2006-08-19

Varför ska man rösta på piratpartiet?

Jag har funderat mycket fram och tillbaka på att rösta på piratpartiet i riksdagsvalet, och det är ärligt talat ingen lätt fråga att besluta sig i.

Piratpartiet är ett få-frågeparti, det har egentligen bara tre grundläggande frågor där det har en politik: upphovsrätt, patent och personlig integritet. För en person som jag, som varit politiskt intresserad och delvis aktiv, är det såklart otillfredsställande att lägga sin röst på något som inte alls har nån politik i alla andra frågor utan helt enkelt säger: "vi kommer att stödja det block som ger den bästa dealen i våra frågor".

Jag ska försöka redovisa de skäl som ändå gör att jag nog trots allt kommer att lägga min röst på (pp).

Även om jag fullt ut håller med (pp) i deras inställning att upphovsrätten och patenträtten behöver reformeras och att den i sin nuvarande utformning är kontraproduktiv, så är det ändå frågan om den personliga integriteten som jag tycker är det avgörande för mig.

Människor i allmänhet ska ha rätt att kommunicera med varandra utan att det registreras av myndigheterna.

Tidigare har det bara varit i diktaturer man regelmässigt registrerat vem som talar med vem, vem som ringer till vem, vilka böcker man lånar på biblioteket, etc. Nu har EU antagit datalagringsdirektivet, och det ska infogas i svensk lag under nästa mandatperiod, och det stadgar att all information skall lagras om vem vi kommunicerar med över internet och via telefon, dessutom VAR vår telefon befinner sig vid varje tillfälle den används eller blir ringd till.

Med tanke på att alltmer av vår kommunikation blir elektronisk så öppnar det här för register som i detalj kan kartlägga våra liv och kommunikationer och därmed till stor del våra åsikter och värderingar.

I ett idealsamhälle, där alla övervakarna och alla de övervakade är perfekta människor kanske detta inte varit ett problem, men så är det ju inte (hade människor varit perfekta så hade ju dessutom inte övervakning behövts..).

Demokratin är ju ett styrelsesätt vi kommit fram till fungerar bäst just därför att människor aldrig är perfekta. Det är ju liksom grundtanken med att ha ett system där man räknar med att ingen är perfekt och ger makten till makthavarna på begränsad tid för att kunna byta ut dem efter mandatperiodens slut.

Att i ett sådant samhälle ge makthavarna kraftfulla instrument för att spionera på medborgarna är farligt. Tillräckligt många har saker i sin privata sfär som de skulle tycka är jobbiga att få ut i det offentliga för att sådana register som planeras, riskerar att erodera demokratins funktion. Vad är det som säger att de som blir satta att hantera informationen i dessa register inte frestas att utnyttja dem?

Vi har sett mycket av detta vad gäller nyfiken och tom. brottslig användning av sjukhusregister och polisregister. Vi har också sett att webloggar från tex AOL råkat spridas så att information om vem som sökt efter vad på nätet blivit offentligt. Jag tror inte att vi just nu kanske omedelbart riskerar att hamna i ett samhälle där myndigheter eller andra börjar använda våra personliga pinsamheter för att utpressa oss, men varför skapa förutsättningarna för det?

Valhemligheten, förbudet mot åsiktsregistrering och brevhemligheten är fundamentala saker som vi historiskt sett sett som viktiga att försvara i de västerländska demokratierna,. Vi har sett i östeuropa vilken typ av samhällen man får när man tummar på sådana grundläggande friheter.

Staten har motiv för att införa de här inskränkningarna i den personliga integriteten sägs det, men nog är det väl så att den som har ont uppsåt snabbt lär sig att utnyttja de tekniker som finns för att undvika övervakning? I vart fall säger "proffsen" att så är fallet. Då återstår bara de vanliga medboragarna att övervaka.

Övervakning utan brottsmisstanke är som jag ser det ett hot mot demokratin, men vår nuvarande justitieminister trampar på i ullstrumporna, och det finns på den borgerliga sidan inget större motstånd mot detta, annat än en och annan ropande röst i öknen, dvs (c).

Nåväl, är det här då så viktigt att man kan bortse från alla andra politiska frågor och rösta bara utifrån detta?

Ja, den här gången är det faktiskt det!

Just nu har vi en politisk situation där det faktiskt inte spelar nån större roll vilket av de etablerade partierna man röstar på, det blir ingen större skillnad på politiken i vilket fall vill jag påstå. (m) ,(s), (c) och (fp) gör sitt bästa för att stå uppe på varandra i mitten och oavsett vilket block som vinner kommer vi att få ytterligare fyra år av mittenpolitik.

De etablerade partierna är nu så ideologilösa att de helt enkelt anpassar sig till nån slags mittfåra där de flesta väljarna ligger, och det gör därför ingen större skillnad vem av dem man röstar på. Hade det varit så att det haft nån avgörande betydelse för höger vänsterskalan på politiken vem man röstat på av de traditionella partierna så hade det varit ett mycket svårare val att välja piratpartiet, eftersom det då hade kunnat göra stor skillnad i övriga politiska frågor.

Därför är det inte ens något stort problem att en röst på piratpartiet riskerar att bli bortkastad, samma resoneman gäller där, det spelar ingen stor roll vilket av blocken som vinner när man ser till politiken.

Med allt detta i åtanke så kommer jag att ge min röst till piratpartiet.

Andra bloggar om:
, , , , , , , , , , , ,

Intressant.se

2006-07-17

Johan Linander i Sydsvenskan

Lite kul är det att centerpartisten Johan Linander har en debattartikel i Sydsvenskan samma dag som min insändare nedan publicerades i samma tidning, och att han också kommer fram till precis samma sak: Släpp fildelningen fri för privatpersoner, men behåll upphovsrätten för kommersiellt utnyttjande.

Synd bara att han är en ensam röst i öknen. Johan Linander är sedan länge en förnuftig röst i fildelningsdebatten, medan resten av riksdagspartierna uppvisar en mur av kompakt oförstående i frågan, och att han skulle få med sig resten av alliansen är knappast speciellt troligt. Det är knappast några starka vallöften som utdelas heller, "Sverige bör tar upp upphovsrätten till diskussion i EU och FN", är ju inte speciellt kraftfullt eller förpliktigande.

Därmed får man väl tyvärr avfärda inlägget som ett utslag av "spin-doctoring" för att fånga upp lite röster från fildelare. Alliansens andra partier verkar ju knappast vara på samma linje, de är snarare väldigt tydligt på samma spår som socialdemokraterna i frågan.

Nu väntar vi bara på att miljöpartiet hänger på och säger samma sak, så har vi ett parti på varje sida som fiskar röster bland fildelarna.

Vänsterpartiet verkar lite vacklande, de tycks ha problem med vilken syn de ska ha på frågan med en del röster som ser det som att upphovsmännen är arbetare som ska ha betalt för sitt arbete, och andra som ser det som en fråga om att bekämpa det internationella mediekapitalet...


Att någon av den skulle värdera den här frågan tillräckligt högt för att tvinga fram regeringspolitik av den efter valet kan vi nog skåda i stjärnorna efter...

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

2006-07-12

Jan Sigurd i Sydsvenskan

Den 6/7 skrev författaren, musikern och upphovsmannen Jan Sigurd en debattartikel i Sydsvenskan som inspirerade mig att skriva ett svar.

Givetvis fanns det inte plats att ta in det i tidningens debattavdelning så jag lägger det här istället i förhoppning att nån letar efter kommentarer...

Update: Jag lyckades få in den som förlängd insändare istället, men blev tvungen att stryka ner den lite av utrymmesskäl. Här är den, utan strykningar:

Jag har stor förståelse för upphovsmäns som Jan Sigurd oro över vad som händer med upphovsrätten på Internet.

De lever i en ersättningsmodell som bygger på tryckpressens logik, dvs. att exemplarframställningen sker centraliserat och på ett fåtal ställen.

Denna modell är basen för hela lagstiftningen och infrastrukturen vad gäller upphovsrättslagstiftningen som den ser ut för närvarande.

Det är bara det att verkligheten inte ser ut på det sättet längre. På samma sätt som de handkopierande munkarna i klostren under medeltiden blev överflödiga när Gutenberg kom med sin tryckpress, håller nu förlag och musikdistributörer på att till stor del tappa sin funktion genom ett nytt tekniksprång.

Internet hotar att i allt väsentligt att ta död på, inte upphovsrätten, men väl exemplarframställningsmonopolet. Att framställa högkvalitativa kopior för personligt bruk av digitalt publicerade verk är numera en enkel filkopiering som var och en som har en dator kan göra oerhört enkelt, och det har minst en miljon svenskar redan upptäckt.

Då är frågan: Hur långt ska samhället gå för att stoppa detta och upprätthålla den gamla modellen?

Visst kan man göra så som staten nu försöker, dvs. förbjuda all sådan kopiering. Problemet är bara det att för att kunna upprätthålla en sådan lagstiftning så måste staten bildligt sett ställa en polis vid varje dator, eller mera effektivt, installera ett virus i varje dator som monitorerar vad den används till.

Tyvärr känns det lite som att det är den vägen vi har slagit in på. Bodström, påhejad av folkpartiet, har lagt ett stort antal förslag om att ge polisen större avlyssningsmöjligheter och drivit igenom ett EU-direktiv om att information om all datatrafik och alla telefonsamtal ska lagras.

Detta skulle dock bara gälla grova brott, men samtidigt pågår en kampanj från upphovsrättsindustrin om att höja maxstraffen för upphovsrättsbrott så att de ska kunna räknas in under de grova tillsammans med terrorism och organiserad brottslighet...

Frågan är ifall ens upphovsmännen är beredda att betala priset för att upprätthålla det nuvarande exemplarframställningsmonopolet, ifall den nödvändiga förutsättningen är ett storebrorssamhälle där allt vi gör på nätet registreras och övervakas?

Jag antar att även de värnar om sin personliga integritet och tycker att det är obehagligt att alla deras aktiviteter registreras på nätet i databaser som den notoriskt läckande polismakten har tillgång till.

Grundproblemet är att distributörerna av verken, dvs. skivbolagen och förlagen inte längre kommer att kunna göra de vinster de historiskt sett har gjort, eftersom det inte finns så stor efterfrågan på deras tjänster. De försöker därför få till en gigantisk skyddad verkstad i mångmiljardklassen för att skydda sina vinster. Deras existensberättigande fanns när det var svårt att mångfaldiga och distribuera, nu behövs de strängt taget inte längre.

En universitetsuppsats nyligen säger " De samlade direkta upphovsrättsinkomsterna för enskilda skapare, 1,4 mdr kr, motsvarar 2% av de samlade utgifterna för kultur och media" ( http://ulfpettersson.se/). Vad gäller musiker så är den upphovsrättsrelaterade inkomsten i snitt 7% av deras totala inkomster.

Privatkopieringen drabbar alltså inte i första hand upphovsmännen, även om mediaindustrin försöker få det att framstå så.

Upphovsmannens tjänster är lika efterfrågade idag som någonsin, antagligen mer än tidigare eftersom alla skriker efter "content".

Problemet är bara att de måste tänka om, det kommer inte att gå att ta betalt per kopia längre, utan upphovsmannen måste antingen göra varje kopia exklusiv på något sätt så att konsumentet tycker den är värd att betala för, eller se till att få pengarna innan publiceringen genom olika förskottsprocedurer, vilket har prövats med framgång inom fri programvara.

Vi som argumenterar för en reformering av upphovsrätten inser fullt väl att de som skapar verk som andra vill ta del av behöver få ersättning för detta för att kunna fortsätta med det.

Det vi önskar är att upphovsmännen också inser att de inte är betjänta av en onödig mellanhand som tar den allra största delen av intäkterna och att de börjar fundera över nya modeller för att sprida och få betalt för sina verk.

Allt det som jag säger här gäller rätten för privatpersoner att kopiera utan kommersiellt intresse. För kommersiellt utnyttjande kan antagligen exemplarframställningsmonopolet upprätthållas eftersom det i det fallet dels är mycket lättare att övervaka, dels att det finns ett starkare publikt moraliskt stöd för att ingen ska göra pengar på någon annans arbete utan att ersätta den som gjort jobbet.

Efter att ha följt debatten i de här frågorna i ett par år ( bl.a. på piratbyran.org, en opinionsbildande website som åklagaren stängde i samband med tillslaget mot Pirate Bay) så kan jag nog säga att den åsikten är ganska allmän; privat kopiering fri, kommersiell kopiering endast med upphovsmannens tillstånd. Det är såvitt jag förstår även den linje Piratpartiet driver i sitt principprogram.

På sikt är alltså alternativen:

  1. Släpp privat kopiering utan kommersiellt intresse fri.
  2. Inför ett storebrorssamhälle där ALLT du gör på nätet ständigt loggas i statliga databaser.

För mig är det inte en speciellt svårt val…

Andra bloggar om: , , , ,

2006-07-05

The Pirate Bay och annonsintäkterna

Efter att det bara varit en anka driven av Pär Brumark i realtid.se har nu seriösa media tagit upp diskussionen om The Pirate Bays annonsintäkter och vart de tar vägen.

Svenska Dagbladet har i en artikel tagit upp detta och Fredrik Neij på TPB kommenterar med att han inte har riktig koll, men att pengarna "i huvudsak" gått till att driva siten, men att överskottet betalats ut som lön till de som jobbar med siten.

Den här informationen reser ju ett antal frågor som vi som ifrågasätter tillslaget och sättet det gjordes på måste ta ställning till:


- Den moraliska.

Är det rätt att göra pengar på att folk piratkopierar? Nej, jag tycker inte det, och de flesta som debatterar piratkopiering tycker nog inte det heller. Det vi flesta anser är nog ungefär detsamma som Piratpartiet, dvs. det är den privata kopieringen utan vinstintresse som bör vara fri, inte att använda andras arbete för att göra kommersiell vinst utan att låta upphovsmannen få del i denna. Den här aspekten på Pirate Bay förtjänar alltså varken försvar eller respekt.


- Rättssäkerheten.

Påverkar det här synen på hur tillslaget gjordes, att en massa oskyldiga websiter stängdes ner, att piratbyran.org stängdes, att piratbyrån inte får tillbaka sin server, etc. ?

Nej, knappast. Åklagaren är naturligtvis i sin fulla rätt att slå till mot en verksamhet, OM han kan anta att brott begås, så ingen var väl särdeles förvånad över att tillslaget kom, "they had it coming" s.a.s. Det som förvånar och upprör är ju snarare åklagarens korstågsmentalitet, att man använder reglerna helt utan sinne för proportionalitet i något som nästan ser ut som en personlig vendetta mot PRQ, och att tingsrätten tillåter detta.


- Den skatterättsliga.

Om man tjänar pengar så ska man betala skatt, så enkelt är det. Har TPB folket gjort sig skyldiga till skattebrott så ska de fällas för det, men det är en helt annan sak än det åklagaren baserade tillslaget på, och det brottet hade kunnat utredas utan att stänga en massa fullt legala websiter som tillhör tredje man. Skattebrottet återstår dock att påvisa, har de tagit ut lön på legala vägar så är det knappast ett brott begånget, även om moralen i övrigt går att ifrågasätta enligt ovan.

Andra bloggar om: ,

2006-07-03

Den specifika kopians borttynande

En gång i tiden på det mörka (eller glammiga) 80-talet när jag började jobba som programmerare så skrev vi ut alla program på papper så fort vi hade gjort en ändring, och arkiverade dessa i ett gigantiskt arkivskåp.

Sett så här i historiens ljus känns det ju givetvis alldeles stolligt, men då var det ingen som reflekterade över detta. Trots att programmet ju fanns på en hårddisk nånstans kändes det viktigt att ha en specifik kopia, det var den som på nåt sätt var programmet.

Sak samma egentligen sedan nån gång på 70-talet när kopiatorn blev allmän på arbetsplatser. Ändå gjordes kopior som sparades på specifierade platser av dokument där man hade tillgång till orginalen.

Samma beteende har jag sett även på senare år, folk skriver ut mail från sin mailbox och arkiverar i pärmar.

Samtidigt är det här en borttynande vana, de flesta i min egen ålder och yngre har slutat med det här sedan länge.

Jag har funderat lite på hur det här hänger ihop och vilka det är som fortfarande gör skillnad på den ena kopian och den andra, eftersom jag har en känsla av att det finns en koppling på synen på fildelning i det här.

Vi som är något lite tekniskt insatta vet ju att allt som går att lagra i en dator bara är magnetiska fläckar på ett skivminne, och vi kan för våra liv inte förstå att det på något sätt är nån skillnad på den ena kopian eller den andra. Vi vet att det inte kostar något att magnetisera ett annat ställe på skivan på samma sätt, alltså ser vi inte nån skillnad på den ena kopian eller den andra. Om jag kopierar en fil så är det ju samma fil, fast på två ställen, det varken ökar eller minskar värdet på filens innehåll.

Det är tänkbart att det här är en syn som skiljer en äldre generation från en yngre. Jag misstänker att det finns fler i den äldre generationen som ser den specifika kopian som en mera självständig entitet än vad jag gör och att detta är en av de genarationsskiljande aspekterna på fildelning.

Samma sak gäller ju när man diskutera surfning, streamning och nerladdning.

Om jag surfar till en sida som spelar upp en låt så gör jag mig inte skyldig till ett lagbrott, i vart fall inte om man läser förarbetena till den nuvarande copyrightlagen där det står att normalt surfbeteende är tillåtet, likaså är det tillåtet att streama musik från webbradio. Däremot är det inte tillåtet att klicka på en länk där det står "Download" ifall man kan misstänka att verket är utlagt utan upphovsmannens tillstånd.

För oss som vet hur det funkar är ju det här helt barockt, i alla tre fallen är det ju samma sak som händer: En kopia av musikfilen skickas över nätet till min dator, i det första och sista, och sannolikt även i det andra fallet, skrivs en kopia av filen ner på min hårddisk. Enda skillnaden är ju att pekaren till filen hamnar i olika mappstrukturer.

Det jag vill komma fram till är att kopian som företeelse har ändrat karaktär genom digitaliseringen. Förr var varje kopia något unikt, numera är alla kopior slit och släng och någonstans ger detta mentala konsekvenser i synen på värdet av den specifika kopian.

När man tänker efter så är det här nog i längden till fördel för upphovsmannen, åtminstone vad gäller sådant som kan kopieras digitalt.

Det blir ju inte längre verkets manifestation som representerar värdet, utan verket i sig och det bör ju ändra balansen mellan upphovsman och distributör.

Det gäller bara för upphovsmännen att själva släppa den mentala modellen som de har idag och hitta på sätt att ta betalt för verket och inte för kopiorna.

Andra bloggar om: ,

2006-06-30

Historiematerialism II

Fick påpekat att jag inte använde min marxistiska terminologi korrekt häromdagen i posten om Historematerialism. Det stämmer nog, jag använde "produktionsförhållanden"( = grundläggande ekonomisk organisation)" där det borde stått "produktionskrafterna" ( = arbete och redskap).

I vilket fall, det fick mig att läsa på lite och återuppliva lite Marx...

En sak han skrev i sin värdeteori är faktiskt lite intressant. Enligt Marx så bestäms en varas bytesvärde egentligen den sammanlagda arbetstid som nedlagts i dess framställning. Om man då har en vara som skapats med en viss mängd arbete, tex en musik-CD, och som sedan kan dupliceras i en obegränsad mängd kopior med i princip inget ytterligare arbete, vad händer då i "marxistisk anda" med värdet på en sådan kopia? Nån kunnig marxist får gärna kommentera, jag är lite nyfiken på hur man ska få ihop detta med värdeteorin...

Andra bloggar om: ,

2006-06-11

Tendetiös bevakning av fildelningsfrågan i Aftonbladet

Är det ingen som reagerar över hur tendentiöst Aftonbladet skriver i fildelningsfrågan?

Just när det var som mest aktuellt efter TPB-razzian så släpptes det fram en del kritiska röster, men nu är det tillbaka till "business-as-usual" dvs okritiskt återgivande av upphovsrättsindustrins pressmeddelanden.

Idag så har vi till exempel:Olagliga kopior har halverat skivförsäljningen (via N24.se)
och ett inlägg från Bert Karlsson: Högerextrema fildelare fångar hel generation

Den första artikeln är tendentiös därför att den inte överhuvudtaget försöker göra nån analys av om det i någon mån är skivbolagens eget fel att de tappar skivförsäljning, utan bara vidarebefordrar deras syn. Vill man ha en vettig analys av problemet så får man gå till Niclas Lundblads blogg.

Han visar övertygande att den förlust de möjligen får av fildelning VIDA överstigs av den förlust de själva utsatt sig för genom att inte följa med i teknikutvecklingen.


Vad gäller Bert Karlssons drapa så vet man ju inte om man ska skratta eller gråta, men nog är det intressant att få insyn i skivbolagsdirektörernas egen lilla väld och hur lite den verkliga världen är inkopplad när de sinsemellan diskuterar frågan. Uppenbarligen är det ju så att ondskan på jorden är inkarnerad i fildelarna, så i skivbolagsdirektörernas ögon är det självklart att fildelare också är högerextremister och pedofiler, och allt annat ont man kan tänka sig...


Andra bloggar om: , , ,

2006-06-08

Skatt på bredband, dysfunktionell ide.

Lägga skatt på bredbandsuppkopplingar ungefär som privatkopieringsavgiften på CD-R skivor?
Lars Ilshammar och Jeanette Gustafsdotter skriver en debattartikel i SvD idag där de förslår detta.

Vid första påseende låter det ju som en bra ide, och dessutom bekväm, man stöter sig varken med väljarna eller upphovsmännen, men om man funderar ett slag så är den riktigt dålig, och jag ska försöka förklara varför.

Det finns minst 4 stora problem med en sådan avgift på internetuppkopplingar.

Den första är ifall det blir rätt personer som får betala. Det är samma problem som med avgiften på CD-R skivor. Idag får jag betala en avgift på alla CD jag köper som går till Copyswede även om jag i huvudsak använder skivorna för att göra backup på min dator eller lagra semesterfilmer. Redan detta är ett problem. Att införa ytterligare en sådan avgift som jag skulle betala för att jag sitter och skriver den här artikeln, jobbar hemifrån eller surfar runt på nätet är ännu svårare att motivera. Dessutom skulle det innebära att jag skulle betala dubbelt för upphovsrätten om jag använder de legala nedladdningstjänsterna som börjar uppträda på nätet, eller lyssnar på webbradio som redan betala STIM-avgift. När det gällde kassettband, en gång på 70-talet var inte detta ett stort problem, dom användes faktiskt i huvudsak till att kopiera musik, men när det gäller bredband är det en helt annan sak, internet används till otroligt mycket mer är den här typen av kopiering, och det skulle slå orimligt snett om man bara rakt av förutsätter att alla piratkopierar lika mycket. Det skulle bli som att lägga en avgift på brev därför att det ibland skickas piratkopierade böcker på det sättet. Vari ligger det rimliga i att de som inte laddar ner olagligt ska betala en avgift för dem som gör det?


Det andra problemet är vem som ska få betalt. Upphovsrätten är inte något som bara gäller musiker som är anslutna till STIM eller liknande organisationer. Alla som producerar innehåll har upphovsrätt till det de gör. Alltså borde jag få del av avgiften ifall jag skriver något på min blogg som någon annan sedan citerar någonstans. Likaså garageband som lägger upp en låt på sin hemsida, författare som lägger ut en novell, alltså vem som helst som publicerar något som någon annan använder till något.

STIM och liknande organisationer bygger distributionen av ersättningarna på statistik över hur mycket olika artister spelas i radio och liknande, samt på undersökningar hur mycket olika sorters musik kopieras etc., etc. Hur skulle man kunna göra det på Internet? Det är en sak att hålla koll på vad som spelas på ett begränsat antal radiostationer, men hur ska det gå till att göra sådant på nätet? Det som är speciellt med internet är ju att VARJE ”mottagare” också är ”sändare”. Jag bedömer det som fullständigt omöjligt att göra någon som helst rättvisande mätning av hur material distribueras på nätet och vilka upphovsmän det har. ( Bara som ett litet exempel så vet jag att ”Philemon Arthur and the dung”’s samlade produktion kopieras flitigt av yngre tonåringar. Är det någon som har hör dem på radio på länge, eller ens när de var stora på 70-talet…)

Det tredje problemet är att man genom den här typen av lösningar cementerar en infrastruktur som inte är till fördel för vare sig konsumenter eller upphovsmän. Visst är det egendomligt att vi har en lag i det här landet som säger att det ska samlas in pengar för kassettavgifterna som går den privata organisationen Copyswede? Hur gör de upphovsmän som inte är nöjda med hur den organisationen fungerar? Bildar en ny? Glöm det, det kan man inte göra. Likadant med STIM. Alla artister som är med i STIM avtalar bort den ekonomiska rätten till sina verk till STIM, de får inte ens försöka hitta alternativa vägar till konsumenterna, och de får inte ens själva ge bort sin egen musik på nätet om de vill. Genom att införa en privatkopieringsavgift på internetanslutningar så bygger man på den här byråkratin ytterligare.


Det fjärde problemet är att förslaget över huvud taget inte tar hänsyn till att internet är globalt. Vem ska betala när nedladdaren sitter på Nya Zeeland och laddar från en peer i Säffle?

Eller om jag laddar hem ett Jamaicanskt reaggeband från en peer i Venezuela? Hur kommer pengarna dem till dels?



Grundproblemet i sammanhanget är faktiskt att exemplarframställningsmonopolet inte går att upprätthålla i en era av digital kommunikation. Det finns inga möjligheter att monitorera dataströmmarna på Internet, det går inte att se på ettorna och nollorna om de tillhör ett upphovsrättskyddat verk eller om det är min månadstidrapport till jobbet som svischar förbi.

All upphovsrättslagstiftning som reglerar vad privatpersoner får eller inte får kopiera är därför dömd att vara verkningslös, det går inte med mindre än att ställa en polis intill varje tangentbord. Det enda man uppnår är en lag som de flesta struntar i, alternativt, och långt värre, accepterar integritetsintrång och övervakning av kommunikationer människor emellan.
Vår käre justitieminister gör ändå redan vad han kan för att komma dithän.

Varför kan inte artister och upphovsrättsindustrin inse att de lever i en ny situation? För att använda gamle Kalle: Produktionsförhållandena har ändrats. Överbyggnaden behöver komma ifatt..

Eller se det så här: Upphovsrättsindustrin sitter i samma båt som skriv- och räknemaskinstillverkaren Facit gjorde i början av 70-talet. De gjorde fantastiska finmekaniska maskiner, men ingen hade behov av dem längre. Är det nån som tycker att vi borde lagt en avgift på miniräknare för att finansiera överlevnaden av de mekaniska räknarna? Skivbolag är numera en onödig mellanhand, varför ska vi betala för det?

Det finns ett brett stöd för att upphovsmännen ska ha betalt för sitt arbete, det finns en stor efterfrågan på deras verk, antagligen större än någonsin tidigare, men det stödet finns inte för att de ska få betalt PER KOPIA.

Jag vet att det inom open-source på programvarusidan redan experimenteras med förskottsbetalningar, dvs: ”Om ni som är intresserade av att vi utvecklar en ny version av det här programmet betalar in 10$ var så lovar vi att sätta igång att utveckla när vi kommer upp i 5000$ och släpper sen programmet fritt. Har vi inte fått ihop pengarna inom 2 månader så struntar vi i det hela och ger tillbaka pengarna”. Den typen av modeller skulle mycket väl kunna fungera och upphovsmännen skulle då få betalt för nedlagd tid, precis som alla andra som arbetar. Varför ska egentligen en kompositör ha betalt varje gång hans arbete används? Jämför med en snickare som tillverkar en dörr, skulle vi gå med på att betala en avgift varje gång vi använder den?


Jag propagerar inte för att släppa upphovsrätten helt, men vad vanligt folk gör för sitt höga nöje utan att tjäna pengar på det är inte en fråga som ska regleras via lagstiftning när det inte finns folkligt stöd för det.

Vill nåt parti ha min röst, så kom med ett förslag som återställer privatkopieringsrätten och inbegriper rätten att dela med sig till andra utan att införa någon slags bredbandsskatt. För kommersiell användning kan det fungera som nu, men låt vanligt folk dela med sig till varandra bäst de vill.

Upphovsmännen kommer att upptäcka att deras tjänster fortfarande, som i alla tider genom historien, är efterfrågade, och musikindustrin och videouthyrarna får helt enkelt acceptera att ingen behöver deras tjänster mera om det är på det viset.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

2006-06-06

Miljöpartiet fel på det.

I Expressen intervjuvas Peter Eriksson med anledning av att han i sin blogg uppmanat Bodström att lägga ner jakten på illegala fildelare och lösa frågan på nåt annat sätt.

Det där andra sättet är väl antagligen (mp)'s förslag om att lägga på en avgiftpå bredbandsuppkopplingar i analogi med kassettavgiften på inspelningsbara media.

Även om det är trevligt med ett parti som insett det lämpliga att agera mot en lagstiftning som inte har nåt folkligt stöd, så är det några fundamentala fel i resonemanget om "bredbandsskatt" och jag ska försöka belysa några av de viktigaste:

1. Bredband används till otroligt mycket annat än upphovsrättsbrott.
Om jag köper en låt från iTunes, ska jag då betala ersättning till upphovsmannen två gånger?
Dels i priset, dels i bredbandsavgiften.

Om jag använder mitt bredband för att jobba hemifrån, varför ska då nån upphovsman ha betalt för det?

2. Upphovsrättsorganisationsbyråkratin, dvs COPYSWEDE och tex. STIM, organisationer som distribuerar ersättningen vidare, gör det på basis av statistik från radio etc. så att de den vägen kan räkna ut ungefär hur ofta respektive upphovsmans verk spelas.

Den typen av statistik är fullständigt omöjlig att ta fram för internetanvändning av verken, modellen kan bara fungera för medier som bygger på en rimligt väl centraliserad distribution.

Internet fungerar inte på det sättet, VARJE mottagare är också en sändare för att tala i radiotermer.

Det här innebär att ett verk kan ha en enormt stor spridning och användning utan att det går att påvisa det i statistiken, tex kanske en låt blir stor på nätet men inte i radio.

Hur ska dessa upphovsmän kunna gå till STIM och säga att de vill ha ersättning i förhållande till detta? Hur ska det påvisas?

3. Vilka upphovsmän ska ha rätt till ersättning från avgiften?
Har JAG rätt att begära ersättning om en massa folk citerar mina tankar från den här bloggen?
Ett "garageband" som lägger upp en låt på sin hemsida?

Eller ska det bara vara artister som är signade med nåt av de etablerade bolagen?


Som synes, "bredbandsskatt" reser fler frågor än den besvarar och jag är rädd att det bara är ett sätt för miljöpartiet att vara för fri fildelning utan att behöva riskera att anklagas för att strunta i upphovsmännen.

Update:Vänsterns Tasso Stafilides tycks vara inne på samma linje nu. Det blir inte bättre för det...


Andra bloggar om: , , , , , , ,
,,

Historiematerialism

Kom att fundera lite över frågan om varför ganska mycket vänsterfolk skriver positivt på sina bloggar om piratkopiering, samtidigt som det också tycks vara en huvudfråga för ultraliberaler av diverse riktningar.

Bägge delarna kan tyckas konstiga eftersom liberalerna normalt brukar tycka att allt ska gå att sälja på en marknad, och jag förstår inte riktigt varför de just i fallet med immaterialrätt hamnar på en annan linje, de brukar ju förespråka ägande som en mänsklig rättighet i alla andra sammanhang.

Vad gäller vänsterståndpunkten tror jag ändå att jag kan sprida lite ljus, i vart fall över mitt eget perspektiv.

För mig handlar det nog helt enkelt om ett i grunden historiematerialistiskt synsätt, precis som gamle Marx beskriver det: Produktionsförhållandena i samhället är avgörande för den ideologiska överbyggnaden. Uttryck på ett annat sätt, moralen i ett samhälle är en funktion av de materiella förhållandena i samhället. När den tekniska utvecklingen nu har gjort det möjligt att kopiera film och musik och det för de allra flesta är en god sak, och det dessutom är omöjligt att förhindra så kommer människors beteende och moral att anpassa sig till detta.




Andra bloggar om: , , ,

2006-06-05

Om copyright

Upphovsrätträtt är ett konstigt djur.

Jag har svårt att tro att mänskligheten hade kommit speciellt långt ifall det hade funnits patent eller copyright på stenåldern.

Tänk om någon hade lagt ett par år på att komma på och raffinera konceptet "metkrok" och sedan begärt att alla som kopierade hans metkrok skulle ge honom var tionde fisk. Var hade vi befunnit oss då? Knappast speciellt långt fram i utvecklingen...

På medeltiden var kopiering ett respekterat hantverk, hela kloster var fulla med munkar som inte gjorde nåt annat. Så höll dom på ända tills Gutenberg uppfann tryckpressen. Tänk ifall han hade kunnat ta patent på den, hur spridd hade boken då varit?

Sen kom industrialismen, och där nånstans uppkom den absurda iden om att folk skulle sluta uppfinna ifall dom inte fick ensamrätt på sina uppfinningar, att författare skulle sluta skriva ifall de inte fick ensamrätt att trycka sina texter osv.

Som om det inte funnits författare, kompositörer och uppfinnare i alla tider, människor som drivits av sin nyfikenhet och behov att formulera sina ideer.

Antagligen var det väl helt enkelt så att mångfaldigandet av det skyddade verket vid den tiden började kräva stora investeringar. En tryckpress var dyr, att skapa klicheer för en bok var dyrt, papper var dyrt, och det var ett ekonomiskt äventyr att trycka en upplaga av en bok. Kanske var det så att det i det läget behövdes ett skydd för att någon skulle våga ge sig på att trycka en upplaga och ta risken att den floppade. Annars kunde ju nån annan bara vänta och se ifall den första upplagan blev en succe och sedan trycka en egen piratupplaga av en populär skrift. Det är viktigt att komma ihåg detta, att copyrighten tillkom för att skydda den som betalade tryckningen av ett verk, och man löste det juridiskt så att man hittade på iden "copyright" som tilldelades författaren att kunna sälja till tryckaren. Man tillämpade plötsligt konceptet "patent" på information, och vid den tiden var det nog rimligt att se det så, eftersom det i bägge fallen krävdes en betydande investering för att kommersialisera uppfinningen respektive texten.

Det som är viktigt att komma ihåg är ialla fall att den här rättigheten, att ge monopol på mångfaldigande, inte är en allom given "naturrätt" utan en bestämmelse som tillkom vid en viss punkt i historien, i ett visst sammanhang, under vissa specifika tekniska förhållanden som gav vissa speciella konsekvenser.

Är förutsättningarna för det här de samma idag?

Mitt svar är: Nej, den tekniska utvecklingen har skapat helt nya förutsättningar, investeringen för att producera en upplaga är i princip helt borta, det finns ingen kostnad per exemplar när vi talar om digital publicering.

Det finns inte ett samhällsintresse av att skydda den som mångfaldigar digitala verk eftersom det inte finns någon kostnad för att göra det. På 1800-talet hade det varit svårt att få någon att utföra mångfaldigandet utan skydd av copyright. På 2000-talet är det omöjligt att förhindra att verken mångfaldigas.

Borde då inte detta ge konsekvenser i lagstiftningen?

Men, svarar vän av ordning, då slutar väl upphovsmännen att skapa nya verk?

Min motfråga blir då:
Varför det?
Skapades inget av värde innan copyrighten infördes?
Motiven till att skapa kanske kommer att ändras, det kanske blir svårare att skapa med drivkraften att tjäna stora pengar, men är det i sig dåligt?

Är det rimligt, ur nåt slags moraliskt perspektiv att Elvis dödsbo gång på gång ska lyfta lön för det arbete den sedan länge avdöde artisten gjorde på 60-talet?

Självklar ska upphovsmän har rätt att få betalt för sitt arbete, men vad är det som säger att de ska ha betalt per kopia?

Vilka vägar kan då utvecklingen ta?

Jag ser bara två, och den ena leder inte till ett samhälle vi vill ha.

Den onda vägen är att försöka hindra människor att kopiera information de har tillgång till och sprida den till andra.

Det enda sättet att göra det är att spendera enorma resurser på att bygga upp en kontrollapparat som i detalj försöker monitorera vad folk gör med sina datorer. Det finns inga andra tekniska möjligheter än detta ifall man vill stoppa det.

I princip handlar det i grunden om att stänga ner internet som vi känner det och bygga en annan struktur som från början har begränsningar som bara tillåter "godkända" aktörer att publicera något som helst på internet, dvs göra om internet till en enkelriktad kanal, typ TV eller radio.

Vill du det? Jag vill inte, jag tror att samhällsnyttan med att folk kan publicera sig, blogga och allt annat vi gör på nätet är en omistlig del av ett civiliserat demokratiskt samhälle. Visst kan man stifta lagar, men tror du på allvar att tryckpressen hade blivit oanvänd om munkarna lyckats lagstifta så att den inte fick konkurrera med dem? Copyrightlagstiftningen kan helt enkelt inte upprätthållas på nätet om vi inte samtidigt ska få ett samhälle som blir extremt repressivt.

Man kan faktiskt tänka sig andra modeller, där upphovsmannen får betalt en gång för nedlagt arbete och sen får nöja sig med det, så fungerar det ju faktiskt för de flesta av oss andra.

En modell som experimenterats med inom open-source är att upphovsmannen får betalt för nedlagt arbete och sedan släpper koden fri.

Nåt liknande skulle kunna fungera för artister och författare, bara någon byggde en infrastruktur för det.

Tänk er till exempel att en författare släppte en bok för fri kopiering. Sedan hade förlaget en websida där man kunde teckna sig att betala en femma för att finansiera nästa bok. Om tillräckligt många gör det så åtar sig förlaget och författaren att se till att boken produceras, eller att betala tillbaka pengarna om det inte händer inom en viss tid.

När boken väl kommer ut så får alla de som betalat en länk där de kan ladda ner den nya boken, och den är fri att distribuera, förlaget och författaren har fått betalt. Det här skulle kunna vara förlagens och skivbolagens nya roll om de var lite framsynta, som förmedlare av kontakten mellan "beställaren/läsaren/lyssnaren" och upphovsmannen.

Jag säger inte att detta är den givna modellen för hur framtiden kommer att se ut, jag säger bara:

Den tekniska utvecklingen har redan dödat copyrighten. Tänk i nya banor!



Andra bloggar om: , , ,

Politiskt statement

En kort politisk varudeklaration:

Jag var aktiv socialdemokrat i slutet av 70-talet och början av 80-talet. De ståndpunkter jag hade då är i stort de samma som jag har idag. Tyvärr har det inte funnits nåt socialdemokratiskt parti i Sverige de senaste 10 åren eftersom (s) har drivit åt höger med trasig kompass...

De övriga partierna på vänsterkanten är inte mycket till alternativ, (v) sitter fast i i ett träsk av en blandning av romantiserad leninism och tro på storskaliga keynesianska lösningar och (mp) är i huvudsak befolkat av stollar utan ideologisk riktning.

Själv är jag nån slags frihetlig demokratisk socialist. Jag tror ändå att marknaden är den enda möjligheten, men samhället måste sätta tydliga spelregler, annars styr roffarmentaliteten.

Vad gäller individens frihet är jag nog ganska liberal, folk får vara och göra som dom vill så länge det inte inkräktar på andras frihet, men jag skiljer mig från klassiska liberaler i så mening att jag inte inbillar mig att alla föds med samma chanser, och jag menar att det är samhällets uppgift att utjämna de skillnaderna och i någon mening ge alla reella chanser att göra det det de har potential att göra av sitt liv. Därför är inte individens frihet obegränsad, men den är ett viktigt mål och ska inte inskränkas när det inte är absolut nödvändigt. (och där slutar förstås de stora orden och den praktiska implementationen gör sig påmind...)

Jag är i grunden positiv till teknisk utveckling, och där är jag marxist i klassisk mening, det är produktionsmedlen som avgör produktionsförhållandena som i sin tur styr hur samhället är organiserat och hur moralen ser ut, inte tvärt om.