av pengarna på vägen från oss till er.

Hade jag startat ett band idag så hade jag släppt en del material på nätet, tagit betalt för konserter, och när tillräckligt många varit intresserade av musiken börjat ta betalt i "förskott", dvs satt upp ett konto och lovat att släppa nya låtar fritt i takt med att det kom in pengar på kontot.

Hade en grupp jag tyckte var bra informerat om en sån sak på en konsert, så hade jag som konsument gladeligen skickat in en 50-lapp.

Med tanke på att artisten i normalfallet får 10-20 kronor per såld skiva så skulle jag på det här sättet kunnat stödja 10 band till samma kostnad som jag lägger på en fullpris CD, och dessa band skulle fått lika mycket pengar var som det enda bandet som gett ut CD'n. Och inga pengar försvinner på vägen.

Det där var ett exempel, kanske passar det inte alla artister, men se det som en indikation på att det visst går att tänka sig andra sätt att ta betalt än genom att sälja kopior som folk lika gärna kan göra själva.

Dags att skriva nytt

Nytt år, kanske dags att skriva nåt igen.

Varför ska man rösta på piratpartiet?

Jag har funderat mycket fram och tillbaka på att rösta på piratpartiet i riksdagsvalet, och det är ärligt talat ingen lätt fråga att besluta sig i.

Piratpartiet är ett få-frågeparti, det har egentligen bara tre grundläggande frågor där det har en politik: upphovsrätt, patent och personlig integritet. För en person som jag, som varit politiskt intresserad och delvis aktiv, är det såklart otillfredsställande att lägga sin röst på något som inte alls har nån politik i alla andra frågor utan helt enkelt säger: "vi kommer att stödja det block som ger den bästa dealen i våra frågor".

Jag ska försöka redovisa de skäl som ändå gör att jag nog trots allt kommer att lägga min röst på (pp).

Även om jag fullt ut håller med (pp) i deras inställning att upphovsrätten och patenträtten behöver reformeras och att den i sin nuvarande utformning är kontraproduktiv, så är det ändå frågan om den personliga integriteten som jag tycker är det avgörande för mig.

Människor i allmänhet ska ha rätt att kommunicera med varandra utan att det registreras av myndigheterna.

Tidigare har det bara varit i diktaturer man regelmässigt registrerat vem som talar med vem, vem som ringer till vem, vilka böcker man lånar på biblioteket, etc. Nu har EU antagit datalagringsdirektivet, och det ska infogas i svensk lag under nästa mandatperiod, och det stadgar att all information skall lagras om vem vi kommunicerar med över internet och via telefon, dessutom VAR vår telefon befinner sig vid varje tillfälle den används eller blir ringd till.

Med tanke på att alltmer av vår kommunikation blir elektronisk så öppnar det här för register som i detalj kan kartlägga våra liv och kommunikationer och därmed till stor del våra åsikter och värderingar.

I ett idealsamhälle, där alla övervakarna och alla de övervakade är perfekta människor kanske detta inte varit ett problem, men så är det ju inte (hade människor varit perfekta så hade ju dessutom inte övervakning behövts..).

Demokratin är ju ett styrelsesätt vi kommit fram till fungerar bäst just därför att människor aldrig är perfekta. Det är ju liksom grundtanken med att ha ett system där man räknar med att ingen är perfekt och ger makten till makthavarna på begränsad tid för att kunna byta ut dem efter mandatperiodens slut.

Att i ett sådant samhälle ge makthavarna kraftfulla instrument för att spionera på medborgarna är farligt. Tillräckligt många har saker i sin privata sfär som de skulle tycka är jobbiga att få ut i det offentliga för att sådana register som planeras, riskerar att erodera demokratins funktion. Vad är det som säger att de som blir satta att hantera informationen i dessa register inte frestas att utnyttja dem?

Vi har sett mycket av detta vad gäller nyfiken och tom. brottslig användning av sjukhusregister och polisregister. Vi har också sett att webloggar från tex AOL råkat spridas så att information om vem som sökt efter vad på nätet blivit offentligt. Jag tror inte att vi just nu kanske omedelbart riskerar att hamna i ett samhälle där myndigheter eller andra börjar använda våra personliga pinsamheter för att utpressa oss, men varför skapa förutsättningarna för det?

Valhemligheten, förbudet mot åsiktsregistrering och brevhemligheten är fundamentala saker som vi historiskt sett sett som viktiga att försvara i de västerländska demokratierna,. Vi har sett i östeuropa vilken typ av samhällen man får när man tummar på sådana grundläggande friheter.

Staten har motiv för att införa de här inskränkningarna i den personliga integriteten sägs det, men nog är det väl så att den som har ont uppsåt snabbt lär sig att utnyttja de tekniker som finns för att undvika övervakning? I vart fall säger "proffsen" att så är fallet. Då återstår bara de vanliga medboragarna att övervaka.

Övervakning utan brottsmisstanke är som jag ser det ett hot mot demokratin, men vår nuvarande justitieminister trampar på i ullstrumporna, och det finns på den borgerliga sidan inget större motstånd mot detta, annat än en och annan ropande röst i öknen, dvs (c).

Nåväl, är det här då så viktigt att man kan bortse från alla andra politiska frågor och rösta bara utifrån detta?

Ja, den här gången är det faktiskt det!

Just nu har vi en politisk situation där det faktiskt inte spelar nån större roll vilket av de etablerade partierna man röstar på, det blir ingen större skillnad på politiken i vilket fall vill jag påstå. (m) ,(s), (c) och (fp) gör sitt bästa för att stå uppe på varandra i mitten och oavsett vilket block som vinner kommer vi att få ytterligare fyra år av mittenpolitik.

De etablerade partierna är nu så ideologilösa att de helt enkelt anpassar sig till nån slags mittfåra där de flesta väljarna ligger, och det gör därför ingen större skillnad vem av dem man röstar på. Hade det varit så att det haft nån avgörande betydelse för höger vänsterskalan på politiken vem man röstat på av de traditionella partierna så hade det varit ett mycket svårare val att välja piratpartiet, eftersom det då hade kunnat göra stor skillnad i övriga politiska frågor.

Därför är det inte ens något stort problem att en röst på piratpartiet riskerar att bli bortkastad, samma resoneman gäller där, det spelar ingen stor roll vilket av blocken som vinner när man ser till politiken.

Med allt detta i åtanke så kommer jag att ge min röst till piratpartiet.

Andra bloggar om:
politik, samhälle, val, val2006, piratpartiet, socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centerpartiet, alliansen, integritet, upphovsrätt, patent

Intressant.se

Johan Linander i Sydsvenskan

Lite kul är det att centerpartisten Johan Linander har en debattartikel i Sydsvenskan samma dag som min insändare nedan publicerades i samma tidning, och att han också kommer fram till precis samma sak: Släpp fildelningen fri för privatpersoner, men behåll upphovsrätten för kommersiellt utnyttjande.

Synd bara att han är en ensam röst i öknen. Johan Linander är sedan länge en förnuftig röst i fildelningsdebatten, medan resten av riksdagspartierna uppvisar en mur av kompakt oförstående i frågan, och att han skulle få med sig resten av alliansen är knappast speciellt troligt. Det är knappast några starka vallöften som utdelas heller, "Sverige bör tar upp upphovsrätten till diskussion i EU och FN", är ju inte speciellt kraftfullt eller förpliktigande.

Därmed får man väl tyvärr avfärda inlägget som ett utslag av "spin-doctoring" för att fånga upp lite röster från fildelare. Alliansens andra partier verkar ju knappast vara på samma linje, de är snarare väldigt tydligt på samma spår som socialdemokraterna i frågan.

Nu väntar vi bara på att miljöpartiet hänger på och säger samma sak, så har vi ett parti på varje sida som fiskar röster bland fildelarna.

Vänsterpartiet verkar lite vacklande, de tycks ha problem med vilken syn de ska ha på frågan med en del röster som ser det som att upphovsmännen är arbetare som ska ha betalt för sitt arbete, och andra som ser det som en fråga om att bekämpa det internationella mediekapitalet...


Att någon av den skulle värdera den här frågan tillräckligt högt för att tvinga fram regeringspolitik av den efter valet kan vi nog skåda i stjärnorna efter...

Andra bloggar om: Johan Linander, Sydsvenskan, fildelning, upphovsrätt, centerpartiet, miljöpartiet, alliansen, vänsterpartiet, socialdemokraterna, politik

Jan Sigurd i Sydsvenskan

Den 6/7 skrev författaren, musikern och upphovsmannen Jan Sigurd en debattartikel i Sydsvenskan som inspirerade mig att skriva ett svar.

Givetvis fanns det inte plats att ta in det i tidningens debattavdelning så jag lägger det här istället i förhoppning att nån letar efter kommentarer...

Update: Jag lyckades få in den som förlängd insändare istället, men blev tvungen att stryka ner den lite av utrymmesskäl. Här är den, utan strykningar:

Jag har stor förståelse för upphovsmäns som Jan Sigurd oro över vad som händer med upphovsrätten på Internet.

De lever i en ersättningsmodell som bygger på tryckpressens logik, dvs. att exemplarframställningen sker centraliserat och på ett fåtal ställen.

Denna modell är basen för hela lagstiftningen och infrastrukturen vad gäller upphovsrättslagstiftningen som den ser ut för närvarande.

Det är bara det att verkligheten inte ser ut på det sättet längre. På samma sätt som de handkopierande munkarna i klostren under medeltiden blev överflödiga när Gutenberg kom med sin tryckpress, håller nu förlag och musikdistributörer på att till stor del tappa sin funktion genom ett nytt tekniksprång.

Internet hotar att i allt väsentligt att ta död på, inte upphovsrätten, men väl exemplarframställningsmonopolet. Att framställa högkvalitativa kopior för personligt bruk av digitalt publicerade verk är numera en enkel filkopiering som var och en som har en dator kan göra oerhört enkelt, och det har minst en miljon svenskar redan upptäckt.

Då är frågan: Hur långt ska samhället gå för att stoppa detta och upprätthålla den gamla modellen?

Visst kan man göra så som staten nu försöker, dvs. förbjuda all sådan kopiering. Problemet är bara det att för att kunna upprätthålla en sådan lagstiftning så måste staten bildligt sett ställa en polis vid varje dator, eller mera effektivt, installera ett virus i varje dator som monitorerar vad den används till.

Tyvärr känns det lite som att det är den vägen vi har slagit in på. Bodström, påhejad av folkpartiet, har lagt ett stort antal förslag om att ge polisen större avlyssningsmöjligheter och drivit igenom ett EU-direktiv om att information om all datatrafik och alla telefonsamtal ska lagras.

Detta skulle dock bara gälla grova brott, men samtidigt pågår en kampanj från upphovsrättsindustrin om att höja maxstraffen för upphovsrättsbrott så att de ska kunna räknas in under de grova tillsammans med terrorism och organiserad brottslighet...

Frågan är ifall ens upphovsmännen är beredda att betala priset för att upprätthålla det nuvarande exemplarframställningsmonopolet, ifall den nödvändiga förutsättningen är ett storebrorssamhälle där allt vi gör på nätet registreras och övervakas?

Jag antar att även de värnar om sin personliga integritet och tycker att det är obehagligt att alla deras aktiviteter registreras på nätet i databaser som den notoriskt läckande polismakten har tillgång till.

Grundproblemet är att distributörerna av verken, dvs. skivbolagen och förlagen inte längre kommer att kunna göra de vinster de historiskt sett har gjort, eftersom det inte finns så stor efterfrågan på deras tjänster. De försöker därför få till en gigantisk skyddad verkstad i mångmiljardklassen för att skydda sina vinster. Deras existensberättigande fanns när det var svårt att mångfaldiga och distribuera, nu behövs de strängt taget inte längre.

En universitetsuppsats nyligen säger " De samlade direkta upphovsrättsinkomsterna för enskilda skapare, 1,4 mdr kr, motsvarar 2% av de samlade utgifterna för kultur och media" ( http://ulfpettersson.se/). Vad gäller musiker så är den upphovsrättsrelaterade inkomsten i snitt 7% av deras totala inkomster.

Privatkopieringen drabbar alltså inte i första hand upphovsmännen, även om mediaindustrin försöker få det att framstå så.

Upphovsmannens tjänster är lika efterfrågade idag som någonsin, antagligen mer än tidigare eftersom alla skriker efter "content".

Problemet är bara att de måste tänka om, det kommer inte att gå att ta betalt per kopia längre, utan upphovsmannen måste antingen göra varje kopia exklusiv på något sätt så att konsumentet tycker den är värd att betala för, eller se till att få pengarna innan publiceringen genom olika förskottsprocedurer, vilket har prövats med framgång inom fri programvara.

Vi som argumenterar för en reformering av upphovsrätten inser fullt väl att de som skapar verk som andra vill ta del av behöver få ersättning för detta för att kunna fortsätta med det.

Det vi önskar är att upphovsmännen också inser att de inte är betjänta av en onödig mellanhand som tar den allra största delen av intäkterna och att de börjar fundera över nya modeller för att sprida och få betalt för sina verk.

Allt det som jag säger här gäller rätten för privatpersoner att kopiera utan kommersiellt intresse. För kommersiellt utnyttjande kan antagligen exemplarframställningsmonopolet upprätthållas eftersom det i det fallet dels är mycket lättare att övervaka, dels att det finns ett starkare publikt moraliskt stöd för att ingen ska göra pengar på någon annans arbete utan att ersätta den som gjort jobbet.

Efter att ha följt debatten i de här frågorna i ett par år ( bl.a. på piratbyran.org, en opinionsbildande website som åklagaren stängde i samband med tillslaget mot Pirate Bay) så kan jag nog säga att den åsikten är ganska allmän; privat kopiering fri, kommersiell kopiering endast med upphovsmannens tillstånd. Det är såvitt jag förstår även den linje Piratpartiet driver i sitt principprogram.

På sikt är alltså alternativen:

1. Släpp privat kopiering utan kommersiellt intresse fri.
2. Inför ett storebrorssamhälle där ALLT du gör på nätet ständigt loggas i statliga databaser.

För mig är det inte en speciellt svårt val…

Andra bloggar om: upphovsrätt, Sydsvenskan, Jan Sigurd, fildelning, integritet

The Pirate Bay och annonsintäkterna

Efter att det bara varit en anka driven av Pär Brumark i realtid.se har nu seriösa media tagit upp diskussionen om The Pirate Bays annonsintäkter och vart de tar vägen.

Svenska Dagbladet har i en artikel tagit upp detta och Fredrik Neij på TPB kommenterar med att han inte har riktig koll, men att pengarna "i huvudsak" gått till att driva siten, men att överskottet betalats ut som lön till de som jobbar med siten.

Den här informationen reser ju ett antal frågor som vi som ifrågasätter tillslaget och sättet det gjordes på måste ta ställning till:


- Den moraliska.

Är det rätt att göra pengar på att folk piratkopierar? Nej, jag tycker inte det, och de flesta som debatterar piratkopiering tycker nog inte det heller. Det vi flesta anser är nog ungefär detsamma som Piratpartiet, dvs. det är den privata kopieringen utan vinstintresse som bör vara fri, inte att använda andras arbete för att göra kommersiell vinst utan att låta upphovsmannen få del i denna. Den här aspekten på Pirate Bay förtjänar alltså varken försvar eller respekt.


- Rättssäkerheten.

Påverkar det här synen på hur tillslaget gjordes, att en massa oskyldiga websiter stängdes ner, att piratbyran.org stängdes, att piratbyrån inte får tillbaka sin server, etc. ?

Nej, knappast. Åklagaren är naturligtvis i sin fulla rätt att slå till mot en verksamhet, OM han kan anta att brott begås, så ingen var väl särdeles förvånad över att tillslaget kom, "they had it coming" s.a.s. Det som förvånar och upprör är ju snarare åklagarens korstågsmentalitet, att man använder reglerna helt utan sinne för proportionalitet i något som nästan ser ut som en personlig vendetta mot PRQ, och att tingsrätten tillåter detta.


- Den skatterättsliga.

Om man tjänar pengar så ska man betala skatt, så enkelt är det. Har TPB folket gjort sig skyldiga till skattebrott så ska de fällas för det, men det är en helt annan sak än det åklagaren baserade tillslaget på, och det brottet hade kunnat utredas utan att stänga en massa fullt legala websiter som tillhör tredje man. Skattebrottet återstår dock att påvisa, har de tagit ut lön på legala vägar så är det knappast ett brott begånget, även om moralen i övrigt går att ifrågasätta enligt ovan.

Andra bloggar om: Pirate Bay, fildelning

Den specifika kopians borttynande

En gång i tiden på det mörka (eller glammiga) 80-talet när jag började jobba som programmerare så skrev vi ut alla program på papper så fort vi hade gjort en ändring, och arkiverade dessa i ett gigantiskt arkivskåp.

Sett så här i historiens ljus känns det ju givetvis alldeles stolligt, men då var det ingen som reflekterade över detta. Trots att programmet ju fanns på en hårddisk nånstans kändes det viktigt att ha en specifik kopia, det var den som på nåt sätt var programmet.

Sak samma egentligen sedan nån gång på 70-talet när kopiatorn blev allmän på arbetsplatser. Ändå gjordes kopior som sparades på specifierade platser av dokument där man hade tillgång till orginalen.

Samma beteende har jag sett även på senare år, folk skriver ut mail från sin mailbox och arkiverar i pärmar.

Samtidigt är det här en borttynande vana, de flesta i min egen ålder och yngre har slutat med det här sedan länge.

Jag har funderat lite på hur det här hänger ihop och vilka det är som fortfarande gör skillnad på den ena kopian och den andra, eftersom jag har en känsla av att det finns en koppling på synen på fildelning i det här.

Vi som är något lite tekniskt insatta vet ju att allt som går att lagra i en dator bara är magnetiska fläckar på ett skivminne, och vi kan för våra liv inte förstå att det på något sätt är nån skillnad på den ena kopian eller den andra. Vi vet att det inte kostar något att magnetisera ett annat ställe på skivan på samma sätt, alltså ser vi inte nån skillnad på den ena kopian eller den andra. Om jag kopierar en fil så är det ju samma fil, fast på två ställen, det varken ökar eller minskar värdet på filens innehåll.

Det är tänkbart att det här är en syn som skiljer en äldre generation från en yngre. Jag misstänker att det finns fler i den äldre generationen som ser den specifika kopian som en mera självständig entitet än vad jag gör och att detta är en av de genarationsskiljande aspekterna på fildelning.

Samma sak gäller ju när man diskutera surfning, streamning och nerladdning.

Om jag surfar till en sida som spelar upp en låt så gör jag mig inte skyldig till ett lagbrott, i vart fall inte om man läser förarbetena till den nuvarande copyrightlagen där det står att normalt surfbeteende är tillåtet, likaså är det tillåtet att streama musik från webbradio. Däremot är det inte tillåtet att klicka på en länk där det står "Download" ifall man kan misstänka att verket är utlagt utan upphovsmannens tillstånd.

För oss som vet hur det funkar är ju det här helt barockt, i alla tre fallen är det ju samma sak som händer: En kopia av musikfilen skickas över nätet till min dator, i det första och sista, och sannolikt även i det andra fallet, skrivs en kopia av filen ner på min hårddisk. Enda skillnaden är ju att pekaren till filen hamnar i olika mappstrukturer.

Det jag vill komma fram till är att kopian som företeelse har ändrat karaktär genom digitaliseringen. Förr var varje kopia något unikt, numera är alla kopior slit och släng och någonstans ger detta mentala konsekvenser i synen på värdet av den specifika kopian.

När man tänker efter så är det här nog i längden till fördel för upphovsmannen, åtminstone vad gäller sådant som kan kopieras digitalt.

Det blir ju inte längre verkets manifestation som representerar värdet, utan verket i sig och det bör ju ändra balansen mellan upphovsman och distributör.

Det gäller bara för upphovsmännen att själva släppa den mentala modellen som de har idag och hitta på sätt att ta betalt för verket och inte för kopiorna.

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning