JörgenL

En fundering över kopimismen som andlig ide.

2012-01-07T19:54:00.001+01:00

Vad är andlighet? Kan det finnas en andlighet som inte förutsätter ett högre väsen eller en medveten plan med världen? Jag tror det, känslan att vara en del av en helhet kan man finna på många ställen, och jag tror att det framför allt handlar om att kunna se hur fantastisk världen är, att uppleva det som man i SF litteratur brukar kalla ”sense-of-wonder”, ögonblick när man inser att man själv bara är en liten del av något mycket större och fantastiskt.

En del har sagt att kopimismen bara är en parodi på religion, men jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Jag tycker att det finns en väldigt intressant kärna av förnuft i en livsfilosofi som hyllar kopieringen som ”helig”, för den lyfter fram något som ofta förbises, nämligen att kopiering är en förutsättning för utveckling.

Livet som vi känner det uppstod med DNA-molekylens förmåga att duplicera sig. Den är den mest grundläggande elementet i livets natur, och den är egentligen enbart en informationsbärare, en följd av molekylsegment som bestämmer vilka vi blir. Och kopiering är själva förutsättningen för celldelningen och livet i den form vi känner det.

Livets utveckling bygger på denna kopiering och på att den oftast fungerar perfekt, men att den någon gång ibland misslyckas och det uppstår fel i kopieringen, mutationer, som någon gång i sällsynta fall är till fördel för organismen som råkar ut för dem.

För organismer som förökar sig sexuellt så handlar det om en remix, en blandkopiering av olika anlag från föräldrarna som frambringar något nytt, men samtidigt likt sitt ursprung.

På samma sätt kan man betrakta allt mänskligt framåtskridande, kultur i bred mening. Genetiskt är vi idag inte stort skilda från våra förfäder för några hundra tusen år sedan. All skillnad från det tillståndet tills idag handlar om gradvis ackumulerad kunskap, där varje generation kopierat det tidigare generationer gjort, och lagt till små saker i marginalen, mutationer om man vill se det så, i den gemensamma kunskapsreservoaren.

Nya idéer uppstår för det mesta som remixer av gamla idéer, där en ide från ett område kombineras med en från ett annat. Mycket sällan tänker någon en alldeles ny tanke som aldrig tänkts tidigare. Men den gången den får ett genomslag tänks den i ett sammanhang där den passar, samhället runt omkring är moget för att ta emot den och göra något av den, och det finns nog med kunskap ackumulerad för att ge den ett sammanhang där den blir meningsfull. All utveckling förutsätter alltså sin historia, utan den ständigt ackumulerade och replikerade historien kan inte kulturen fungera.

Är det då så egendomligt att känna vördnad inför det faktum att vi har möjlighet att utvecklas för att vi som art har möjligheten att kopiera? Att minnas, att återberätta, att lära sig och att lära ut, att skriva och läsa, allt detta är kopiering, och den, i kombination med vår förmåga att kommunicera och samarbeta med varandra, har fört oss från jägar- och samlarsamhället till dit vi är idag.

Kopiering och kommunikation, de saker som kopimismen hyllar som heliga, är grundvalen för all mänsklig kultur. Och jag kan inte låta bli att fyllas med en sense-of-wonder om jag mediterar en liten aning över hur fantastiskt det är att naturen begåvat oss med den förmågan.

Rättighetsalliansen, ny kulturförening

2011-08-25T20:10:00.001+02:00

Missa inte den nya kulturföreningen Rättighetsalliansen.

från deras website:

Rättighetsalliansen är en organisation vars syfte är att verka för medborgarnas rätt till kulturell delning och spridning. Vi anser att människor i alla tider har delat kultur med varandra och att detta är en mänsklig rättighet.

Därför har Rättighetsalliansen bildats för att verka för denna medborgarnas rätt till kulturell delning och sprida information om det mänskliga beteende som kulturspridning är.

Piratpartiets medlemsmöte: Varför motion A14 bör avslås

2011-05-05T13:35:00.006+02:00

I det pågående medlemsmötet i piratpartiet har vi nu kommit fram till omgång 2 av omröstningarna. I den första omgången försökte vi sålla fram färdiga formuleringar utifrån ändring och tilläggsförslag som gjorts under mötet, och nu i omgång 2 har vi lyckats få fram färdiga förslag att ta ställning till i de allra flesta fall, förutom i ett par där det fanns så många olika förslag att det helt enkelt inte var möjligt att komma dit redan i första omgången.

Omröstningarna tycks ha flutit på bra, det tekniska systemet har i huvudsak fungerat och vi i mötespresidiet har fått mycket beröm för att själva omröstningsförfarandet fungerat bra. Den stående kommentaren har varit, att rösta är lätt, det som är jobbigt är att bestämma sig för VAD man ska rösta på.

Vilket för fram till det jag skriver i rubriken, Motion A14.

Det är en motion från Rick som lägger fram en text som ska läggas som bilaga till stadgarna och är avsedd att fungera som mötesordning till kommande möten. Att det på sikt finns ett behov av en sådan kan nog vara riktigt, MEN den av Rick föreslagna texten innehåller ett antal problem som gör den klart olämplig att bilda underlag till detta. Det finns en del bra allmänna formuleringar också, men i några fall föreskriver den detaljer som kommer att ställa till klara bekymmer för kommande möten.

Votering om alla motioner och propositioner sker i exakt två steg. I första steget voteras samtidigt om alla ändringsmotioner. I andra steget voteras samtidigt om alla motioner och propositioner efter införda ändringar.

Detta hade inte varit möjligt på det pågående mötet,. Trots att vi i mötespresidiet faktiskt gjort en extrem stor ansträngning så har det helt enkelt inte gått att klara av alla motioner på två pass. I vissa fall MÅSTE man ha fler omröstningar för att få fram ett förslag att ta slutlig ställning till. Att då bestämma att det ska gå på två omgångar i alla lägen är helt enkelt dumt, för det hindrar mötet att ta beslut, då det inte går att bygga ihop ett vettigt förslag att rösta om på bara en omgång av sållning. Risken är uppenbar att det trillar ut motioner som är omöjliga att godkänna eftersom de inte hänger ihop logiskt, eller så tvingas mötespresidiet göra våld på demokratin för att tvinga in yrkandena i en mall där de inte passar.

I det fall flera ändringar bifalls till en motion där ändringarna ligger i konflikt med varandra, tar den med högst bifallsprocent företräde där konflikt föreligger. I händelse att bifallna ändringsmotioner i konflikt har samma bifallsprocent, tar den som först lämnades in företräde.

Det här är möjligt att tillämpa i vissa fall, men inte i alla, och det är ett system som kan manipuleras genom att lägga flera snarlika förslag. Dessutom är det svårt att presentera en votering som byggs upp på ett sånt sätt så att folk redan när de röstar ser vilka förslag som ställs mot varandra. Och "tar den som först lämnades in företräde" är ju mest en wtf??

För att öka mötesdeltagandet kan alla medlemmar lämna röstningslista ("voteringslista") i samtliga ärenden. Detta är en offentlig rekommendation från medlemmen om hur andra kan rösta. En voteringslista märks med medlemmens namn samt en frivillig etikett.

Som jag nämnde ovan så tycks det inte längre, med vårt nya system, upplevas som ett problem att rent tekniskt utföra rösthandlingen. Det folk tycker är lite besvärligt är att sätta sig in i frågorna och ta ett beslut om vad man ska tycka. Röstningsmallar enligt förslaget hjälper ingen att ta beslut i frågorna, det underlättar enbart att man litar till nån "expert", och det slår undan grunden för det man brukar kalla "Wisdom of crowds", dvs att om många gör en självständig bedömning av en fråga så blir det samlade resultatet ganska bra, även om varje individ kanske inte alltid ta ett perfekt beslut.

Det problem som behöver adresseras är alltså snarare att hjälpa de som vill rösta att få en sammanfattning av diskussionen, och om vi i mötespresidiet får fortsätta att utveckla den nuvarande mötesplattformen så tror jag att vi till nästa möte kommer att kunna ha en modell där varje yrkande kan ges en sammanfattande motivering efter diskussionen av den som lagt det.

Personval sker individbaserat med en Condorcetrankande metod, ett personval per sorts förtroendepost.

Detta är en punkt som är i direkt konflikt med nuvarande stadgan som säger att beslut ska tas med majoritet. Dessutom ger den ingen möjlighet för medlemmarna att välja att vakantsätta poster. Om få kandidater är anmälda så kommer alla att väljas in by default, oavsett om de har medlemmarnas förtroende eller inte. Vi har i personvalsvoteringarna nu, efter en ordningsfråga, utarbetat ett system där det är möjligt att vakantsätta om man inte hittar nån man vill rösta på som vi tycker bör fungera bra. Fördelen med det nuvarande systemet är att man inte kan bli vald med mindre än att man har minst halva mötets förtroende.

Partiledningen tillhandahåller teknik för att genomföra mötet till mötespresidiet på uppdrag av partistyrelsen, enligt stadgar 4.2.2 och 4.8.7. Detta ska tolkas som att mötespresidiet och medlemsmötet skall använda den teknik som partiledningen tillhandahåller och anvisar för att genomföra medlemsmöte på uppdrag av partistyrelsen, även i fall då sådan anvisad teknik etablerar detaljer i mötesordning som inte regleras i detta dokument.

Detta stycke är väldigt egendomligt. det betyder att partiets IT-chef ska avgöra vilken mötesordning mötet ska använda baserat på "tekniska" överväganden. Som jag ser det så är detta att spänna vagnen före hästen. Det är mötets behov av system som ska styra, inte att man genom att välja system ska styra hur mötet tar beslut.

Sammanfattningsvis så uppmanar jag därför alla att avslå A14 och låta det system vi har jobbat på att förbättra de senaste mötena fortsätta förbättras i riktning mot att underlätta för medlemmarna att delta och att ta informerade beslut i omröstningarna. Många avstod att rösta i den inledande omröstningen, men jag hoppas att de nu ska rösta avslag och därmed ge mötespresidiet fortsatt förtroende att förbättra det system vi redan utvecklat.

Partiledarrollen i Piratpartiet

2011-01-09T21:30:00.003+01:00

Med anledning av Ricks inlägg om "Blue Fire" så har jag funderat lite runt detta med partiledarrollen i Piratpartiet.

Det verkar uppenbart att Rick uppfattat det som att det finns folk som tar varje tillfälle i akt att hugga honom i ryggen.

Det får mig att undra om detta är något unikt för Piratpartiet eller om det är så i alla partier?

Min gissning är att det nog finns i alla större organisationer, men att Piratpartiet i sin struktur har några egenskaper som förvärrat situationen för partiledaren, och kanske gör rollen omöjlig att inneha i längden, kanske oavsett vem som sitter på den stolen..

Rick har en stark auktoritet i partiet som baserar sig i att han är Grundaren och har länge kunnat driva ideer om hur saker ska vara enligt eget huvud utan att någon på allvar kunnat hota dem. Samtidigt så har det funnits många som haft andra ideer om vad som vore det bästa för partiet som upplevt att deras ideer stoppats bara för att Rick varit emot, inte för att det funnits starka sakargument. Sånt skapar naturligtvis antipatier och frustration eftersom dessa inte känt att de förlorat debatten på svagare argument utan enbart för att just Rick tyckt annorlunda. Som jag ser det så är detta ett resultat av att Ricks auktoritet, trots att den varit stor, inte har byggt på en demokratisk legitimitet som är allmänt respekterad.

Demokratisk legitimitet är det som gör att aven den som förlorar tex en omröstning accepterar utfallet, eftersom man då vet med sig att man inte har majoritetens stöd för sina argument, och den förutsätter att man kan anta att de röstande var väl insatta i argumentationen och röstade beroende på argumenten och inte något annat.

En anledning till att detta hänt i PP men inte i lika hög grad kanske händer annanstans, är nog att i andra partier så vet man som medlem att partiledaren utsetts efter en process där olika alternativ har stötts och blötts och olika aspekter har vägts in och att en kandidat till slut utkristalliserats och vunnit denna process. I PP så har det genom att det var Rick som drog igång det hela, varit så att han bara fanns där från början, utsedd av sig själv. När sedan partiet vuxit till sig och fått ett liv "i sig själv" så har det varit svårt att avgöra ifall Rick bara "blivit kvar" eller om han verkligen haft ett genuint stöd bland de aktiva. Att han alltså från början inte riktigt blivit vald, har gjort det lättare och mera legitimt att kritisera just honom.

En annan aspekt som jag tror kraftigt försämrat situationen för Rick är PP's organisationsmodell.

Andra partier är uppbyggda enligt en förbundsmodell där partiets ledning utses av valda kongressombud och har olika församlingar på skilda nivåer med valda representanter. Det innebär att det går att se skillnad på kritik som kommer från någon som talar bara för sig själv och på sådant som kommer från någon som har förtroende från många medlemmar. Det gör det sannolikt lättare för den som står i den mottagande änden av kritiken att värdera hur brett förankrad den är i partiet.

I Piratpartiet är det istället så att var och en bygger sin egen legitimitet på forum och i chattar, och det är en enda diskussionsarena för hela landet. Eftersom all diskussion sker online så är det svårt att veta om den som framför en åsikt är en välformulerad gnällmåns, ett troll, eller en hårt arbetande aktivist ute i verkligheten. Konsekvensen blir inte sällan att ordfäktningsmästarna tar mest plats, inte nödvändigtvis de som har mest insikt i det praktiska arbetet ute bland väljarna. De tjafsdiskussioner som i de andra partierna tas lokalt, tas i Piratpartiet nationellt.

Piratpartiet har byggt en organisation som är extremt informell, där den enda instans som egentligen utses med nåt slags demokratisk legitimitet är styrelsen. Styrelsen utser sedan partiledaren, som i sin tur i princip utser resten av organisationen och kan avsätta den som inte sköter sig på det vis som önskas. All makt ligger alltså hos partiledaren i det löpande.

Därför finns det också egentligen bara ett mål för kritik när det gäller vad som händer i partiet, nämligen partiledaren, eftersom det är där makten finns. Då är det inte så konstigt att personen i den positionen känner sig sönderkritiserad. Minsta lilla lokala problem faller tillbaka dit, för KL är utsedd av VL som är utsedd av DL som är utsedd av partiledaren. Är man missnöjd och vill ha ändring så skyller man inte på att de andra i den lokala föreningen utsett ett pucko till ledare lokalt och försöker få ändring nästa gång, utan man går uppåt i hierarkin och hamnar till slut på PL. Och så är det med allt. All makt utgår från partiledaren och därför faller all kritik också tillbaka på partiledaren.

Den som har drivit den här organisationsmodellen starkast är Rick, han har konsekvent varit starkt emot alla ideer om lokala demokratiskt utsedda organisationsled. Dock tror jag inte att han har insett hur mycket det antagligen skulle förenkla det centrala partiarbetet om man där slapp ta ansvar för varenda litet lokalt problem på den nivån.

En annan konsekvens av att det saknas lokala styrelser är att varje styrelsemedlem i Piratpartiets styrelse per definition är ett oprövat kort för de allra flesta medlemmar vad gäller förmågan till styrelsearbete. Om det är så som Rick beskriver i sin postning, att en styrelsemedlem framfört obefogad kritik mot honom till resten av ledningsgruppen, så kan detta vara en konsekvens av sådan brist på erfarenhet. Lokalt styrelsearbete är en skola där man också lär sig såna saker, var gränserna går för när man ska kritisera och hur, och när man bättre håller tand för tunga och avstår för att man riskerar att skada mer än man hjälper. Men det kan också vara en handling i desperation över sakernas tillstånd som i nån mening kanske var befogad? Vilket vet jag inte eftersom jag inte vet omständigheterna, men jag har svårt att tro att det gjorts annat än av omsorg för partiet. Det skulle kunna vara ett symptom på att styrelsen inte upplevs som stark nog gentemot partiledaren. Piratpartiets styrelse är svagare och har mindre auktoritet än vad den borde ha genom att den dels är jämförelsevis oerfaren genom bristen på lokala styrelser, dels utses av ett allmänt medlemsmöte där kandidaternas styrelsekompetens är ganska okänd, mötesdeltagarna ganska få och dessutom kan misstänkas vara dåligt insatta i vad de röstar på.

Det jag läser in i Ricks postning är alltså följande:

- Hans situation vad gäller intern kritik är till stor del en konsekvens av hur partiet är organiserat, och inte nödvändigtvis på elaka eller inkompetenta individer (vare sig på partiledarposten eller bland kritikerna.)

- För att undvika detta så behövs det mera demokratisk legitimitet på ett antal ställen

- Den "obrutna ansvarskedjan" gör partiledarrollen omänskligt eftersom allt ansvar faller tillbaka till partiledaren.

För att komma tillrätta med den typen av problem skulle jag vilja förespråka:

- Lokala valda "styrelser" som är ansvariga inför sina medlemmar skulle underlätta både arbetssituationen för de centrala funktionerna och rekryteringen till den centrala styrelsen. (Och dessutom ge en massa andra positiva effekter för den lokala aktivismen.)

- Ett ombudssystem till medlemsmötet skulle ge besluten starkare demokratisk legitimitet bland de aktiva, eftersom besluten då skulle tas av folk som åtagit sig att sätta sig in i beslutsunderlag och har bevisat förtroende bland medlemmarna.

Rick själv håller antagligen inte med mig på en enda av de här punkterna, men detta är min tolkning.

Principfasthet är en dygd, eller...?

2010-08-09T04:02:00.005+02:00

På förekommen anledning har jag funderat över det där med principer de senaste dagarna.

Min reflektion blir att folk styrs för mycket av principer.

Det är bekvämt med principer, verkligheten blir svart-vit och man behöver inte tänka så mycket på det enskilda fallet för att ta ställning. Man har liksom tänkt färdigt i förväg och tittar inte på hela situationen som ska bedömas, man tittar bara efter markörer som indikerar vilken av sina principer man ska tillämpa.

Sen kan man börja argumentera för sin princip. Och argumentationen tenderar att bli mera för att styrka principen än för att lösa det verkliga problem man försöker applicera den på.

Problemet är att verkligheten oftast är oändligt mycket mera komplicerad än vad principerna förmår att hantera. Ibland gör sig den här saken påmind när principen leder en till slutsatser man inte vill komma fram till. För den principfasta människan är detta en ytterst obekväm situation, man är tvungen att tycka något som man känner att man nog inte borde tycka, för att principen säger så.

Det finns några olika sätt för den principfaste att hantera denna "principiella ångest":

a) Man ignorerar känslan av att något känns fel i analysen och kör på enligt principen.

b) Man inser att principen är inoppurtun i nuläget och anpassar sig till de "kissnödiga", som inte vågar stå upp för principen, men man tycker fortfarande att principen borde hävdats om folk bara kunde haft lite ryggrad.

c) Man hittar en annan princip som övertrumfar den första och kan känna sig nöjd med att man ändå följt en viktig princip.

Det intressanta med det senare fallet är att man i det läget har flera principer som hamnar i motsatsförhållande. Den inte-så-principfaste letar förstås i det läget fram en kompromiss, en lösning som passar i det specifika fallet och som tar hänsyn i lämplig mån till de tumregler principerna utgör för den inte-så-principfaste.

MEN är man van vid att se saker svart eller vitt så vill man att EN av principerna ska vara den rätta, och vill inte acceptera att man måste hitta en kompromiss. Det förstör s.a.s ens klara och fina tankemodell över hur verkligheten är beskaffad. Därför måste man bestämma sig för EN av dem, annars förorenas den ideala världen med kompromisser.

Ett intressant exempel på de här mekanismerna kan iakttas i Piratpartiet under de senaste dagarna.

Informationsfrihet är till exempel en mycket bra princip. Men kombinerar man den med bilder på sexuella övergrepp på barn så blir den obekväm, de flesta känner nånstans i maggropen att nåt inte blir riktigt rätt. Och den principiella ångesten sätter in. Och sen hamnar den principfaste i någon av de där tre lösningarna.

(Vi andra som inte är så förskräckligt principfasta ser inte riktigt problemet, vi tycker bara helt pragmatiskt att man kan göra ett undantag för det i principen helt enkelt.)

Min viktigaste princip är att man ska vara observant så att ens principer inte leder en fel och hindrar en att se verkligheten så som den är...

Till den representativa demokratins försvar.

2010-03-14T22:54:00.004+01:00

Det har pågått en diskussion om direktdemokrati inom piratpartiet ett tag, dels i form av ideer runt engagemang i kommunpolitik, dels i samband med relationen mellan aktivister och styrelse, och hur makten ska fördelas mellan dessa.

Det har fått mig att fundera lite djupare över hela frågan med direktdemokrati kontra representativ demokrati, och jag lovade i ett svagt ögonblick att sammanfatta min syn i en bloggpost i ämnet.

För mig handlar demokrati i grunden om principen ”en man - en röst”.

I en organisation eller en kommun, eller vad det nu är, så ser jag det rent principiellt som att makten är uppdelad i lika stora individuella delar där varje individ äger sin del.

För att det ska kunna bli något gemensamt gjort så måste denna individuella makt på något sätt samordnas så att den får en sammanjämkad riktning att arbeta i som hamnar så nära som möjligt något som alla tycker är acceptabelt.

Så långt tror jag att både förespråkare för direktdemokrati och representativ demokrati är överrens.

Där det sen tycks skilja, är hur man gör för att utföra den här sammanjämkningen.

Direktdemokraterna menar att beslut där alla röstberättigade är erbjudna att delta i varje beslut är den mest demokratiska, om jag tolkar det korrekt. Och jag förstår att man kan tycka så, det låter väldigt demokratiskt, att alla som vill kan vara med och besluta i varje fråga.

Jag har några invändningar dock, och slutsatsen av dem är faktiskt att det direktdemokratiska arbetssättet är mindre demokratiskt än ett representativt system, i vart fall om man menar allvar med ”en man – en röst”.

Lugn, jag ska förklara varför… :-)

Direktdemokratin saknar i grunden en lösning på problemet:

- Alla med rösträtt har inte tid, möjlighet eller intresse att delta i varje beslut.

- Även om man inte har det, så har man i alla fall rätt, i kraft av principen ”en man – en röst”, rätt att använda sin del av den totala makten..

Ansvar för det man beslutar

Lösningen på detta i den representativa demokratin är att man delegerar sin lilla del av makten till någon man litar på ska sätta sig in i frågorna och för det mesta tar ett beslut som är acceptabelt. Om det visar sig att den som man givit förtroendet inte uppfyllt de förväntningar man har, så förnyar man helt enkelt inte förtroendet nästa gång det är dags för val/årsmöte. Systemet har alltså en mekanism att ställa någon till ansvar för beslut som visar sig vara dåliga.

I en direktdemokrati är det extremt svårt att ställa någon till svars för tokiga beslut. Ingen anses ju representera någon annan än sig själv, så ingen har något ansvar inför någon annan än sig själv. Ingen behöver förvänta sig att väljarna ska ifrågasätta beslutet. Ingen behöver riskera att bli utpekad som en dålig beslutsfattare som tar dåliga beslut, och därmed fråntagen fortsatt rätt att fatta beslut på valdagen.

Kvalitet på beslut

Den representativa demokratin har det fördelen att man kan utse nån att representera sig som är intresserad och engagerad nog att verkligen sätta sig in i frågor som man själv vet med sig att man inte skulle ha ork, tid eller kompetens att sätta sig in i själv ordentligt. Man kan därmed anta att den sakliga kvaliteten på beslutet borde ha förutsättning att öka på det sättet. Den representativa demokratin är alltså även ett sätt att i någon mening öka den objektiva kvaliteten på beslutet, jämfört med om alla individer röstat fram ett beslut.

"Trollskydd"

En annan aspekt i sammanhanget är hur den politiska diskussionen kan föras i ett direktdemokratisammanhang. Alla som varit på ett forum på nätet vet hur lätt det är att trådar tas över av ”troll”, folk som genom sin debattteknik totaltförstör diskussionstrådar genom att antingen tillämpa en otalt respektlös diskussionsteknink, eller som brinner så för någon enda fråga att de försöker göra om varje diskussion till att handla om den, eller något annat liknande. Ofta är trollet alldeles ensam om sin uppfattning, men i kraft av envishet och dedikation, kan en diskussionstråd fullständigt explodera i irrelevanta inlägg när två troll med motsatt uppfattning hittar varann någonstans.

I den representativa demokratin är detta inte ett stort problem, trollen är oftast ganska ensamma, och blir därför inte valda till någon beslutande församling. I en direktdemokrati blir det däremot ett gigantiskt problem, för trollet har lika stor rätt som nån annan att ta upp alla andras tid och uppmärksamhet, och konsekvensen blir att alla andra tröttnar på att delta i diskussionen.

Legitimitet och efterlevnad av beslut

En invändning jag har hört från förespråkare för direktdemokrati är att det ju ialla fall blir fler som deltar i besluten på det sättet än vad det är som sitter i en demokratisk församling, och att det därför skulle vara mer demokratiskt.

Som jag ser det så har man i så fall tappat bort en viktig del av demokratin, nämligen att alla berörda ska ha någon sorts inflytande på beslutet. Som jag sa innan, alla KAN av en massa helt giltiga anledningar inte delta i varje beslut. De som faktiskt tar beslutet tar det alltså inte bara för sig själv, utan även på deras vägnar som inte deltar i det. På det sättet är även direktdemokratin en form representation, där de som deltar i belutet i praktiken även representerar de som inte deltar. Det är problematiskt, eftersom de då tillskansar sig beslutanderätt från de som inte deltar. Det i sin tur innebär att beslutet saknar legitimitet för de som inte var med och tog det, eftersom de i det fallet med fog kan ställa frågan:”Med vilken rätt har ni tagit detta beslut över mitt huvud? Jag har inte gett er något förtroende att ta beslut åt mig.” Beslut med svag legitimitet är svåra att få folk att respektera, och riskerar att i högre grad motarbetas än beslut som tagits av folk man själv har utpekat som ens företrädare.

Långsiktighet och hoppande majoriteter.

Att styra är att rikta in sig på ett mål och ta beslut som för en närmare det målet. För att det ska kunna fungera så måste olika beslut samverka för att föra en närmare målet. För att detta ska kunna ske så måste det finnas en tanke bakom vilka beslut som tas.

I den representativa demokratin fungerar detta så att man röstar på någon som man uppfattar har en målbild som ligger nära den man själv har, och litar på att de kommer att agera i enlighet med detta. Om man tex tycker att låga skatter är viktigt så röstar man borgerligt, om man tycker att social trygghet är viktigt röstar man vänster och om man tycker att integritetsfrågor är viktiga så röstar man på piratpartiet. Om varje beslut direkt underställs en beslutande ”folkomröstning” så innebär det att det i just det beslutet kommer att delta folk som är väldigt intresserade av just den frågan. Detta skulle med stor sannolikhet tex komma att innebära tex att det i beslut om kommunalskattenivån framför allt skulle delta folk som är för att skatten ska vara låg. Om det däremot gäller äldrevården så skulle de deltagande antagligen i huvudsak vara de som tycker att den har brister och bör byggas ut. I ett direktdemokratiskt scenario så skulle det alltså ytterst lätt uppstå omöjliga situationer, där beslut blir direkt motstridiga varann: Vi ska både sänka skatten och öka utgifterna.

Risk för tjänstemannastyre

Även i en direktdemokrati så måste beslut tolkas och implementeras av någon, dvs tjänstemän. I en representativ demokrati bevakas tjänstemännens verksamhet kontinuerligt av de valda representanterna, och fronderande tjänstemän eller missuppfattningar av beslut korrigeras ganska omgående. Direktdemokratin saknar den möjligheten, hela valmanskåren måste inkallas och tillfrågas för varje sådan korrigering, och den som avgör när detta ska ske och vilken fråga som ska ställas till beslutsfattarna, blir i en direktdemokrati med nödvändighet en tjänsteman, eftersom det inte finns några förtroendevalda som sköter detta.

Det finns alltså en väldigt stor risk att man genom direktdemokratin skapar ett lager av tjänstemän som i kraft av att ha problemformuleringsprivilegiet och dessutom ett enormt informationsövertag, i stort sett kan styra fram vilka beslut de vill ha.

Slutsats

Direktdemokrati är i praktiken mest bara en annan och sämre form av representativ demokrati, eftersom de som tar besluten även där tar beslut för andras räkning, men utan att vara valda att göra det av nån annan än sig själva, och utan att de kan ställas till ansvar för de beslut de tar. De är dessutom sannolik på det hela taget sämre informerade och mer i händerna på tjänstemän.

Memento

Det finns ett reellt problem bakom ideerna om direktdemokrati, och det handlar om att de valda representanterna i den representativa demokratin inte alltid tar sin roll som representanter för sina väljare på allvar. En bra representant måste, för att respekteras, vara ödmjuk inför uppdraget och väljarna, och så är tyvärr inte alltid fallet.

För att en vald representant ska uppfattas som legitim så måste han/hon vara intresserad av dem man representerar och deras åsikter, annars blir resultatet politikerförakt, och att beslutens legitimitet blir ifrågasatt. Man måste också ha en beredskap för att ta till sig kritik och vara kommunikativ gentemot de man representerar.

Om dessa villkor inte uppfylls, om man har attityden "Jag är vald, tyst, jag bestämmer", så riskerar man att bana väg för andra system, som är betydligt mindre demokratiska.

Öppen programvara är anti-amerikanskt?

2010-02-27T23:32:00.006+01:00

Det har dykt upp en liten intressant sak i diskussionen på nätet i dagarna.

Det finns en amerikansk myndighet som heter US Trade Representative och till den kan branschorganisationer vända sig med önskemål om att få USA att sätta upp handelshinder.

En organisation som gjort just detta är IIPA (International Intellectual Property Alliance), en paraplyorganisation för andra kända lobbyorganisationer som MPAA (filmindustrin), RIAA (skivbolagen) och BSA (mjukvaruindustrin)

De skriver årligen en rapport om hur synd det är om dem och hur många miljoners miljarder dollar de förlorar varje år genom att folk runt om i världen inte köper deras produkter.

Speciellt irriterade är de genomgående på de fattigare länderna, där piratkopiering är spridd, och dessa länder återfinns på en speciell bevakningslista som man vill att USA ska använda för att pressa dessa länder till att respektera copyright och att de ska ge de amerikanska bolagen mer pengar.

En ny sak som dock dykt upp i årets version av den här rapporten, är att den här organisationen för amerikanska multimiljardindustrier har blivit irriterad på några av de här länderna för att de försökt lösa piratkopieringsproblemet, fast på fel sätt...

Som rubriken i rapporten om Indonesien säger: "Government Procurement Preference Denies U.S. Software Companies a Level Playing Field"

Vad menas? Jo, den Indonesiska regeringen har nämligen gått ut med en rekommendation till statliga myndigheter och bolag om att de ska låta bli att köra piratkopierade program, öch istället ska sträva efter att använda Öppen Programvara, dvs sån programvara som distribueras under open-source-licenser, fri att använda utan kostnad.

Men se det duger minsann inte för IIPA:

"the Indonesian government’s policy as indicated in the circular letter instead simply weakens the software industry and undermines its long-term competitiveness by creating an artificial preference for companies offering open source software and related services, even as it denies many legitimate companies access to the government market. Rather than fostering a system that will allow users to benefit from the best solution available in the market, irrespective of the development model, it encourages a mindset that does not give due consideration to the value to intellectual creations. As such, it fails to build respect for intellectual property rights and also limits the ability of government or public-sector customers (e.g., State-owned enterprise) to choose the best solutions to meet the needs of their organizations and the Indonesian people. It also amounts to a significant market access barrier for the software industry. "

Dokumentet avslutas med "We strongly urge USTR to consider the implications that Indonesia’s open source preference policy has on IP protection and access to Indonesia’s market for U.S. goods and services."

"An artificial preference" säger de.

Utgångspunkten är alltså att den enda naturliga licensmodellen för programvaror är att ta oförskämt mycket betalt per kopia. Allt annat är artificiella störningar av marknaden och handelshinder.

Att öppen-mjukvaru-leverantörerna är väldigt noga med upphovsrätten tycks gå IIPA helt förbi, att upphovsrätt kan betyda något annat än att man ska ha betalt per kopia är liksom inte på kartan för dem. Att det också kan vara ett verktyg för att se till att mjukvaror inte "låses in" och görs otillgängliga är inte ett tillämpningsområde som är relevant för "International Intellectual Property Alliance". Intellectual Property = ta betalt, inget annat.

Nej, att använda nåt annat synsätt, och för regeringar att rekommendera det billigaste och bästa sättet att trygga sin mjukvaruförsörjning och ändå respektera upphovsrätten, då är det ett handelshinder som hindrar amerikanska storföretag att tjäna pengar.

En intressant sak i sammanhanget är också att de länder som utsätts för de här påhoppen i huvudsak är aspirerande utvecklingsländer som Indonesien, Brasilien och Indien.

Det industrijättarna sett som framtida jättemarkander väljer alltså gratiskonkurrenterna och visar ytterligare en gång att exemplarförsäljningen som koncept är döende.

Surt sa räven...

Läs även andra bloggares åsikter om IIPA, RIAA, BSA, handelshinder, upphovsrättsmaffia, snopet

Opassande i topp på politometern

2010-01-30T14:59:00.007+01:00

I början på december startade Martina Lind siten politometern, med målet att indexera och ranka alla svenska politiska bloggar.

Ett intressant initiativ som ligger i tiden så här ett valår med en massa hype om de sociala mediernas betydelse för samhällsdebatten.

Bl.a. så släpper siten varje fredag en lista över de mest inflytelserika politiska bloggarna i den svenska bloggosfären. I fredags konstaterades att allas vår Emma på opassande.se ligger i topp och att andra piratbloggar upprätthåller Piratpartiets status som det parti som har den tyngsta närvaron i bloggosfären.

Det ska bli intressant att följa på vilket sätt politometern kommer att påverka bloggdebatten framöver. Ett viktigt nav under "FRA-bloggbävningen" var siten knuff.se som visade bredden och tyngden i engagemanget. Hur kommer politometern att påverka detta framöver under valåret?

Rankingen hos bägge siterna bygger mycket på antalet inlänkar från andra bloggar. Kommer detta att medföra mera taktiskt länkande, att man länkar de egna meningsfränderna i första hand, eller kommer det öppna länkandet att fortsätta?

Kanske rankingsiterna borde fundera lite själva över hur man påverkar det man mäter? En evig sanning i de flesta sammanhang är att man får det man mäter, så att mäta är att ha makt över det man mäter. Finns det kanske anledning att tweaka mätmetoderna så att man belönar länkning till andra bloggare än dem i det egna partiet?

Kommenterar gör även Livbåten

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggar, piratpartiet, politometern, martina lind, bloggosfären, val2010

Svårt ord..

2009-10-14T13:04:00.007+02:00

Intigritet

Intregitet

Intrigitet

Intritet

Intregtet

Intreget

Intretet

Intikret

Insigritet

(Från riksdagsdebatten...)

Andra bloggar om: FRA, FRA-lage, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Brott mot EU-direktiv och svensk lag?

2009-08-24T22:55:00.002+02:00

Kom på att Oscar skrivit om lagrummen runt nätoperatörernas status i förhållande till upphovsrätten i samband med att Danmark stängde tillgången till Pirate Bay.

Läs hans inlägg, det är i högsta grad relevant.

Dags att säga ifrån innan det blir försent.

2009-08-24T20:32:00.012+02:00

Vi nås idag av nyheten att The Pirate Bay's leverantör av nätverkskapacitet av Stockholms Tingsrätt vid hot om vite på en halv miljon blivit ålagd att förhindra att TPB's användare skickar meddelanden rörande vissa specifika verk som användare annonserar via TPB.

Frågan är om det finns en insikt om de principiella konsekvenserna av en sådan dom.

En internetleverantörs roll är ungefär densamma som postens, den innebär att man befordrar meddelanden, utan att öppna dem och titta inuti. Det är det man har betalt för och är utrustad för.

Domen i Tingsrätten berör endast trafik som rör ett visst antal namngivna verk, men trots det så föreskriver rätten att ISP ska förhindra att just dessa verk fildelas.

Att formulera en dom på det viset innebär i praktiken att man stänger ner hela siten, eftersom en ISP inte har laglig rätt eller kapacitet att "titta i kuvertet" och se efter vad det innehåller.

Enda sättet för ISP'n att åtlyda beslutet är alltså att stänga ner alla användares tillgång till ALLT material som annonseras via TPB, även det som fildelas lagligt.

Lite grand som att konstatera att någon i Eslöv skickar hotelsebrev via posten, och att posten då blir ålagd att vid vite sluta distribuera hotelsebrev från Eslöv. Varvid posten för att kunna åtlyda detta har att välja på att anställa 100 brevinspektörer för öppna och läsa vartenda brev från Eslöv, och därigenom bryta den grundlagsskyddade brevhemligheten, eller att stänga all postgång från Eslöv totalt.

Det allvarligaste är ändå i förlängningen av detta.

Vad blir konsekvensen om infrastrukturoperatörer görs ansvariga för vad som förmedlas via deras nätverk?

Det krävs inte så mycket fantasi för att inse att slutresultatet snabbt riskerar att bli en fullständigt godtycklig censur i form av att operatörerna kommer att undvika att teckna abonnemang för aktörer som verkar det minsta kontroversiella.

Det finns också en uppenbar risk för att om operatören är ansvarig för det som transporteras i nätet, så kommer operatören att kräva att han ska kunna LÄSA allt som transporteras i nätet, och därmed förbjuda kryptering och okända transportprotokoll.

Förutom att detta skulle vifta adjö till alla ideer om personlig integritet på nätet, så skulle dessutom innebära en enorm hämsko på innovationstakten i nätet. Nya program som kommunicerar över nätet skulle bli omöjliga eftersom det bara skulle finnas en begränsad uppsättning godkända protokoll att använda sig av. Program som Skype eller Spotify skulle inte kunna skapas längre.

Det är vid närmare eftertanke inte ens säkert att vare sig Skype eller Spotify ens skulle kunna finnas längre, eftersom bägge dessa kommunicerar krypterat och därmed omöjliggör för ISP'n att bedöma om det som kommuniceras är lagligt eller inte.

Det är dags att sätta klackarna i backen nu!

Innan internet förvandlas till en enkelriktad kabeltvkanal.

DN, Expr, SvD, Metro, DI, SvD, IDG, Opassande, TKJ, Nätkoll, PP, CE.

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, piratjägarlagen, IPRED, The Pirate Bay, TPB, censur, samhällsfarlig idioti

En sosses försvarstal

2008-12-27T01:41:00.005+01:00

Jag har fått frågan om hur jag som alltid varit socialdemokrat och övertygad om förträffligheten i att ha en ideologisk helhetssyn, plötsligt kan gå med i Piratpartiet, en ”enfrågerörelse”? För att förklara det så måste jag beskriva vad det är som gick på tok med de politiska partierna i allmänhet och (s) i synnerhet. Jag har behandlat det här i olika kommentarer på en massa olika bloggar, men inspirerad av Klara och Anders, här är ett försök att få ihop dessa till en sammanhängande postning:

Jag tror att det handlar om att partierna tappat bort tron på politikens möjlighet.

Min aktiva tid i (s) var i slutet av 70 och början av 80-talet och då fanns det en levande idédebatt med visioner om den demokratiska socialismen, om att utvidga den demokratiska principen till mycket större delar av samhället. Själv står jag i grunden kvar vid de värderingar jag hade på den tiden, frihetlig reformistisk demokratisk socialist

Men sen sprack hela den bubblan. Om det var den tilltagande globaliseringen, de multinationella företagens till synes oövervinnliga makt, kanslihushögerns uppgivna svek under K-O Feldt med alla avregleringar osv., eller vad det var, vet jag inte.

Men plötsligt kändes det meningslöst att ifrågasätta marknadens makt, och politiken drog sig tillbaka från visionerna om ett annorlunda samhälle, och förvaltningsekonomerna fick ta över ruljansen. Man lät marknaden bli samhällets herre istället för dess tjänare.

Det som skulle behövas är nya entusiasmerande visioner om hur samhället skulle kunna fungera ANNORLUNDA, inte bara "bättre" i strikt "teknisk" mening.

Det behövs en diskussion om grundvärderingar. En diskussion om frihet, inte bara som individuellt projekt, utan som strukturellt, med en diskussion inte bara om rätten till frihet utan också om möjligheten.

Det behövs en diskussion om marknaden; vad den är bra på och vad den är dålig på.

Det behövs diskussion om hur vi vill att samhället ska se ut om 50 år, vi behöver de provisoriska utopierna, våra föreställningar om i vilken riktning vi vill gå.

Det behövs nåt som kan ge inspiration och patos, något att brinna för. En tro på politikens möjligheter att förändra.

Då kanske i alla fall såna som jag kan få tillbaka viljan att delta i det socialdemokratiska partiet igen.

Tyvärr finns det inga indikationer på att en sån utveckling skulle vara inom synhåll. Tvärt om så är partiet lika präglat av enkelriktad kommunikation som det nånsin varit, och ordet för dagen hos samtliga riksdagspartierna tycks vara triangulering, att placera sig i mitten av opinionsfåran och undvika att skrämma bort så många väljare som möjligt.

Därför blir det tills vidare piratpartiet.

Där handlar det om att försvara de demokratiska hygienfrågorna, och att föra fram de oerhört viktiga frågorna som berör kommunikationsrevolutionen och belysa reaktionen på den, övervakningssamhället, bägge två möjliggjorda genom den tekniska utveckling som i grunden ändrat förutsättningarna och möjligheten för dem bägge.

Till dem som hävdar att piratpartister inte förstår partipolitik och att man MÅSTE ha ett heltäckande program så kan jag alltså påpeka att vi är en del som har varit med förr och själva hävdat den ståndpunkten…

Men i nuläget så handlar det om att stoppa en smygande marsch in i ett storföretagskorporativistiskt samhälle med tydligt totalitära drag, i huvudsak genererat via direktiv från Bryssel, beställda av just dessa företags lobbyister, eller av andra som tycker att det vore enklare att styra om man har bättre kontroll på folk, och då tycker jag, för egen del, att det är viktigare att få stopp på detta. Och där är det bara Piratpartiet som konsekvent står upp för dessa frågor.

Detta är en kamp där jag kan påverka, i ett forum där min hjälp efterfrågas, och det är mer meningsfullt än att stånga huvudet blodigt mot en partiapparat som inte är intresserad av förändring annat än när den tvingas till det.

Staten har alltid varit ett kapitalets verktyg, men de senaste 100-åren har vi i alla fall delvis vridit det ur deras händer och ställt den under en någorlunda demokratisk kontroll som jag ser det. Jag ser inte någon annan rimlig strategi för att komma närmare ett demokratiskt socialistiskt samhälle än vägen över den parlamentariska demokratin och en folklig förankring.

När denna demokratins ordning nu hotas genom en massa övervakningslagar så måste man som demokrat i första hand stå upp för att försvara demokratins förutsättningar, och jag ser inte något verkningsfullt sätt att göra det i de traditionella partibildningarna eftersom inget av dem anser detta vara en prioriterad fråga.

Piratpartiet är alltså inte min väg till socialismen, lika lite som det är de liberala medlemmarnas väg till liberalismen. Det handlar istället om att försvara demokratins FÖRUTSÄTTNINGAR, och det är nödvändigt därför att inget annat parti gör just det. Utan dessa förutsättningar spelar det ingen roll vilken ideologi man anser sig kämpa för i övrigt.

Därför blir det Piratpartiet tills antingen detta hot är över, eller att det finns ett verkningsfullt vänsteralternativ.

Och med verkningsfullt vänsteralternativ menar jag ett riksdagsparti som kan få inflytande nog att göra skillnad i dessa frågor och som inte är beredd att kompromissa bort dem. Alltså är (v) eller (mp) inte något alternativ heller, och så länge Bodström och hans meningsfränder finns kvar nära maktens centrum kommer jag inte att lägga en röst på (s).

Piratpartiet har en teoretisk möjlighet att göra en praktisk skillnad som vågmästare till priset att inte i förväg ta ställning för den ena eller andra (i praktiken) socialliberala alliansen, men det måste vara ett pris jag är beredd att betala en mandatperiod eller två om det är det enda sättet att få triangulatörerna att föra upp frågorna på dagordningen.

Man skulle kunna påstå att piratpartiets ideologi är ”demokrati” och inget annat, och det tycks mig att det etablerade samhället efter öststaternas fall tycks ha utgått från att demokratin var vunnen en gång för alla när nu den stora yttre fienden var borta.

Man glömde bort att demokratin även har inre fiender, och de växer till nu när den yttre är besegrad. På nåt sätt har det blivit OK att driva igenom lagar som Stasi hade jublat åt, bara för att Stasi i sig inte existerar längre.

Andra bloggar om: Piratpartiet, Socialdemokraterna, Politik, Vänster, Ideologi, Partiarbete

Internet är en plats där människor möts

2008-12-22T22:55:00.004+01:00

Fantastisk video:

Ett försök att lindra Falkens skepsis

2008-12-11T22:57:00.002+01:00

Falken skriver på sin blogg om sin kvarvarande skepsis inför piratismen.

Det är två saker han undrar över:

-Har inte kreatörerna rätt till ersättning för sitt arbete.

-Hur ska dom få pengar om fildelningen släpps fri.

Jag ska försöka ge ETT svar på frågorna, många andra ger sina...

Problemet med resonemanget "rätt till ersättning" har flera aspekter som jag ser det.

Du kan utföra ett arbete som väldigt många vill ha och blir glada för, men ingen är villig att betala dig för. Om du går omkring på stan och håller upp dörrarna för folk så blir de väldigt glada, men du kan inte KRÄVA att få betalt för det. (Men om du ber snällt så ger säkert många en slant för att visa sin tacksamhet.)

Eller om du anlägger en fin gångstig ute i skogen, på allmän mark, bara för att du tycker det är kul. Inte kan du ställa dig och kräva avgift av dem som vill gå där, alla tycker att det är en trevlig stig, men de har faktiskt inte bett dig fixa den.

Anledningen till att du inte kan göra dessa saker är i det första fallet att du inte avtalat med den du håller upp dörren för att det kostar pengar och i det andra fallet inte kan kontrollera folks användning av stigen med mindre än att du bygger ett högt staket runt den. Om du bygger ett sånt staket så kan du stå vid grinden och ta betalt. Jag återkommer till den här liknelsen längre ner.

Vad gäller upphovsrätten så var den ju ursprungligen bara att "äras den som äras bör" som det stod i Västgötalagen på medeltiden.

Det var inte förrän man kunde industriellt mångfaldiga saker, tex med tryckpressen som det kunde finnas en massmarknad för kopior. Innan dess så var det fritt fram för vem som helst att skriva av en bok, det var ju så man kopierade böcker.

Men med tryckpressen så inträffade ett par saker:

1. Det gick att mångfaldiga saker till ett pris som var överkomligt per kopia, så det kunde bli en massmarknad.

2. Det krävdes ganska stora investeringar för att mångfaldiga något. Man måste ha tryckpress, personal och papper, och man måste binda kapital i att trycka en upplaga innan man visste om de skulle bli sålda eller inte.

För att uppmuntra tryckning av böcker så bestämde samhället då att bara en i taget skulle kunna ha rätten att mångfaldiga en text. Annars var ju risken att tryckarna väntade ut att nån annan tog risken först för att se om boken blev en storsäljare eller inte. Den som tog risken att investera i en upplaga skulle också få vinsten. Och eftersom man nu hittade på begreppet copyright så var det ju naturligt att den som var upphovsman var den som ursprungligen ägde den.

Hela det här systemet funkade bra så länge mångfaldigandet bara kunde ske med dyr utrustning och stora investeringar. Om någon bröt mot bestämmelserna så var det relativt lätt att hitta vem det var, så förskräckligt många tryckare fanns det inte... Och upphovsrätten var något som var till för att reglera affärsrelationerna mellan tryckarna sinsemellan och i förhållande till författaren.

Allt gott och väl så långt, vanligt folk behövde inte bry sig, och systemet såg till att nån vågade trycka böcker och distribuera dem ut i boklådorna.

Tillslut efter ett par hundra år, så hade de flesta börjat se det här som en naturlig rättighet, det är så det måste fungera, och samma system och förutsättningar kom att gälla på nya områden.

Då träder internet in på banan, och förutsättningarna för hela konstruktionen förändras totalt. Det krävs plötsligt inga stora investeringar längre, kostnaden per kopia är noll, och alla i västvärlden har sin egen "tryckpress".

Kan då systemet fungera som innan? Naturligtvis inte.

Jämför med staketet runt den privatanlagda stigen i skogen. Plötsligt har alla fått flygskor så de kan hoppa över det där staketet utan minsta ansträngning. Vad gör man då som stiganläggare? Antingen så river man staketet och sätter upp en avgiftsbelagd toalett på mitten och kanske en glasskiosk och kanske man kan sälja en "kom ut i skogen och promenera" tjänst till företag som inte vill organisera det själva.

Eller så skaffar man en kulspruta och försöker skjuta ner varenda en som försöker flyga över staketet.

Vilken väg man väljer antar jag beror på ifall man är den som tycker det är kul med gångstigar eller om man har tagit över stigen med enda syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Det jag vill ha sagt är att de tekniska förutsättningarna avgör på vilket sätt det är naturligt att tjäna pengar på olika saker, och att vi tillsammans i samhället faktiskt avgör vilka sätt vi tycker är acceptabla. Att med kulspruta hindra folk att använda en i huvudsak positiv och livsberikande teknik är i mitt tycke inte ett acceptabelt sätt att tjäna pengar.

Visst kan man satsa på att allt ska bli vid det gamla, men det innebär att man måste ta till extrema åtgärder för att hindra människor att använda de nya möjligheterna.

Och utan extrema åtgärder GÅR det inte längre att kontrollera vad som händer med ett verk när det väl har publicerats. Det vore som att spreja ut parfym i luften i ett rum och kräva att ingen får lukta på den utan att betala. Det finns helt enkelt inga tekniska förutsättningar till det.

Hur ska musiker och andra upphovsmän då tjäna sina pengar? Det finns säkert en massa sätt, men inget av dem kan i längden bygga på att man har kontroll över mångfaldigandet av kopior.

Detta händer varje gång det sker ett tekniksprång. Munkarna i klostren som levde på att dublicera biblar blev säkert till en del arbetslösa när Gutenberg kom dragande med sin tryckpress. Hade de haft möjlighet så kanske de också hade velat ha en IPRED som förbjöd maskinellt mångfaldigande. Fast de hade kanske inte penningen som främsta ledstjärna utan en tro på att det viktiga var att sprida guds ord.

Lite så tror jag att det är med de flesta kulturarbetare också, de har inte som främsta mål att tjäna grova pengar, utan de har något de vill ha sagt.

Och ifall de som främst vill tjäna pengar och apa sig på scen bara för sakens skull kanske inte är så stor förlust om de lägger av?

För de flesta seriösa konstnärer bör det finnas möjligheter, det finns ju ett sug efter deras tjänster. Jag tror att tex det är möjligt att samla in pengar i förskott från fansen för att ha råd med att göra nya låtar för de som kommit så långt. Och de som endast skriver låtar får ju se till att ta betalt när de säljer låten till ett band istället för att ta betalt per kopia, osv. osv. Nya affärsmodeller måste det i vilket fall bli, men det kan inte vara vårt privilegium att skriva folk på näsan hur de ska hantera en ny teknisk verklighet. De har betydligt bättre förutsättningar att hitta på det själva, bara de drar upp huvudet ur sanden och inser att verkligheten har förändrats runt om dem.

Lysande humor!

2008-12-01T23:29:00.005+01:00

Micke von Knorring på "V, fildelning & upphovsrätt" har skrivit ett brev till regeringen som är absurd humor på fler plan än jag orkar räkna ut, och en lysande illustration av flera av IPRED's absurditeter.

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, piratjägarlagen IPRED, vänsterpartiet

Film med IPRED-tema

2008-11-29T23:11:00.005+01:00

Måste rekommendera Leos bloggpost, kreativ bearbetning av Braveheart.

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, piratjägarlagen IPRED

Ett typiskt politikerförslag från (c)

2008-11-18T22:01:00.003+01:00

Centern har föreslaget att skivbolagen ska vara tvungna att vänta tills andra gången de hittar en IP-adress i fildelningssammanhang innan de får ut namn och adress till abonnenten. Första gången ska istället internetoperatören tvingas skicka ut ett varningsbrev till abbonenten.

Tyvärr ett riktigt "politikerförslag" i ordets sämsta mening, förändrar inget i sak, men låter trevligare. Nu dröjer det alltså några veckor till innan utpressarbrevet där du får välja mellan att betala 20 000 eller 200 000 kommer.

Det sägs dessutom inget om vem som ska föra register över vilka abonnenter som fått sådana varningsbrev. Upphovsrättshavaren kan inte göra det, eftersom han bara har IP-nummret, och det kan ju ha delats ut till nån annan till nåsta gång. Det framgår inte ifall även varningsbrevsåtgärden ska beslutas av domstol, men om det inte är meningen ska alltså internetleverantören föra register om vilka abbonnenter som misstänks för olagligheter, vilket definitivt strider mot personuppgiftslagens bestämmelser idag.

DN, Aftonbladet, SvD, Sydsvenskan

Andra bloggar om: upphovsrätt fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik
ohederlighet, piratjägarlagen, IPRED, IPRED1, centerpartiet

IPRED, inte upphovsrätt, stupid...

2008-11-15T00:56:00.009+01:00

Andreas Ekström på Sydsvenskans kulturredaktion skriver om Ifpi's DN inlägg, och beklagar sig över hur bloggosfären "hånar" de artister som skrivit under uppropet till stöd för piratjägarlagen, samt efterlyser en debatt om upphovsrättens moraliska grundförutsättningar istället.

Genom att göra så så deltar han i mediaindustrins försök att spela bort korten i debatten om IPRED.

Den debatten handlar inte i grunden om upphovsrätten, IPRED-lagen förändrar inget i sak i upphovsrättslagstiftningen, den står kvar som den gjort sedan 2005.

Det IPRED handlar om är vilka metoder som ska få användas för att upprätthålla denna lagstiftning. Debatten handlar om ifall vi ska tillåta mediaindustrin att bedriva legaliserad utpressning mot tonårsfamiljer. Om piratjägarlagen går igenom som den ser ut just nu så öppnar det för att industrin ska göra samma sak här som den gjort i alla andra länder där den fått möjligheten.

Där har det blivit legio att man skickar ut utpressningsbrev på tjusiga advokatbrevpapper till innehavare av internetabonnemang där man kräver tiotusentals kronor för att "göra upp i godo", med hot om stämmning på flera hundra tusen.

De som drabbas av detta är vanligt folk som kanske har en tonåring som varit inne på Pirate Bay och fildelat något, ELLER har en granne som använt hans trådlösa nätverk.

Vilken normalt funtad människa vågar bestrida något sådant i ett civilmål där beviskraven är låga och det mest handlar om domstolens förtroende för parterna? Betala 20 000 eller riskera 250 000 i skadestånd och rättegångskostnader?

Det är det IPRED debatten handlar om.

Upphovsrättens moralfrågor diskuterar vi gärna en annan dag.

Andra bloggar om: upphovsrätt fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik
ohederlighet, lögn, tjuvknep, patetiskt, piratj%E4garlagen IPRED

Vem äger bilden av mig själv?

2008-08-10T21:46:00.008+02:00

Med anledning av FRA debatten har jag funderat lite över vad det där med integritet och integritetskränkning egentligen handlar om.

Vad är det som gör att vi reagerar så starkt mot att staten ska ges teknisk möjlighet att avlyssna vår kommunikation?

Är det att vi håller på med olagligheteter som vi är rädda ska avslöjas? Knappast, så många allvarliga lagbrytare finns det nog inte så att 51% ska vara negativa mot lagen. Rent-mjöl-i påsen-argumentet har väl avfärdats tillräckligt många gånger redan, alla känner obehag ifall det vet att deras pinsamheter avlyssnas och registreras, de som argumenterar för FRA-lagen brukar snarare peka på att risken för att nån ska intressera sig just för dina pinsamheter är försvinnande liten. Men att de säger så tyder ändå på att de skulle tycka det var obehagligt att någon faktiskt läste deras kommunikation.

Nej, jag tror att det i grunden handlar om ett behov att välja vem vi ger förtroenden, därför att det är en del av den grundläggande sociala interaktionen mellan människor.

Vi människor är sociala djur och givandet av förtroenden, att avslöja vem vi egentligen är, är en viktig del av spelet mellan oss. Att ge och få förtroenden är en oerhört viktig symbolhandling i vårt umgänge, det är en markör för graden av vänskap.

När man träffar en person för första gången så pratar man om vädret eller nåt liknande, det avslöjar väldigt lite om vem man egentligen är. Med tiden när man fortsätter att umgås, berättar man mer och mer om sig själv och sina tankar, allt eftersom man känner att tilliten till den andra ökar.

Det är därför vi känner oss så kränkta av att riskera att bli avlyssnade, vi känner att någon okänd, ansiktlös, får möjlighet att "kapa" information som vi normalt sett bara lämnar ifrån oss till våra förtrogna. Det gör att vi känner oss avklädda och utkastade nakna på en estrad där vi inte själva kan styra hur mycket av oss själva vi vill lämna ut till publiken.

Om staten ska ges möjlighet att avlyssna den kommunikation vi har med våra närmaste vänner, eller kanske till och med sånt som vi inte ens delar med oss ens till dem, så kan vi inte känna oss bekväma med det om vi inte har minst samma förtroende för staten som vi har för våra närmaste vänner.

FRA-lagen skulle inte vara ett problem om vi litade på att staten var en i alla lägen obrottsligt lojal vän, men det är en omöjlighet, för staten är representerad av vanliga människor med svagheter vi inte känner till, och att göra det möjligt för dessa statens representanter att följa all vår korrespondens och allt vi skriver och läser på nätet motsvarar att ställa oss nakna på torget medan våra tankar listas på en skärm ovanför vårt huvud.

Jag vill välja vem jag låter lära känna mig på djupet, och den som jag låter göra det ska förtjäna förtroendet. Annars känns det som en intellektuell våldtäkt, att någon tilltvingar sig sånt som är avsett att ges som en gåva som tecken på tillit. Det är att "stjäla" sånt som normalt sett är tecken på vänskap.

Andra bloggar om: FRA, FRA-lagen, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Hur i hela friden överlever vi?

2008-08-07T22:16:00.002+02:00

En sak som inte klargjorts under hela FRA-sebatten är:

-Hur kan vi klara oss i dagsläget?

Just nu finns enligt FRA ingen kabelspaning. Vad har det orsakat för problem för Sverige?

Såvitt jag har märkt har det inte inträffat några allvarliga incidenter, eller?

Med tanke på hur utbrett internet redan är och har varit i ett antal år så borde väl redan all relevant trafik sedan länge redan flyttat över dit i den mån det är tekniskt möjligt.

Det vore ialla fall den logiska slutledningen med tanke på att det dels är förbjudet att spana på, dels är oerhört mycket lättare att kryptera och på andra sätt dölja sin trafik där än per radio.

Om det då är så att vi idag klarar oss ganska bra med det FRA redan får spana på, så kan man väl ifrågasätta ifall det finns anledning till ett så allvarligt ingrepp i demokratiska fri- och rättigheter som FRA-lagen utgör?

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Dimridåer från Tolgfors

2008-07-28T08:57:00.013+02:00

Försvarsminister Tolgfors kommer äntligen ut på banan i SvD idag, det var på tiden!

Tyvärr är hans inlägg inte speciellt klargörande. Allra mest ser det ut som ett försök att blanda bort korten, och det är inget som gynnar en seriös debatt. En del av det han säger är självklarheter som ingen ifrågasätter, annat är försök att pådyvla motståndarna åsikter de inte har, och ytterligare annat är rena felaktigheter.

Underrättelseverksamhet och signalspaning är av stor betydelse för landets säkerhet. Det ligger i sakens natur att verksamheten omgärdas och måste omgärdas av sekretess.
- Ingen har väl påstått något annat...

Därför är det bra att FRA kommenterat ett antal konkreta exempel på hur verksamheten varit till gagn för Sverige. Därmed faller också de påståenden som den nya signalspaningslagens motståndare gjort om att det inte finns exempel på nyttan av FRA:s verksamhet.
-Det är just den "nya" signalspaningen som kritiserats och dess totala väsensskildhet från den "gamla". Då duger det inte att motivera den allmänna avlyssningen genom saker som uppnåtts med den "gamla" klassiska signalspaningen

Den nya tidens bredare hotbild som vi måste kunna upptäcka, förstå och skydda Sverige mot omfattar bland annat militära incidenter, men också terrorhot, spridning av massförstörelsevapen, it-attacker och hot mot svenskar i internationella insatser.
-Luddigt. Återigen obestämda hotbilder avsedda att väcka oro, men ingen som helst förklaring till HUR den allmänna avlyssningen ska hjälpa mot dessa hot.

Som exemplen visar rör det sig inte om spaning mot enskilda svenskars kommunikation, utan om stater och organisationer med intressen mot Sverige.

Endast om en person i Sverige har direkt koppling till yttre hot mot landet, som internationell terrorism eller annan stats agerande mot Sverige, blir den relevant för FRA:s signalspaning.
-Men lik förbaskat vill de plocka in ALL trafik och scanna den med för oss okända sökbegrepp som kanske, kanske inte plockar ut just våra meddelanden för manuell läsning.

FRA använder mycket avancerade sökbegrepp avsedda att finna just det FRA söker om yttre hot mot landet. Allt annat ska sorteras bort. Sökbegreppen är inte uppbyggda av ord, utan av tekniska variabler. Den trafik som inte träffas av sökbegreppen passerar således obehandlad förbi och kan då inte lagras.
-Ren lögn. Något som behandlas i ett filterprogram kan per definition inte "passera obehandlat förbi"! Oavsett hur bra FRA är på att skriva filterprogram, så kommer de att få in i huvudsak "felaktiga träffar", dvs våra privata meddelanden. Om de bara tänker söka på vissa IP-adresser etc. så finns det f.ö. ingen anledning för dem att få in den totala trafikströmmen, i så fall kan filtret köras ute hos ISP'n och bara den färdigfiltrerade trafiken skickas till FRA.

För närvarande och under överskådlig tid finns inte ett militärt hot av den gamla typen riktat mot Sverige. Men vi måste kunna följa, upptäcka och förstå om detta förändras över tid.
-Det här motsäger "Sökning endast på tekniska variabler". Sådan sökning förutsätter att man konkret vet vem det är man avlyssnar. Ska man "upptäcka" hot så måste man söka på bred front efter "misstänkta formuleringar". Snömos!

Samtidigt måste Sverige kunna byta information med andra länder, med vilka vi bygger säkerhet gemensamt. Inget land får full informationstillgång utan att dela med sig av egen information.
Därtill kommer att olika länder är bra på olika saker – olika typ av information till gagn för gemensam säkerhet eller om olika regioner i världen – och har olika information att ge.
-Betyder att vår privata trafik kan vidarebefordras till Homeland Security...

Signalspaning är ett viktigt medel för att stärka säkerheten för de cirka 1000 svenskar som i varje given stund tjänstgör i internationella fredsinsatser.

För att få en bild av hoten behövs en kombination av taktisk signalspaning i etern på plats i insatslandet och strategisk signalspaning i kabel, därför att det ger information av olika karaktär.
-Dumheter. Afghanistanska terrorister kommunicerar inte via okrypterade mail med Sverige...

Det går inte att ha skilda lagar och regler för signalspaning i etern respektive i kabel. När du lyfter telefonluren eller mobilen där hemma så kan signalen utan din vetskap röra sig både i etern och i kabel.
-För telefoni, ja. För internettrafik, i mycket liten omfattning. Framför allt är skillnaden att det med den begränsade omfattningen inte går att göra den totala kartläggningen av individer som kabelavlyssning ger möjlighet till.

Likaså rör sig signaler från vår kommunikation ofta över landets gränser. Inte sällan via länder som själva bedriver signalspaning, i kabel och i etern.
-Att andra länder avlyssnar kan vi inte göra något åt. Att vår egen stat kan avlyssna oss kan vi själva bestämma över. Vår egen stat har makt över oss, och kan i ett annat läge vara ett hot mot individen. Vi kan inte skapa lagar som förutsätter att vår egen stat alltid styrs av goda människor.

Poängen med resonemanget är att det varken är mer eller mindre integritetskränkande att ha signalspaning i etern, i luften, än i kabel. I bägge fallen behövs samma förtydligande av regelverket och samma integritetsskydd.
-Jo, det är mer integritetskränkande med spaning i kabel, eftersom det är där vår privata kommunikation finns. Den signalspaning som FRA gjort hittills drabbar i mycket liten grad privatpersoner, eftersom privatpersoners kommunikation i mycket liten omfattning går via radio. Om 95% av all kommunikation går via kabel så är det en ännu större andel av privatpersoners trafik som går den vägen. Att påstå att det inte är mera integritetskränkande att bereda sig tillgång till 100% av vår trafik jämfört med mindre än 5% är en logisk kullerbytta.

Säger man nej till den nya signalspaningslagen säger man ja till en återgång till en oreglerad situation för signalspaning i luften, med avsaknad av integritetsskydd.
-Vi får väl se vad Europadomstolen kommer fram till. Det finns inget lagstöd för att avlyssna privatpersoner i etern heller, så i princip är det redan förbjudet.

Det vi söker är också information om utländska aktörers vilja och förmåga. Vidare är det heller inte så att militär information bara rör sig i etern, som förr i världen, och att det därför skulle vara tillräckligt att signalspana i etern. Det skulle ge betydande informationsglapp för svensk säkerhet.

Avancerade terrorgrupper krypterar sin kommunikation, har någon invänt. Självklart gör många aktörer det och det är alla länders underrättelsetjänster medvetna om och förberedda för att hantera.
-Här försöker Tolgfors påskina att FRA kan knäcka moderna krypton. Detta är ett försök att vilseleda. FRA kan inte knäcka de krypton som används i modern datakommunikation. Inte ens de mest avancerade superdatorer som finns hjälper, det skulle ta tusentals år att knäcka även de krypton som finns fritt och gratis tillgängliga på nätet och som det tar en kvart att installera och en halvtimma att lära sig använda.

Under hösten avser regeringen att återkomma med en proposition, där de ytterligare integritetsstärkande åtgärder som riksdagens majoritet beställde läggs fram.
-Det hjälper inte så länge som FRA får tillgång till ALL trafik och ingen kan veta vad FRA gör med den utom FRA själva. Hela konceptet med att skicka in ofiltrerad trafik till FRA måste bort, det är DÄR integritetskränkningen sker. Vad man sen bygger upp för regler om vad som ska ske efter det är irrelevant så länge det står kvar.

Tips från knuff.se: Jinges web och fotoblogg, Tvivlar, opassande, Svensson, PromeMorian, drottningsylt

Leo om samma sak i Kristianstadbladet

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, Tolgfors

Osynlige mannen

2008-07-25T23:09:00.008+02:00

Var håller han hus?

Kanske har han tagit hjälp av en annan myndighet och anmält sig som frivillig till ett experiment med osynlighetsfärg hos FOI? Antagligen tillsammans med de andra partiledarna i Alliansen...

opassande om liknande frågor

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, Fredrik Reinfeldt, osynlighet, osynlighetsfärg, puts väck

Fel frågeställning

2008-07-25T11:22:00.006+02:00

Janerik Larsson, vice VD för Svenskt Näringsliv, skriver i Sydsvenskan under rubriken "Klargör statens intressen i FRA-spaningen". Hans tes är att statens rätt att samla underättelser till skydd för staten är ifrågasatt och att "någon" bör stå upp och svara på frågan "Vem vill skydda staten?". Hans underförstådda svar på frågan är att FRA byggts upp under socialdemokratiska regeringar, och att det där borde finnas någon som tar den debatten.

När vi läser hans artikel ska vi inte bortse från att Svensk Näringsliv gav ett väldigt positivt remissyttrande avseende FRA-lagen och avslutade med en förhoppning om att "...resultatet av underrättelseverksamheten även skall delges näringslivet..."

Janerik Larssons artikel är skriven i en frågande ton, där han säger sig inte veta tillräckligt om behoven, men det är ganska uppenbart att han under det har en åsikt som innebär att han tycker det är dags att politikerna ställer sig upp och försvarar underättelseverksamheten.
Man kan se det bl.a. på en formulering som "Säpodebatten på 60-talet handlade om svensk övervakning och registrering av svenskar. Men FRA:s ansvar är signalspaning riktad mot utländska hot, dock med den modifikationen att även svenska medborgare eller personer som vistas i Sverige kan beröras. ", där han helt ignorerar det faktum att lagen bygger på allmän avlyssning, så fort något passerar gränsen så har FRA möjlighet att lyssna, det är inte ett "kan" det är ett "kommer att".

PROBLEMET med hans debattartikel är annars att den i huvudsak slår in öppna dörrar. Mycket få har i debatten hävdat att Sverige inte ska ha en underättelseinhämtning. Tvärt om, det finns en hyfsat stor enighet om att detta skall finnas. Larsson bygger en slags dubbel halmgubbe, där han dels låter påskina att kritikerna av FRA-lagen inte är villiga att diskutera integritetsintrång över huvud taget, "om FRA:s arbete råkar i konflikt med någon enda individs (någonstans i världen) integritet så borde FRA:s verksamhet upphöra?", dels att vi ifrågasätter behovet av att staten alls behöver skyddas.

Så är det naturligtvis inte. Huvuddelen av kritiken mot FRA-lagen handlar om metoden, allmän avlyssning, om de ospecificerade hotbilderna som ska motivera detta, och sist men absolut inte minst, möjligheten att den vägen få fram något som i realiteten skyddar oss mot eventuella hot.

Det ser ut som att förespråkarna av FRA-lagen den senaste tiden vill göra det till en fråga om antingen eller, ska vi ha underättelseinhämtning alls eller inte. Ungefär detsamma sa Fredrik Bynander i SvD häromdagen "Tala klarspråk om FRA, Tolgfors" , med samma budskap: Får vi inte göra det här så kan vi lika gärna lägga ner all underättelsetjänst.

Frågeställningen "Vad ska FRA-lagen vara bra till?" är bra, det är dags för regeringen att komma ut ur bunkern och försöka motivera lagen, men att göra det till en fråga om underättelsetjänstens vara eller icke vara är en ohederlig debatteknik, det är inte det det handlar om, det är metoderna jämfört med behovet och effektiviteten som diskussionen gäller.

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Birgitta Ohlsson HAR förstått vad det handlar om... men inte Ingvar...

2008-07-21T12:32:00.006+02:00

Birgitta Ohlsson skriver idag på SvD brännpunkt att "Vattendelaren i debatten är när kränkningen av den personliga integriteten sker. " och "Min ståndpunkt är att kränkningen redan sker när staten får tillträde till teletrafiken. Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad databehandling."

Det visar att hon har förstått vad kritiken handlar om, och hon drar också den korrekta konsekvensen: "Kraven om brottsmisstanke och domstolsbeslut är inte förenliga med fundamenten i FRA-lagen, därför bör den antagna lagen rivas upp med omstart där arbetet sker i en bred parlamentarisk kommitté."

Det är en bra formulerad artikel, och mina tidigare farhågor om urvattnade kompromisser har med det minskat lite. Jag ser inte hur man ska kunna ha hennes ståndpunkt och kunna gå med på något annat än att FRA's avlyssningskablar inte ska kopplas in.

Frågan är nu om hon har de andra fp-kritikerna med sig i detta synsättet?

Ingvar Åkesson skriver något slags replik där han förfäktar den heliga teknikneutraliteten och ifrågasätter varför det ska vara olika regler när man spanar i etern jämfört med när man spanar i kabel.

Svaret på den frågan är helt enkelt att spaning i etern är i grunden något helt annat när det gäller det som är egentlig signalspaning, dvs avlyssning av militär radiotrafik, kortvågsradio och liknande. Då är det att utnyttja det "säkerhetshål" som redan finns och som alla vet finns. Radio används i medvetenhet om att den kan avlyssnas, det finns ingen möjlighet att göra något annat. Därför använder man inte radio för privat eller känslig information. Att använda radio är som att sätta in en annons i tidningen, alla kan läsa.

Däremot finns det anledning att reglera vilken typ av information FRA ska få leta i. Det borde regleras att FRA inte får inrikta sig på att avlyssna internettrafik och telefonkonversationer, även om de i sällsynta fall överförs via radiolänk, eftersom det är lika integritetskränkande som att lyssna på kabel. Ska det finnas en "teknikneutralitet" i sammanhanget så ska den handla om att det som folk förväntar sig ska vara privat och förtrolig kommunikation också ska vara det, oavsett vilka tekniker som används för att överföra den.

I fallet med radio, är det dessutom ganska enkelt att implementera en sådan bestämmelse, i de flesta fall så går sådan kommunikation antingen på ett sådant sätt att FRA måste sätta upp specifika mottagare får att fånga in just den, eller också går den på speciella frekvensband eller med speciell teknik som är lätt identifierbara och därför helt enkelt inte ska avlyssnas.

Ska man ha en strikt teknikneutralitet så måste man i konsekvensens namn annars även inbegripa fysiska brev i FRAs rättigheter till avlyssning. Om man inte är beredd att argumentera för det, så visar det att teknikneutraliteten bara är ett pseudoargument som man tar till när det passar.

Åkesson visar också ytterligare en gång att han vägrar acceptera kärnpunken i kritiken genom att skriva "det aldrig kan bli fråga om avlyssning av vanliga svenskars kommunikation.", apropos filtreringen. Han menar alltså alltjämt att avlyssning inte uppkommer förrän en människa tar del av det utfiltrerade materialet.

För mig som användare uppkommer kränkningen av privatlivet i och med att jag vet att det kan bli läst, och att jag inte kan förutspå under vilka förutsättningar det kommer att bli läst. I och med detta kan jag inte längre betrakta det som privat förtolig kommunikation.

Tips från knuff.se :syrrans granne, Fritänk, Intensifier, Svensson, Folkpartiet i Nacka, jj.n, Mikael Persson, projo's blog, Rick Falkvinge (pp), Tomas sida

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, folkpartiet, Birgitta Ohlsson, Ingvar Åkesson

Förespråkarna har inte förstått kritiken

2008-07-20T17:25:00.004+02:00

I Aftonbladet finns en debattartikel av den moderate fritidspolitikern Jari Karivainio där han hävdar att integriteten hotas mera av Facebook eller LinkedIn än av FRA's allmänna avlyssning.

Eftersom han inte ser skillnaden indikerar det att han inte har förstått vad kränkningen består i eller vad faran med den allmänna avlyssningen är.

Man kan inte bli integritetskränkt när man själv väljer att lämna ut information om sig själv, det är den stora och avgörande skillnaden. Kränkningen av privatlivet uppkommer i och med att den information man avser att var privat görs tillgänglig för någon annan än den det var avsett för.

Det kan alltså inte vara en integritetskränkning att frivilligt publicera information, ens om man sätter upp en webbkamera i sitt hem och lägger ut den på webben. Det kan bara vara en kränkning om någon annan gör det och man själv inte har kontroll över när den är på.

Det är det FRA-lagen gör, den kränker vår rättighet att bestämma vad som är privat.

FARAN med detta, förutom att det kränker människors bestämmanderätt över vad som är privat och vad som inte är det, är att det också hotar förutsättningarna för demokratin!

Om vi låter staten få bygga upp en infrastruktur för att totalavlyssna all vår elekroniska kommunikation så kommer den förr eller senare att användas, och den enda kontroll som finns bygger på det FRA själva väljer att berätta.

Genom en sån avlyssning så kan man inte bara läsa enskilda mail, man kan också registrera vem som kommunicerar med vem, var vi befinner oss, vilka websidor vi läser, och därigenom åsiktsregistrera, vad vi söker efter på google, vad vi köper, osv, osv.

Skulle den som tycker att detta är OK, också tycka det är OK att staten satte upp övervakningskameror i varje hem, men lovade att bara titta ifall statens dator tycket att det verkade hända nåt intressant? Det är i princip samma sak de vill göra med FRA-lagen, våra elektroniska spår berättar minst lika mycket om oss.

Dessa spår registreras visserligen redan på många ställen, men det finns ingen som har tillgång till samtliga och skulle kunna sammanställa dem så som staten via FRA skulle kunna göra.

Att kunna göra den sammanställningen ger staten makt över den enskilde, för även den som har "rent mjöl i påsen" gör saker som kan misstolkas eller missuppfattas, saker som tagna ur sitt sammanhang kan vara pinsamma eller svårförklarliga. Och även den som har ett samvete vitt som snö kan misstänkliggöras genom att all kommunikation kan kartläggas, för hur vet vi att alla våra vänner som vi kommunicerar med via nätet är lika snövita?

Det var baserat på den typen av informationsinsamling om enskilda som STASI i Östtyskland byggde upp sin makt.

Alla har på ett eller annat sätt något man inte vill ska bli offentligt, och genom att göra det möjligt för statliga myndigheter att samla in sådant öppnar man för en framtida situation där myndigheter kan utpressa enskilda att gå myndighetens ärenden. Detta är inget som jag tror kommer att hända inom en nära framtid, men det är livsfarligt att skapa de tekniska förutsättningarna för ett sånt samhälle. Stalin lär ha sagt att:"Det enklaste sättet att kontrollera ett samhälle är att se till att alla medborgare på ett eller annat sätt bryter mot lagen, sedan kan man hota med att straffa dem för det om de inte är samarbetsvilliga."

Allmän avlyssning är en variant på samma tema, det kan ge en situation där staten får makt över medborgarna istället för tvärt om.

Därför ska inte FRA's avlyssningskablar kopplas in!

Även omnämnt hos opassande

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Ingvar Åkesson vägrar fatta

2008-07-19T13:33:00.015+02:00

I SvD skriver idag FRA-chefen Ingvar Åkesson återigen och försöker motivera varför FRA-lagen är nödvändig och varför brottsmisstanke inte går att kräva som rekvisit för signalspaning.

I sak så har han naturligtvis rätt, allmän avlyssning, vilket FRA anser vara nödvändigt, går inte att kombinera med krav på brottsmisstanke. Det är ju därför vi tycker det är ett bra krav...

Vad han däremot fortfarande vägrar att förstå och göra skillnad på är att lagens syfte och dess konsekvenser är två helt olika saker. Syftet, att skydda Sverige från yttre hot, är naturligtvis lovvärt.

Det vi anmärker på som kritiserar lagen är dess konsekvenser eftersom de är oacceptabla.

Ska vi ge upp grundläggande demokratiska rättigheter som rätten att kommunicera oavlyssnat för att öka vår säkerhet?

Problemet är att "säkerhet" är ett självgenererande behov, det finns alltid någon risk kvar att oroa sig för, vi kan alltid hitta något att vara otrygga inför som kan motivera ytterligare nedmontering av demokratins fundamenta.

Signalspaning betydde tidigare "lyssna i etern efter signaler som indikerar vad en potentiell fiende håller på med, var hans radarstationer finns, trafik mellan staber och olika förband etc."

Det var en verklighet där risken för integritetsintrång var mycket liten, medborgarna kommunicerar inte per radio. Det handlade också om en fiende som genom sin infrastruktur var möjlig att spana på, det handlade om stora enheter och en omfattande infrastruktur.

Den fiende som står för de assymetriska hoten låter sig inte spanas på, han uppför sig precis som "svensson" vid sin dator, det går inte att upptäcka honom den vägen utan att faktiskt också massavlyssna "svensson". Och för en bara någorlunda intelligent fiende så hjälper inte ens det, genom mycket enkla åtgärder kan han dölja sin trafik så att den blir helt omöjlig att urskilja från "svenssons" helt legitima trafik.

(Ska jag vara helt ärlig så finns det en sorts hot som eventuellt skulle kunna upptäckas, vissa IT-hot, som trojaner etc, men för det behövs inte att all trafik skickas till FRA, den sortens scanning kan göras ute hos nätverksoperatörerna.)

Allmän avlyssning är helt enkelt inte en framkomlig väg att hantera dessa hot, och det inser var och en som är lite tekniskt kunnig vad gäller datorer och datakommunikation. Det är helt enkelt inte ett effektivt sätt att "försvara demokrati och grundläggande individuella rättigheter".

Konsekvensen blir istället att spaningen i sig blir ett hot mot just detta. Att låta en kvalhemlig underättelseorganisation helt utan insyn få tillgång till all denna kommunikation, och ha kontrollmekanismer som enbart baserar sig på vad denna myndighet själv väljer att berätta, sprider oro och självcensur. Det gör att folk inte kommer att våga använda tekniken av oro för att meddelanden kan missuppfattas, att man ska bli felaktigt misstänkt, att det ska göras kartläggning av politiska intressen och liknande baserat på surfvanor. Det gör att folk kommer att tveka att söka information på nätet för att de funderar på hur det kan uppfattas att man besöker vissa websidor, det gör att folk börjar formulera sina mail så att de inte ska missuppfattas av utomstående läsare etc, etc.

Allt detta är oacceptabla ingrepp i den individuella friheten, just den som skulle försvaras.

Så länge lagen specificerar att ALL kommunikation ska kopieras till FRA för genomgång så finns det här hotet mot vår frihet att kommunicera fritt och konfidentiellt, och så länge ingen på ett tydligt och övertygande sätt har hunnat visa exakt HUR vår säkerhet väsentligen ökar genom detta, så föredrar jag den, enligt min och många andras bedömning, relativt lilla ökning i risk det innebär att låta bli den allmänna avlyssningen.

Jämfört med den absolut överhängande risken att den allmänna avlyssningen ska ge effekter som självcensur, missbruk av infrastrukturen för avlyssning, missbruk av insamlade uppgifter, till utländsk underrättelsetjänst vidarerapporterade missförstånd osv, så är det ett litet pris att betala.

I grunden handlar kritiken om att vi inte litar på hemlig verksamhet som inte är möjlig att kontrollera, och så länge det inte adresseras så kommer kritiken tveklöst att kvarstå. En lag som förutsätter ofelbara människor som alltid i alla lägen handlar i goda syften är helt enkelt ingen bra lag. Och inte ens om det funnits såna människor skulle jag vara trygg, för som det är sagt, vägen till helvetet är ofta stenlagd med goda intentioner.

Även: Aftonbladet DN DN Dagen Expressen

Enligt knuff.se så skriver även följande om detta:
Peter Krantz Sagor från livbåten Henrik-Alexandersson.se Hultins tankegång Blogginläggen Tankar från rooten Mårten Schultz. Oväsentligheter ... ?? ??? satmaran Motpol MinaModerataKarameller... Ett hus liv och lustar och andra livsaktiviteter Jens O. Mikael Persson Folkpartiet i Nacka Din ledamot i riksdagen - Göran Pettersson Claeskrantz.se

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, Ingvar Åkesson

Går det att kombinera "endast vid brottsmisstanke" med massavlyssning?

2008-07-18T19:09:00.005+02:00

Funderade lite vidare över det där med "avlyssning endast vid brottsmisstanke".

För oss som förstår lite av tekniken så betyder ju det att det gör omöjligt att kopiera all trafik till FRAs "sambandspunkter" och att därmed hela massavlyssningsaspekten av FRA-lagen faller. För oss är det en absolut självklarhet, det betyder att endast trafik som har samband med en brottsmisstanke kan filtreras, eftersom det är redan filtreringen som är massavlyssningen, och det är genom att få in trafiken som FRA kan göra realtids-socigram över vilka vi har kontakt med och med en enkel ändring i parameterfilen godtyckligt kan avlyssna vad de känner för.

När jag funderat ett slag, så inser jag att det nog inte är så självklart att politikerna fattar det.

Tidigare har jag nog tänkt att det helt enkelt är ett debattknep för att säga blankt nej till att låta FRA-massavlyssna, men jag börjar bli tveksam när jag hör politikerna argumentera om att "vi ska ha signalspaning i kabel, men bara vid brottsmisstanke".

Har dom fattat att det är massavlyssning ändå, i och med att man låter FRA filtrera all trafik, även om det nånstans ska finnas en brottsmisstanke för att styra filtret?

Eller kommer det ett "kompromissförslag" snart? Tex. "Privata meddelanden får bara sparas om det finns brottsmisstanke" ?

Massavlyssningslag version 1.01?

--- Update ---
Det verkar som om kompromissförslaget kommer att handla om att i de fall spaningen speciellt riktas mot någon enskild så ska det finnas brottsmisstanke. De påstår i vart fall DN att Birgitta Ohlsson sagt.

I så fall vill så hon vill inte alls stoppa massavlyssningen, hon vill bara pilla lite på sökkriterierna.

Massavlyssningslag version 1.01!

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, folkpartiet, Agneta Berliner, Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Maria Lundqvist-Brömster, Solveig Hellquist, Cecilia Wikström

Respect!,till rakryggade folkpartister

2008-07-17T23:15:00.006+02:00

Respekt till de folkpartiledamöter som vågar gå ut och säga att de tänker riva upp FRA-lagen!

Agneta Berliner, Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson,Maria Lundqvist-Brömster, Solveig Hellquist och Cecilia Wikström säger att de är beredda att riva upp lagen, och de fyra första formulerar dessutom att brottsmisstanke ska vara en förutsättning för avlyssning.

Det låter mycket bra. Frågan är vad det betyder... Betyder det att FRA inte ska få totaltillgång till all trafik, eller betyder det att massavlyssningskablarna ändå ska dras, men bara får användas för att lyssna på speciella IP-adresser vars innehavare är brottsmisstänket? Återstår att se...

Om avlyssningen endast ska vara tillåten vid brottsmisstanke så finns det ju ingen anledning att bygga upp en infrastuktur för massavlyssning så som FRA-lagen specificerar, då kan det ju fungera på samma sätt som avlyssningen ska fungera för vanlig polisiär avlyssning av brottsmisstänkta, dvs operatören vidarebefordrar helt enkelt trafiken över internet för de adresser som ska avlyssnas.

Varje annan konstruktion som fortfarande innebär att all trafik skickas in till FRA är ju fortfarande samma massavlyssning som innan. Undrar just om de är medvetna om det?

En annan sak som är intressant med det här utspelet är vad som egentligen händer inom folkpartiet. Jag skrev i en tidigare postning "Folkpartiet har under senare år allt mer blivit ett "ordning-och-reda-kontroll-och-batong"-liberalt parti vars väljarkår inte säkert kan antas vara emot lagen, enligt sifo finns det tom majoritet där för, så det är tveksamt ifall folkpartiet har nåt att vinna på att frondera." så det förvånade mig lite när debattartikeln som skrevs under av de nämna inledande 4 + Westerberg och Ullsten dök upp. Möjligen finns det en intern konflikt mellan socialliberaler och hårdaretagismen som dyker upp här.

Känt är ju att Westerberg inte haft speciellt mycket till övers för den nuvarande folkpartistiska praktiken och man kan spekulera i om Westerbergs inträde på arenan kan tänkas ha givit råg i ryggen till de som nu protesterar.

Frågan är om detta är en signal till övriga missnöjda att det är dags att visa korten, eller om locket nu läggs på för att hitta en reträttväg för regeringen så att Reinfeldt kan backa utan att tappa ansiktet totalt. Och vad en sådan backning innebär i praktiken.

Svt
andra: AB SvD DN SDS

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, folkpartiet, Agneta Berliner, Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Maria Lundqvist-Brömster, Solveig Hellquist, Cecilia Wikström

Datakommunikation på FRApedia

2008-07-14T23:33:00.003+02:00

Jag har lagt upp en liten artikel om datakommunikation på FRApedia.

Den är avsedd som en väldigt enkel guide på enklast möjliga nivå om hur datakommunikation går till och hur FRA-avlyssningen fungerar i relation till det.

Den som är kunnig är välkommen med rättelser ifall jag gjort några rent felaktiga förenklingar, men betänk att den är avsedd att ge en grundförståelse, inte en certifiering i TCP/IP...

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, FRApedia

Okritiskt gullande med FRA-Ingvar

2008-07-13T13:08:00.005+02:00

Idag publicerar Sydsvenskan en intervjuartikel med FRA-chefen Ingvar Åkesson där han helt oemotsagt återigen får ge sin lätt rosaskimrande bild av FRA och FRA-lagen.

Man skulle ju kunna tycka att reportern Ulf Törnberg skulle kunna petat in ett litet ifrågasättande någonstans i texten, eller ställt åtminstone någon av de frågor som hela debatten handlar om. Men icke, inte en enda ifrågasättande kommentar så långt ögat kan nå.

Nåväl, då får vi väl försöka komplettera i efterhand...

"FRA har ingen egen vilja utan arbetar med uppdrag av regeringen, försvaret, polisen, Säpo, tullen och liknande organisationer. "

Vad spelar det för roll? FRA påstår alltså att de inte har någon egen agenda. Gott så, det hade väl varit anmärkningsvärt ifall de hade haft det... MEN eftersom vi medborgare inte får veta vad de spanar efter så är det lik förbaskat omöjligt för oss att veta vilka av våra meddelanden som fastnar i deras filter.

"FRA får inte lyssna på inrikestrafik. Råkar inrikestrafik fastna i FRA:s filter av sökbegrepp förstörs den."

Men rent tekniskt går det ju inte att filtrera bort inrikestrafik utan att först scanna av den och i de flesta fall rent manuellt läsa den. Fakta är ju att inrikestrafik, tex MSN-meddelanden och mail mellan svenskar via exvis hotmail KOMMER att avlyssnas och det GÅR inte att avgöra ifall de är inrikestrafik eller inte. Inte heller "surfdata" vilka adresser som ansluter till vilka websidor kan tekniskt bedömas om det är in- eller utrikestrafik.

"Råkar" är ett direkt vilseledande ord i sammanhanget. En överväldigande majoritet av den trafik som fastnar kommer att vara icke relevant inrikestrafik, om avlyssningen ska användas till det förespråkarna påstår, skydd mot terrorism och grova brott.

"FRA kan inte lagra all trafik. Myndigheten får inte lagra mer än det som fastnar i filtret och som är relevant, det vill säga handlar om utländska förhållanden, innebär yttre hot mot landet och/eller kan ge informationsstöd för regeringens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik."

FRA kan inte lagra all trafik, men de får tillgång till all trafik, och väljer att lagra det de vill, vad som är relevant är en oerhört godtycklig klassificering där vi bara har FRA's "goda vilja" att lita på.

"– Allt tal om att framtida mer illasinnade regeringar kan beordra massavlyssning är falskt. Generaldirektören, det vill säga jag, skulle vägra eftersom det bryter mot lagen. Jag skulle säkert få med mig de nya kontrollinstanserna."

Vad vet han om vad en framtida generaldirektör tar för beslut? Kontrollinstanserna kan bara bedöma det som FRA väljer att rapportera.

"Delar av självständigheten försvann redan vid årsskiftet då FRA:s instruktion skrevs om. Bland annat spikades i ett hemligt regeringsbeslut vilka som har rätt att ge FRA uppdrag, nu utpekade statliga organ. – Innan dess kunde jag fritt bestämma vem som kunde ge oss uppdrag, om vi skulle lyssna på utlandssamtal eller inte – vilket vi internt bestämde att vi inte skulle göra – och mycket annat.

Med den nya lagen blir det uttalat att det är regeringen och kontrollorganen som går in och reglerar FRA i stället för att myndigheten sköter sig själv. – Det är bra, jag har alltid tyckt att det var fel att en enskild person skulle ha beslutsrätten. Jag är lojalist, så jag har alltid agerat efter vad som är bra för Sverige. Och i den anda som funnits i instruktionerna. Men det är helt rimligt att statsmakterna ska bestämma."

Och i en hemlig organisation som är van vid att själv bestämma vilken avlyssning som är bra för Sverige ska man nu reglera genom att ge kontrollorgan rätt att granska det organisationen själv väljer att låta granska. Är det någon som känner sig trygg med en sådan ordning?

"Samtidigt får FRA genom tillgången till kabelnätet tillbaka trafik som myndigheten har förlorat sedan allt mer trafik gått över till kabel."

Samtidigt får också FRA tillgång till osannolika mängder trafik som de tidigare aldrig har haft tillgång till, nämligen privatkommunikation som aldrig tidigare gått över radio. Den trafik som FRA "förlorat" är bara en mycket liten bråkdel av det de nu kommer att kunna lyssna på.

"Att FRA utbyter information med andra länders signalspanare har lanserats som en nyhet. Men det har pågått sedan länge, även om det enligt Ingvar Åkesson fått större betydelse med åren. – Vi känner oss uppskattade i det internationella samarbetet. Och det har gett oss många fördelar som varit bra för vårt land. Men vi lämnar inte ut uppgifter som kan skada Sverige eller kan leda till effekter som vi anser inte vara etiskt godtagbara eller lagliga."

Skillnaden är att tidigare har denna information inte kunnat vara våra privata surfvanor eller mail, det har varit information om var ryssarnas radarstationer leget och liknande. Inga regleringar finns för vilken typ av information som får lämnas vidare till utlandet, där förväntas vi enbart lita till FRA's goda omdöme.

På det hela taget är det en artikel som okritiskt andas ett budskap av att debatten är överdriven och FRA är snälla.

Så KAN det vara, men problemet är att man kan inte ha lagstiftning som bygger på att myndigheter är snälla och agerar i god vilja. Speciellt inte sådana vars verksamhet är hemlig och som inte är öppna för revision.

Fakta i målet är:

1. I stort sett all kabelkommunikation ska skickas in till FRA för automatisk avläsning, vilket ger dem teknisk möjlighet till total kartläggning av enskilda medborgares hela kommunikationsvanor och innehållet i denna kommunikation.

2. Det enda som skyddar oss mot att detta faktiskt inte sker är enbart myndighetens goda vilja och moral, eftersom det inte finns nån oberoende granskning annat än av vad myndigheten själv väljer att rapportera.

Anra som skriver om detta:Opassande, Gester

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Centern vrider sig som en mask

2008-07-12T19:45:00.006+02:00

I en debattartikel i GP skriver centerpartisterna Anders Flanking (partisekreterare), Annie Johansson (riksdagman) och Lars Weinehall (ordförande centerpartiets öppenhetsgrupp) under rubriken "Regeringen måste bli lyhörd för integriteten".

Den omedelbara reaktionen är väl att man tänker:
- Jaha, har ni kommit på det nu, efter att ha röstat igenom massavlyssning av svenska folket? Kunde ni inte tänkt på det för några veckor sen?

De inleder sin artikel med "Centerpartiet har under en lång tid investerat mycket energi och förtroendekapital i integritetsfrågor. "
-Jo, vi vet, och det förtroendet försvann fullständigt den 18 juni!, är väl det enkla svaret på ett sånt påstående.

Vidare skriver de:"Centerpartiet anser fortfarande att integritetsfrågorna är ett av de viktigaste områdena vi har att arbeta med framöver. "
-Sant, men vi undrar ju förstås ifall det vidare arbetet kommer att kännetecknas av samma principfasthet som arbetet inför FRA-lagen...

Helt uppenbart är centern skakade och rädda, och det verkar som att partiet plågas av inre konvulsioner efter att ha tvingats rösta mot sin påstådda övertygelse.

Man hävdar i artikel ett antal ytterligare plåster att sätta på FRA-lagen. De föreslår bland annat om den parlamentariska kommiten som ska följa FRA fram till "kontrollstationen": "Kommittén bör förutom parlamentariker bestå av friare debattörer men också utav myndighetspersoner som har att hantera känslig information." Man undrar ju vilka "fria debattörer" de tror vill sitta i en sådan kommité? Jag har inte sett någon annan åsikt bland "fria debattörer" än att lagen ska rivas upp omgående, och med den inställningen kan jag inte se hur man kan sätta sig i en kommité med uppgift att granska hur lagen fungerar.

Vidare ansluter sig centern nu till tanken om en "sanningskommision" för att utreda om FRA är att lita på. Den logiska kullerbyttan är ju att man väl normalt tar reda på sånt innan man ger utökade befogenheter till en myndighet. Ska det uppfattas seriöst så krävs det faktiskt att man river upp lagen först.

De föreslår också konstitutionella ändringar: Att personliga integriteten grundlagsfästs och en författningsdomstol. De väljer därmed i likhet med Maud att ignorera det faktum att det redan finns grundlagsskydd för i vart fall brevhemligheten som de valde att ignorera med FRA-lagen.

Författningsdomstol i all ära, men juristerna där skulle sannolikt gjort samma bedömning som juristerna i lagrådet gjorde, det finns inga hinder att stifta lagar som ställer grundlagen åt sidan i dessa frågor.

Problemet är snarare att både grundlagen och europakonventionen läcker som såll i dessa frågor, genom att det finns öppningar för att ställa grundrättigheterna åt sidan med vanlig lag. Tyvärr finns det tillfällen då detta är nödvändigt, därför finns dessa kryphål och så länge det räcker med enkel majoritet finns alltid en risk att de missbrukas.

En effektivare rättighetsreform hade sannolikt varit att göra det svårare att ställa grundlagsbestämmelser åt sidan genom vanlig lag, exempelvis genom att ställa krav på en större kvalificerad majoritet i såna fall då konflikt finns med grundbestämmelsen. Det är stötande att som i FRA fallet, brevhemligheten ska kunna upphävas med några få rösters majoritet. En sådan reform skulle sannolikt vara till större försvar för medborgerliga fri och rättigheter än en författningsdomstol.

De avslutar sin debattartikel med: "Vår självkritik ligger i att mycket mer behöver göras. Regeringen måste bli mer lyhörd för att värna den enskilde. Under året som kommer ges stora möjligheter att visa att man tydligt står upp för den enskildes rätt till privatliv."

De har alltså beslutat om massavlyssning av svenska folket men "mycket mer behöver göras" ...
Det fanns en sådan möjlighet den 18 juni, ni tog den inte då, varför skulle vi tro på att ni tar såna möjligheter i framtiden?

Patetiskt, var ordet.

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, integritet, samhälle, politik, centern, Anders Flanking, Annie Johansson, Lars Weinehall, GP

Politisk analys; hur kan lagen rivas upp

2008-07-11T11:41:00.006+02:00

Med anledning av att en del ledande företrädare för FRA-motståndet senaste dagarna har ondgjort sig över uppgörelsen mellan (s) och (mp) så har jag försökt fundera igenom vilka möjliga och realistiska händelseutvecklingar det finns.

Ett antal enskilda alliansledamöter röstar med en motion för att riva upp lagen.
Reinfeldt inser att han kan förlora valet på frågan och backar
Ett av allianspartierna inser att de kan åka ur riksdagen på frågan och backar
Ett av allianspartierna inser att de kan åka ur riksdagen på frågan och tvingar Reinfeldt att backa
En rödgrön regering 2010 river upp lagen och tillsätter en utredning och stiftar sen en ny lag med ungefär samma brister.
En rödgrön regering 2010 river upp lagen och tillsätter en utredning och stiftar sen en ny lag som inte tillåter massavlyssning.
Piratpartiet kommer in som vågmästare och tvingar fram ett upprivande.

Det tycks som att just nu har motståndet bara alternativ 1 i tankarna, men i mitt tycke är det det minst troliga scenariot. (bortsett från 7, se nedan)

De ledamöter som inte lät sig påverkas av opinionsstormen mot lagen i samband med besluter kommer knappast att utveckla en ryggrad under sommarlovet, alldeles oavsett hur mycket liberaler de är.

Inga såna tendenser har heller synts till hos de som tidigare var kritiska, snarare har leden slutits runt den lösning man kom fram till och Johansson och Federley talar om hur skyddade vi kommer att vara med deras kosmetiska tillägg. Att rösta med oppositionen är dessutom ett större mått av "förräderi" än att vägra stödja det egna partiet.

Jag tror att det är något av de andra alternativen som måste till om vi inte ska bli sittande med lagen inom överskådlig framtid.

Funderar man en stund så inser man att socialdemokraternas ställningstagande är allom avgörande. För att något av alternativen 2-4 ska hända så krävs det att massavlyssningen är en tydligt blockskiljande fråga. Det är bara då den kan vara valavgörande 2010.

Om socialdemokratin lyckas framställa sig som kritiska, men lyckas undvika att binda upp sig tydligt mot massavlyssning, så är risken stor för att vi får alternativ nr 5, en ny lag med massavlyssningen något mer reglerad.

Om socialdemokratin är kritisk och gör tydliga uttalanden mot massavlyssning och miljöpartiet, som redan gjort sådana uttalanden, sitter i regeringen eller i vart fall är en viktig del av regeringsunderlaget, så finns alternativet nr 6 inom det möjligas gräns. Av den anledningen applåderar jag uppgörelsen mellan (s) och (mp), det är ett sätt att låsa in (s) i kritiken mot massavlyssningen. Om en sådan operation misslyckas så är risken överhängande att vi får en permanent massavlyssning oavsett valutgången.

Alternativen 2-4 då, upprivande före valet? Jo, all logik säger att det är den enda möjliga utvägen för alliansen och dess partier om de vill vara kvar i regeringsställning, OM de misstänker att frågan kommer att vara levande och stor fram till valet, OCH den är TYDLIGT blockskiljande. Om tydligheten inte finns, om sossarna hummar och mumlar och undviker tydligt ställningstagande, då är den inte lika farlig. Då kan allianssen peka på oenighet mellan de rödgröna och delvis smita undan debatten. Bägge förutsättningarna måste alltså vara uppfyllda.

Detsamma gäller för centern och folkpartiet som bägge riskerar att åka ut. Folkpartiet har under senare år allt mer blivit ett "ordning-och-reda-kontroll-och-batong"-liberalt parti vars väljarkår inte säkert kan antas vara emot lagen, enligt sifo finns det tom majoritet där för, så det är tveksamt ifall folkpartiet har nåt att vinna på att frondera.

Däremot centern har en hyfsad andel väljare som överväger att byta parti baserat på denna fråga, och har en stark kritik invärtes i organisationen.

Centern skulle alltså kunna överväga att frondera mot alliansen om 1. Frågan fortsätter att vara stor i debatten, 2. opinionssiffrorna pekar på att centern ligger nära spärren. I ett sådant läge har centern att välja mellan att gå själva eller att övertala Reinfeldt att backa. För alliansen är bägge alternativen svåra, framstå som enade eller principfasta? För centern ännu svårare, självdö för enigheten, eller splittra alliansen? Självbevarelsedriften går före, de kommer att kräva lagens upphävande och Reinfeldt kommer att vara tvungen att backa hur försmädligt det än känns, för det är enda utvägen om alliansen ska kunna vara ett enigt regeringsalternativ. Dessutom skulle han slippa att simma med FRA som ankare runt halsen i valrörelsen.

Alternativ nr 7 då? Tja, oavsett hur mycket vi hoppas, så är det inte så realistiskt. Även om (pp) kommer in, så är det väldigt stor risk att de rödgröna inte behöver stöd så som alliansen sköter regerandet just nu...

OK, mina slutsatser då:

SE TILL ATT FRÅGAN INTE DÖR FÖRE VALET
Detta är det allra viktigaste. Alla utfallen ovan förutsätter att det framstår som att det kommer att vara en valfråga. Opinionsbildning, bloggar, demonstrationer, insändare, rubbet. Inte nödvändigtvis oavbrutet på förstasidorna, men den här ruttna fisken ska kastas upp på bordet minst en gång i månaden så att alla känner hur den luktar.
Uppmuntra alla initiativ som kan göra att socialdemokratin binds till ett nej till massavlyssning. Utan att låsa in (s) så är det mesta annat i längden poänglöst. Socialdemokratiska gräsrötter och organisationer kan göra detta genom intern opinionsbildning, miljöpartiet och kanske (v) kan göra detta genom överenskommelser som den häromdagen.
Kritisera centerns svek. De har gjort bort sig i något de påstod vara deras paradgren, försvaret av den lilla människan mot staten, och de vet om det. Uppmuntra den insikten och påpeka att om de åker ut ur riksdagen så är det pga att de röstat emot en av sina hjärtefrågor.

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, centern, moderaterna, folkpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet

Varför FRA's filter inte kan funka, rent matematiskt.

2008-07-06T22:30:00.011+02:00

Hittade en intressant länk via en av kommentarerna på moderaten GöranPettersons blogg

Den handlade om problemen med falska träffar när man letar efter ovanliga saket i stora material. Via den kom jag till en wikipediaartikel som beskrev den ganska simpla matematiken runt det.

Och denna simpla matematik gör att man faktiskt med gott fog kan påstå att det där med att hitta relevant information med filter, så som FRA påstår att de ska göra, är väldigt mycket svårare än vad man vid första anblicken kan få för sig.

Det är nämligen så att om man filtrerar ett väldigt stort material, och letar efter något som är ganska ovanligt, så ger minsta lilla osäkerhet i filtrets exakthet jättelika utslag i form av falska träffar, sånt som signaleras som träff fast det egentligen inte är det. Och falska träffar i det här fallet, det är din och min privatkorrespondens.

Exempel:

Låt oss säga att 100 miljoner meddelanden passerar FRA per dag, det är lågt räknat om man med meddelande menar IP-Paket.

Låt oss också anta att 1 meddelande per 10 miljoner har sådant innehåll att det ska fångas, och att filtret är korrekt i 99% av fallen.

Då blir det så här (Och detta är inget tyckande, det är bara ren matte):

	Parametrar:
	Antal genomsökta meddelanden:				100 000 000
	Filtrets korrekthet:				99%
	Förekomst av meddelanden som bör fångas in 1 per:				10 000 000


	Resultat:
	Antal meddelanden som korrekt släpps förbi:				98 999 990,1
					98 999 990,1
	Antal meddelanden som felaktigt fastnar i filtret:				999 999,9
					999 999,9
	Antal meddelanden som korrekt fastnar i filtret:				9,9
					9,9
	Antal meddelanden som felaktigt släpps förbi:				0,1
					0,1

Detta betyder att endast 10 meddelanden per 1 miljon infångade är sådana som man vill fånga!

(De andra är sådant som FRA inte har med att göra.)

För varje korrekt infångat meddelande ska alltså FRA läsa igenom 100 000 felaktigt infångade som filtret bedömt relevanta, men som inte är det.

Hur mycket folk ska de anställa egentligen...?

Matten är jätteenkel, se wikipediaartikeln: http://en.wikipedia.org/wiki/False_positive_paradox

För den som vill testa med egna värden finns ett kalkylark på google documents

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, centern, moderaterna, folkpartiet

Saker som borde diskuteras i FRA-frågan

2008-07-06T15:01:00.008+02:00

Skrev en kommentar som blev så lång att den platsar som bloggpostning...

Det tycks mig som att det finns några stycken punkter där förespråkare och motståndare har totalt olika uppfattning, men som inte egentligen diskuteras annat än indirekt.

1. Är det någon skillnad i kränkning mellan automatisk scanning och mänsklig läsning?

För att svara på det så måste man fundera över vad kränkningen består av och hur vi förväntas hantera vetskapen om den.

Som jag uppfattar det så finns det några olika sätt som kränkningen tar sig uttryck:

a) Faktisk skada. Det riskerar att läcka information som skadar mig på ett eller annat sätt. Saker jag vill ska vara hemliga kommer till kännedom för dem jag avsett hålla dem hemliga för.

b) Risk för ogrundade misstankar. Min kommunikation kan missuppfattas, och eventuellt skickas vidare till främmande makt. Det kan medföra obehag och rent konkreta saker som till exempel inreseförbud till USA.

c) Allmänt obehag av att någon okänd kan komma att läsa det jag avsett för endast en speciell mottagare.

d) Obehag över att någon kartlägger vilka jag kommunicerar med. Jag kan inte veta allt om de jag korresponderar med, kanske har FRA anledning att hålla koll på dem. Man riskerar att bli inblandad i en kedja av "guilt-by-associasion".

Alla dessa punkter ger som konsekvens att folk anpassar sig till möjligheten att meddelanden kan komma att fångas upp och faktiskt läsas och lagras.

Då inträder självcensuren, man börjar helt enkelt anpassa det man säger så att det för en eventuell avlyssnare inte ska verka skumt, och vissa saker säger man inte alls. Man tänker en extra gång innan man går till en viss webbplats, ”Hur uppfattas det att jag besöker den här?”, ”Är detta nåt FRA kan vara intresserat av?”

Spelar det för det här resonemanget nån större roll ifall scanningen sker automatiskt och bara "intressanta" meddelanden läses av människor eller om varje meddelande läses av en människa?

Mitt svar är ”Nej”, det gör det inte. Eftersom vi inte får veta på vilka grunder meddelanden fångas upp, kan vi inte heller veta vilka beteenden som är intressanta för FRA. Inte heller vet vi vilken trafik som kommer att skickas in till FRA’s avlyssningscentraler, vi måste utgå från att all trafik kan hamna där.

2. Frågan om i vilken mån man kan ha förtroende för hemliga organisationer.

Förespråkarna och FRA’s överdirektör framhåller hur stort förtroende vi kan ha för FRA, de har helt enkelt hög moral och skulle aldrig missbruka den information som hamnar där.

Problemet är bara att vi inte kan VETA det. Jag känner inte personalen där, men jag känner människonaturen i allmänhet, och vill inte ha system vars enda försäkring är den moraliska kvaliteten hos dem som arbetar med dem. Det enda sättet att stoppa missbruk är att desarmera tanken: ”Det är ändå ingen som kommer att få reda på det.” Hemliga organisationer måste byggas så att det är stor risk att ”nån kommer att få reda på det”. Det måste finnas mekanismer som gör att de som arbetar med detta vet om att om 5 eller 10 år kommer jag att ställas till svars för det jag gör. Naturligtvis kan inte hemlig verksamhet vara offentlig samtidigt som den pågår, men det måste finnas en transparens i efterhand så att beslut kan granskas och att de som tog dem måste motivera varför, och de som var utsatta för dem måste ha rätt till information.

Vad jag förstår finns det inga sådana mekanismer i underrättelsetjänsten idag, vi litar helt enkelt på ”the good guys”, och det är inte tillräckligt som jag ser det.

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, centern, moderaterna, folkpartiet

Även: SvD

Den här animationen är bara så bra!

2008-06-21T23:30:00.006+02:00

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, centern, moderaterna, folkpartiet

Verktyg för att hitta riksdagsledamöternas mailadresser

2008-06-20T23:19:00.005+02:00

Det är bökigt att plocka fram mailadresser från riksdagens webb, man får hoppa runt på en massa sidor ifall man vill samla ihop alla i ett utskott eller en valkrets.

Jag tröttnade och gjorde ett litet verktyg som gjorde det åt mig, är man programmerare så är man...

I vilket fall, output från verktyget är en vanlig websida som innehåller lite script för att söka i den där listan, och nu har jag fått tummarna loss och lagt in den på http://maila-riksdagen.webs.com/Riksdagsadresser.htm

Vill du ha hitta lämpliga mailadresser så är det bara att gå in där och kryssa för vad du är intresserad av och trycka "sök" så får de en lista med adresser du kan kopiera och klistar in i ditt mail.

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, centern, moderaterna, folkpartiet

En feg utväg

2008-06-17T23:24:00.006+02:00

Så blev det då en återremiss...

Ett stort spel för gallerierna. Centern kan låtsas som att man fortfarande har nån slags integritet i sitt påstådda försvar för integriteten, Moderaterna kan låtsas som att man lyssnar på ett alliansparti i samvetsnöd, och på slutet får vi samma genomruttna massavlyssningslag som innan, fast med ytterligare ett lager klarlack.

Jag fick en gång lära mig att man inte ska måla på rost, all rutten plåt ska bort först...

Det enda som kan ge nåt slags tröst är väl att piratpartiet med det här kraftigt förbättrar sina chanser i nästa val.

Detta kommer inte att bli bortglömt. Räkna med anti-kryss-kampanjer för dem som medverkar i detta tragiska spel.

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik, centern, moderaterna, folkpartiet

Även: Christian Engström (pp), Rick Falkvinge (pp)
DN

Är FRA att lita på?

2008-06-15T12:59:00.005+02:00

FRA-avlyssningslagens tillägg som avser att skydda den personliga integriteten är skrivna utifrån grundförutsättningen att FRA är att lita på, har respekt för lagar och bestämmelser, och inte har någon egen agenda att driva.

Är det rimligt att anta att så är fallet?

FRA är en stor organisation som ser sin främsta källa till underrättelser hålla på att försvinna, transporten av information de är intresserade av håller på att flytta över till kabel från radio. Samtidigt finns inte längre den militära hotbild som tidigare var deras anledning att finnas.

Stora organisationer har en egen överlevnadsvilja, därför finns det inneboende en vilja att hitta nya motiv till sin egen befintlighet när de gamla med tiden är överspelade. Därför ser vi nu en önskan om att vidga uppdraget från "yttre militära hot" till "yttre hot", och en önskan om att få spana i kabel.

Är då FRA en organisation att lita på vad gäller att följa lagar och regler? Det kan vi inte veta speciellt mycket om eftersom det är en av de hemligaste organisationer vi har i Sverige. Sannolikt tillämpas även inom organisationen en hel del inre sekretess, det man i spionfilmernas värld talar om som "a need to know principle". Det är alltså tveksamt i vilken mån någon ens inom FRA har den fulla bilden av hur organisationen agerar avseende hur man följer lagar och regler.

Vad vi kan veta är sådant som på ett eller annat sätt läckt ut, och där är framför allt två saker på sistone som tyder på att FRA inte är mer fokuserade på resultat än att följa reglerna.

Det första är avslöjandet från Rick Falkvinge där FRAs tidigare överdirektör tillstår att delar av FRAs avlyssning av etern bryter mot grundlagen eftersom det inte finns ett uttryckligt lagstöd för den.

Det andra är nyheten om att Datainspektionen fått in en anmälan mot FRA om obehörig befattning med personuppgifter, vilket tycks handla om att man lämnat vidare överskottsinformation till SÄPO avseende telefonsamtal från vanliga svenska medborgare till Ryssland under 90-talet.

Det finns alltså tydliga indikationer om att FRA historiskt inte bryr sig så mycket om regler och lagar.

Vore det inte då en god ide att utreda detta innan man ger dem tillgång till all privat kommunikation? Annars faller ju alla de extra regler som lagts till lagförslaget för att göra det mera aptitligt ur integritetssynpunkt. De bygger ju alla på att FRA plikttroget ska rapportera vad de gör till underättelsenämnden och ifall FRA inte är att lita på, varför ska vi då lita på deras redovisning av sin verksamhet?

Andra bloggar om: FRA, övervakning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Gammelmedia: DN ,Sydsvenskan, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, SvD

An del andra som bloggat om FRA: Bloggat de senaste 48 timmarna om FRA: Hultins tankegång, xzpq, Björn Wadström - ettan, Drottningsylt, Röd Libertarian, Tomas sida, Carl Melin, Ups & Downs, Mina Moderata Karameller, Media Culpa, Syrrans Granne, Lenas bloggik i ordning och kaos, Blogge Bloggelito, Politruck, Henrik Sjöholm, Jinges web och fotoblogg, Opassande, Creativedirector.se, DEMOFON, Blogge Bloggelito igen, Peter J Olsson, Moderna Myter, Det Progressiva USA, Sagor från livbåten, Bloggtidningen, Hultins tankegång igen, xzpq igen, Björn Wadström - ettan igen, Drottningsylt igen, Röd Libertarian igen, Tomas sida igen, Carl Melin igen, Ups & Downs igen, Mina Moderata Karameller igen, Media Culpa igen, Syrrans Granne igen, Lenas bloggik i ordning och kaos igen, Blogge Bloggelito #3, Politruck igen, Henrik Sjöholm igen, Jinges web och fotoblogg igen, Opassande igen, Creativedirector.se igen, DEMOFON igen, Blogge Bloggelito #4, Peter J Olsson igen, Moderna Myter igen, Det Progressiva USA igen, Sagor från livbåten igen, Bloggtidningen igen, Le blogg officiel, SEO-SEM, Åsiktstorped, andra sidan, Dexion, Rick Falkvinge (pp), Mina dagliga bestyr, Rick Falkvinge (pp) igen, filmflykt, Bloggen Bent, Beta Alfa, Sorterade och osorterade tankar oc…, Blogge Bloggelito #5, Herr Klokboks Kollektion, Bloggen Bent igen, Mina Moderata Karameller #3, deep.edition, Drottningsylt #3, Leiph Berggren, SKICK, Hultins tankegång #3, Svensson, Pimli i vardagen, Peter J Olsson #3, Beta Alfa igen, Peter J Olsson #4, Mina Moderata Karameller #4, Johan Ronström, Christermagister, Syrrans Granne #3, Pasteys Plats, Fingret på Alliansen, Tomas sida #3, Henrik Sjöholm #3, Tomas sida #4, Basic personligt, Peter J Olsson #5, Peter J Olsson #6, Kulturbloggen, Anna Troberg, Mina Moderata Karameller #5, Caught in the act, Jinges web och fotoblogg #3, Svensson igen, Opassande #3, Som jag bäddar, Björn Wadström - ettan #3, Björn Wadström - on all sides, Rick Falkvinge (pp) #3, Politruck #3, Fajaf Blog, gardebring.com anders.nu, Loci.se, Rick Falkvinge (pp) #4, Stationsvakt, Gester…med ord, Alesia Goncharik, Bäst på internet i dag, Sassas samlade svammel 2, the real mymlan, Conjoiner, hyperdrive.se, Bloggen Bent #3, Svensson #3, Bloggen Bent #4, Mina Moderata Karameller #6, Radikalen, Syrrans Granne #4, Stockholm enligt Ankersjö, johaneriksson.se, Oväsentligheter … ?? ???, Jinges web och fotoblogg #4, Peter J Olsson #7, Bloggen Bent #5, Beta Alfa #3, Stationsvakt igen, Alliansfritt Sverige, Blogge Bloggelito #6, liutas.blogspot.com, Alter Ego Resonerar, Politik, Funderingar och foton, Röd Libertarian #3, Drottningsylt #4, erlanderbrigaderna, Tomas sida #5, En fd. skejtares dagbok, Magazine HumbleBee, Leiph Berggren igen, älskade dumburk, Roger Jönsson, Hultins tankegång #4, Åsiktstorped igen, Syrrans Granne #5, Drottningsylt #5, Risajklern, andra sidan igen, Med fingrarna i ekorrhjulet, Caught in the act igen, Basic personligt igen, Dexion igen, Sagor från livbåten #3, Conjoiner igen, Framtidstanken, Hultins tankegång #5, Caught in the act #3, Opassande #4, Blogge Bloggelito #7, Art of Work, Carina Brandow

Hut går hem, NOT!

2008-04-25T00:59:00.004+02:00

För några dagar sedan upptäckte bloggaren Kopit, att polismannen Jim Keyzer som var huvudutredare under förundersökningen mot Pirate Bay, direkt efter utredningen tagit tjänstledigt från polisen för att bli anställd hos Warner, en av målsägandena i utredningen. Detta hände i direkt anslutning till utredningen, så diskussioner om jobbet måste ha förts medan utredningen pågick. Liknande fall har enligt den ansvarige åklagaren förekommit tidigare. I rättegången antas han vittna i egenskap av opartisk utredare, men samtidigt vara anställd av en av målsägandena. Rättssäkerhet? Bedöm själv...

En annan intressant aspekt i sammanhanget är att Pirate Bay polisanmälde de stora mediabolagen bla Warner för dataintrång när det kom fram att de använt sig av företaget Mediadefender till att försöka sabotera Pirate Bay. Den förundersökningen blev nedlagd.

När man ser hur det går till så kan man ju inte undvika att fundera över moralen hos polisen och ifall det inte är exempel på korruption och mutor. Hur vet vi att inte förundersökningen har påverkats av att utredande poliser velat ställa sig i god dager hos framtida arbetsgivare? Hur vet vi att de stora mediabolagen inte ger anställningar som belöning åt "duktiga" poliser?

Detta har kommenterats redan hos många andra och i gammelmedia, men jag tycker skam går på torra land när nu sagde Jim Keyzer skickar ut hotbrev till bloggare som skriver om detta och hotar med anmälan enligt PUL om de inte tar bort hans namn. Det kanske ska påpekas att det var han själv som gick ut till offentligheten genom att på sin facebookprofil berätta att han fått det nya jobbet. Osökt kommer man ju att tänka på mediabolagens sätt att utpressa sig till skadestånd med hot om allvarligare anklagelser. Har han redan lärt sig av sin nye arbetsgivare?

Även hos: Karl Sigfrid, Emma/opassande
Christian Engström :Den mutade polisen heter Jim Keyzer
Rick Falkvinge: Dagarna då korruptionen kom till Sverige

Andra bloggar intressant om: jim keyzer, muta, korruption, fildelning.

Protestera mot FRA-förslaget

2008-04-14T21:52:00.015+02:00

Det börjar snart bli dags att trycka på riksdagsmännen lite vad det gäller det bordlagda FRA-förslaget som går ut på att ge FRA rätt att massavlyssna all internettrafik som passerar Sveriges gränser. Det blev minoritetsbordlagt förra året, men kommer nu snart upp igen och kommer att gå igenom om det inte väcks opinion mot det.

Anledningarna till att det bör stoppas är många:
1. För den som vill är det inget problem att kryptera sin kommunikation, det kommer brottslingar och terrorister att göra. De som blir avlyssnade är alltså vi vanliga medborgare.

2. Det är fullkomligt ogörligt att hitta "rätt" saker i den gigantiska mängd trafik som ska filtreras. Det kommer alltså att bli otroliga mängder av falska träffar som måste kollas av människor som då ska läsa vår privata kommunikation.

3. Vi vet inte vad de letar efter, och måste därför utgå ifrån att varje meddelande vi sänder kan bli läst av någon obehörig. Det skapas alltså en obehaglig känsla av att vara övervakad hos var och en som använder nätet, och därmed en sorts självcensur, där var och en hela tiden måste tänka på att skriva så att det inte kan missuppfattas av den som inte förstår sammanhanget.

4. En viktig anledning till att FRA vill ha detta är att de vill ha info att byta med gentemot andra underrättelsetjänster. Det är alltså inte nog med att svenska myndigheter kan få för sig saker om dig, de rapportera det vidare, och nästa gång du vill resa nånstans, tex USA så får du inte visum.

Skriv till "dina" riksdagmän och tala om vad du tycker.
Jag har gjort ett litet verktyg för att sålla fram adresser så att man kan adressera per parti, valkrets eller utskott.
Det finns på länken i högerspalten. Det är en ren htlmsida med lite javascript för att söka i en lista med adresser jag laddade hem från riksdagswebben idag. Ska försöka ladda upp en ny lite då och då ifall det blir ändringar.

IDG

Andra bloggar om: FRA, övervakning,
fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Sydsvenskans undersökning missar det väsentligaste

2008-03-30T22:22:00.005+02:00

Idag publicerar Sydsvenskan en undersökning om artisters inställning till fildelning. Man har ställt frågor till 100 artister om deras inställning till illegal fildelning och hurvida de fildelar själva. Iofs intressant är väl att 40% av den tycker att det är OK med all fildelning, medan 60% faktiskt fildelat själva. De där 20% som inte tycker det är OK men ändå gör det måste väl känna sig lite kluvna? Det hade dessutom varit intressant att fått se generationsskillnaden statistisk, skillnaden mellan de unga som förstår internet och de äldre som kanske inte gör det.

Det allvarliga med artikeln är dock att den helt och hållet fokuserar på gratis eller inte, och det gör att den spelar med i skivbolagens kampanj, att piratrörelsen bara handlar om att gratis är gott och att det bara handlar om snålhet när man är kritiskt till att fildelningen ska vara förbjuden.

I grunden är det ju en helt annan fråga man måste ta ställning till, nämligen hur långt är det rimligt att gå när det gäller att bekämpa fildelningen.

De två viktigaste frågorna som INTE ställs till artisterna är ju de som faktiskt för de flesta är avgörande i debatten. Det hade varit intressant att se i hur stor utsträckning mediabolagen har artisterna bakom sig i dessa frågor:

Är vi beredda att urholka rättssäkerheten och låta skivbolagen agera polis, åklagare och domare för att driva in pengar?

Enligt de senaste signalerna från justitieministern är man ju beredd att privatisera rättsskipningen i dessa frågor och låta skivbolagen och deras organisationer ta över den. Genom att göra det möjligt för dem att få ut information om vem som är abbonnent till en internetanslutning så öppnar man för samma situation som i USA eller Danmark där skivbolagen genom att hota med vansinniga skadestånd skrämmer folk till att betala motsvarande 10-tusentals kronor baserat på att skivbolagen i sina egna utredningar kommit fram till att det utförts fildelning från deras IP-nummer. Om det sen är abbonnenten eller en granne som "snyltat" på hans trådlösa nät struntar väl dom i. Hur många vanliga människor vågar stå upp för sin sak och få den prövad efter att ha fått brev från Ifpi på fint advokatbyråpapper med hot om skadestånd på 100 tusen och ett erbudande om att göra upp i godo för 10?

Är vi beredda att ge upp brevhemligheten för skivbolagens möjlighet att tjäna pengar?
Om det ska vara förbjudet att två enskilda människor ger varandra en kopia av en låt över nätet så måste ju deras kommunikation avlyssnas, annars finns det ju ingen möjlighet att bevisa att en sån överföring ägt rum.

Innan det finns en förståelse för att det är detta det i grunden handlar om så är risken oerhört stor att vi hamnar i ett samhälle vi inte vill ha bara för att försvara en döende branschs vinster.

Andra bloggar om: övervakning, fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik
Sydsvenskan

Måste inte författare vara läskunniga?

2008-01-27T11:58:00.000+01:00

Måste inte kunna läsa för att kunna vara "författare"? Det kan man verkligen undra när man läser förlagsägaren Liza Marklunds kolumn i dagens Expressen där hon kommenterar Piratpartiets inställning till upphovsrätten.

Eller kan det möjligen vara så att hon har läst, insett att hon har svårt att argumentera i sak, och därför helt enkelt hittar på åsikter hon tillskriver Piratpartiet, för att sen argumentera mot de påhittade åsikterna?

Jag kommenterade tidigare Andreas Ekströms i Sydsvenskan inlägg om att debatten förs på ett ohederligt sätt. I Liza Marklunds fall drivs denna ohederlighet till en ny extrem, hon använder sin position som kolumnist till att på ett rent bedrägligt sätt tillskriva Piratpartiet åsikter det inte har, antagligen i förhoppningen om att läsarna inte själva ska ta reda på fakta. Visst är hennes debattposition svår, men är rena lögner verkligen nödvändiga för att hon ska kunna hitta argument för sin sak?

Eftersom hon inte länkar till den blogg hon kommenterar, och inte har varken Twinglylänkar eller kommentarsfunktioner till kolumnen, så finns det väl risk att hon lurar en och annan...

Andra som kommenterar: opassande, Falkvinge, Basic Personligt

Andra bloggar om: Liza Marklund,Expressen, upphovsrätt fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik
ohederlighet, lögn, tjuvknep, patetiskt

Ett försök att sammanfatta diskussionen.

2008-01-22T21:03:00.000+01:00

Efter att ha följt debatten runt ifall upphovsrätten behöver reformeras eller inte, känner jag att jag behöver sammanfatta de olika argumenten lite.

Upphovsrätten består i princip av två huvuddelar:
1. Den ideella rätten, som ger upphovsmannen rätt att anges som källa, och förhindrar att någon annan utger sig för att vara upphovsman. Går tillbaka till en urgammal princip om: ”Äras den som äras bör” som det uttrycktes i Västgötalagen. Ingen i den aktuella debatten ifrågasätter detta.
2. Exemplarframställningsmonopolet, alltså upphovsmannens rätt att bestämma över hur hans verk får användas efter att det väl är publicerat. Detta är det som ifrågasätts i debatten.

Förespråkarna för att behålla exemplarframställningsmonopolet för fram i princip tre argument:

1. Stöld! Det är ju deras upphovsmannens musik/text/bild! Argumentet utgår från att exemplarframställningsmonopolet är en moralisk rättighet som säger att den som skapat ett verk fullt ut bestämmer över det även sedan det publicerats och att den som inte respekterar det är omoralisk och begår moraliskt sett motsvarigheten till stöld. Denna grundsyn ser upphovsrätten som en egendomsrätt.
2. Ingen vill skapa om man inte får betalt. Detta argument bygger på uppfattningen att skapande med kvalitet främst utförs av den som har det som yrke och att detta inte är möjligt utan exemplarframställningsmonopolet.
3. Musikbranschen är i kris med hotade arbetstillfällen som följd och det är fildelningens fel.

Kritiken mot exemplarframställningsmonopolet kan delas upp i flera ideologiska huvudlinjer:

En libertariansk.
Den bygger i grunden på den liberala principen om rätten till frihet och att ingen får utöva tvång mot någon annat än för att förhindra att någon annan utövar tvång mot honom.

Därifrån härleder libertarianen rätten till egendom, som libertarianen ser som ett sätt att lösa konflikten om begränsade resurser. Den som tar i bruk jord eller föremål som tidigare inte är ägda blir deras rättmätiga ägare.

Deras kritik mot upphovsrätten är i princip att information skiljer sig från materiella ägodelar på avgörande sätt. Äganderätten är ett verktyg för att reda ut vem som har rätten till begränsade resurser.

Information är oändligt duplicerbar, och om man tillåter att en ”ägare” ska kunna kontrollera användningen av informationen så innebär det att man ger denna ägare rätt att genom tvång hindra var och en som känner till informationen att sprida den vidare.

Jämför med att äga en stol. Säljer du stolen så har du ingen rätt att kontrollera vad den nye ägaren gör med den och i och med att du sålt den så kan du inte själv använda den längre. Säljer du information så kan du fortfarande själv använda den och samtidigt ha rätt att kontrollera hur den används enligt upphovsrätten.

Publicerar du information så säger upphovsrätten att du kan utöva tvång mot var och en som tar del av den, i den mening att du har rätt att hindra dem att använda den eller föra den vidare, vilket dessutom blir en begränsning i yttrandefriheten.

Därför uppfattar den libertarianske upphovsrättskritikern upphovsrätten som en inskränkning i äganderätten och i den personliga friheten.
En utilitaristisk.
Utilitarismen är en filosofigren som ser till den totala nyttan med olika företeelser. I denna tradition ses upphovsrättslagstiftningen som en bestämmelse med ett ändamål, inte som en moralisk princip.

Den utilitaristiska kritiken menar att exemplarframställningsmonopolet kanske hade en plats i en samhällelig och teknisk situation när kopieframställningen var dyr och krävde stora investeringar. Då behövdes ett regelverk för att tryckaren/förläggaren skulle våga göra de investeringar som krävdes för att trycka en upplaga av en bok eller pressa skivor. Staten gav därför ett tidsbegränsat monopol för att garantera att ingen annan tog vinsten genom att trycka piratupplagor på de verk som visade sig säljbara. Detta var alltså ett sätt att premiera de som tog den ekonomiska risken, eftersom man ansåg att det annars skulle begränsa tillgången till böcker (från början).

Den utilitaristiska kritiken menar att denna tekniska och samhälleliga situation inte längre finns och att exemplarframställningsmonopolet är kontraproduktivt i dagens samhälle när det bara konserverar ett fördyrande sätt att distribuera digitalt material.

Utilitarister brukar också påpeka att den upphovsrätten tidigare alltid handlat om framställning av kopior för försäljning, inte ”ideell” kopiering mellan privatpersoner.

Utilitaristen avvisar inte argumentet ”Utan upphovsrätt blir det inget producerat” som irrelevant, utan bemöter det istället genom att påpeka att det skapades kultur även innan upphovsrätten och att det skapas en massa också idag utanför upphovsrättsskyddet, eller att betalning per kopia helt enkelt är en överspelad form som inte fungerar i ett samhälle med bredband.
- En marknadsekonomisk-utilitaristisk. Denna kritik bygger på att den som arbetar under ett monopol slutar att fokusera på att minimera kostnaderna för sin produktion och istället maximerar inkomsterna. De ser skivindustrin som en sådan monopolaktör i och med att de har ensamrätt på distributionen av en artists skivor och menar att om konkurrensen fungerat så hade industrin letat efter det billigaste sättet att producera och distribuera, och dessutom genom detta tillfredsställt kundens önskemål om leverans på ett media som enkelt kan användas på ett sätt som kunden efterfrågar, dvs kan laddas in i mediaspelare av olika slag. Industrin som helhet är dessutom ett oligopol eftersom det är ett fåtal stora bolag som delar på marknaden och det ger mycket små möjligheter för nya aktörer att ta sig in eftersom de fyra stora äger i stort sett alla utgivningsrätter på befintliga verk.
  
  Den på senare år skärpta upphovsrättslagstiftningen är ett försök av en industri med en föråldrad affärsidé att skydda sina monopolvinster istället för att anpassa sig. Denna linje ser fri kopiering som ett sätt att bryta detta distributionsmonopol. Om konkurrensen innebär att mediaindustrin går omkull eller upphovsmännen blir utan inkomster, så handlar det om att de får se till att hitta en affärsmodell som innebär att de hittar andra sätt att tjäna pengar än per kopia. Eftersom det finns en efterfrågan på nya verk så borde upphovsmännen kunna hitta sätt att tjäna pengar på denna efterfrågan.
- En vänster-utilitaristisk.
  All digitaliserad kultur finns nu i oändlig tillgång utan att det i princip kostar något. Låt alla få tillgång till detta, det innebär ett ökat välstånd för en enorm massa människor. Internet borde vara som ett gigantiskt offentligt bibliotek. I den mån det innebär att kulturproducenterna blir utan inkomster så kan samhället gå in och stötta dem.
- En ”hacktivistiskt”,
  tydligast formulerat av Piratpartiet.
  
  Är utilitaristisk, så till den grad att man tar till sig argument från alla lägren, även de strikt libertarianskt principiella ifall man tycker att de fungerar, teknokratisk i så avseende att "fungerar" är ett viktigt ledord.
  
  Har i grunden lånat sin syn på arbete, upphovsrätt och ägande av rättigheter från open-sourcerörelsen som ser att allt kreativt arbete i större eller mindre grad bygger på möjligheten att inspireras, förbättra och låna, och att en ”gåvo-ekonomi” i vissa sammanhang kan vara effektivare än en kommersiell.
  
  Den här ståndpunkten accepterar delar av upphovsrätten, där den fungerar utan oacceptabla konsekvenser, som en bestämmelse med vissa effekter, men vill inskränka den till dess ursprungliga mening, dvs att exemplarframställningsmonopolet endast ska gälla kommersiell användning, att citaträtten utvidgas så att konstnärlig kreativitet inte hämmas av att man inte får använda andras verk i nya sammanhang, och att skyddstiderna kraftigt begränsas.
  
  Moraliska principer är personlig frihet, men också en systemkritik gentemot dagens situation där vinsterna från kreativt arbete inte tillfaller den som utför det utan till företag som snyltar på kreatörerna. I detta ligger också en moralisk ståndpunkt som säger att om någon använder ett verk kommersiellt så ska upphovsmannen ha del av vinsten. Det finns också ett moraliskt arv från open-source-rörelsen som handlar om att ”ära den som äras bör”, alltså den ideella upphovsrätten.

Gemensamt för alla de kritiska inställningarna är en antikonservativ grundinställning, att det handlar om att reformera en föråldrad företeelse till att passa in i ett modern samhälle, och en önskan om att försvara grundläggande demokratiska värden, eftersom upprätthållandet av de gamla lagarna på området skulle kräva oacceptabelt stora ingrepp i den personliga integriteten, exempelvis avskaffandet av rätten att kommunicera privat.

Var står jag då själv i allt detta?

I huvudsak så befinner jag mig nog i det ”hacktivistiska” lägret. Jag är demokrat och frihetsälskande, men jag är inte liberal i gängse politisk mening och jag tror på att kollektiv av individer som väljer att samarbeta ofta är starkare än summan av individerna för sig därför att de inspirerar varandra att arbeta för ett gemensamt bästa. Statskritisk för att jag vet att man inte i varje läge kan räkna med att staten och dess representanter är goda. Därför är argumentet om personlig integritet viktigt för mig.

Jag är i huvudsak utilitarist, det är viktigt att de principer man väljer att låta styra samhället faktiskt fungerar i verkligheten och inte ger dåliga konsekvenser. Olika principer måste därför balanseras för att ge bästa möjliga utfall för så många som möjligt men utan att det för den skull ger orimliga konsekvenser för en minoritet.

Jag är av uppfattningen att man inte kan tillämpa ägande som princip för information av ungefär samma anledning som libertarianerna är det. Information som är utsläppt kan inte kontrolleras till fullo. Rent moraliskt kan man inte hävda äganderätt till information. Däremot kan man tänka sig vissa monopolrättigheter för kopieframställning under en begränsad tid, så länge de inte innebär att människors rättigheter att kommunicera fritt beskärs. Ett begränsat förbud mot kommersiell användning innebär inte såna orimliga konsekvenser eftersom det kan upprätthållas utan att göra intrång i vars och ens privatliv.

Jag tycker att det finns en moralisk skyldighet att dela med sig om man använder någons arbete för att tjäna pengar. Däremot så tycker jag att det ska finnas en stor frihet att använda någon annans verk som råmaterial i sitt eget skapande. Sampling och liknande är också en konstform i sin egen kraft som inte ska hämmas av upphovsrätten till råmaterialet.

I frågan om monopolsituation så tycker jag att det inte är någon tvekan om att såna mekanismer styr distributionsindustrins agerande. En distributionsindustri som inte längre behövs när man med sin dator kan göra det som det behövdes en studio för miljoner kronor till tidigare, och distribution som i princip är gratis jämfört med att skeppa plastbitar per lastbil. De är främst ute efter att slippa sänka sina priser, inte att vara effektiva, och enda möjligheten att agera på ett sådant sätt som de gör är att man inte behöver vara rädd för konkurrens.

I praktiken drabbas de istället av en konkurrens de inte förutsett, att folk lägger sina pengar på andra nöjen istället, vilket förklarar en stor del av de senaste årens nedgång i skivförsäljning. Men de stora skivbolagen är så fastväxta i sina strukturer att de inte längre klarar att anpassa sig till en ny verklighet.

Frågeställningen om vad kreatörer ska leva på är inte så svartvit som förespråkarna för den gällande lagstiftningen hävdar. Att ha stora inkomster från försäljning av kopior är en historisk parantes, ett ”möjlighetsfönster”, som i princip stängs så fort ens verk kan digitaliseras utan att upplevelsen försämras.

Efter den punkten måste man inse att det är ett passerat stadium och börja fundera på andra affärsmodeller. Att begära statens hjälp att upprätthålla en föråldrad affärsmodell är att försöka sticka huvudet i sanden och förneka verkligheten. Antingen får man hitta sätt att sälja något som folk är beredda att betala för, tex. bekvämlighet eller exklusivitet. Eller så får man inse att man bara kan ha kontroll fram till att man publicerar och på olika sätt se till att ta betalt för det. Eller så ser man till att bli en del av gåvoekonomin och släpper sitt material mot att man i gengäld blir känd och uppskattad och därmed kan ta bättre betalt för direkta tjänster, t.ex. konserter eller föredrag.

I grunden handlar det nog om att jag ser en teknisk utveckling här som inte kan rullas tillbaka med mindre än att man accepterar en omfattande försämring av demokratiska grundprinciper vad gäller rättssäkerhet och privatliv.

Jag vill snarare vara en del av den utvecklingen än en som nalkas framtiden med ändan före. De problem som kan uppstå på vägen kommer att lösas. Människan har en inneboende drift att skapa, och det finns en allmän efterfrågan på det kreativa människor gör. Kanske det blir färre som kan ha det som jobb i framtiden, kanske inte. I vilket fall ska man inte förakta det som de gör som gör något av kärlek till sin konst, utan tanke på ekonomisk ersättning i första hand. Ibland skapar de stor konst, och då kommer de att bli belönade för det. Kanske inte med miljoner pengar, men med folkets uppskattning och en efterfrågan på deras tjänster i kommersiella sammanhang.

Andra bloggar om: övervakning, upphovsrätt fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Ohederligt inlägg om heder i Sydsvenskan

2008-01-10T10:43:00.001+01:00

I dagen Sydsvenskan skriver Andreas Ekström att han tycker att fildelningsdebatten förs utan heder. Jaha, tänker jag först, ytterligare en som retar sig på upphovsrättsindustrin, men så läser jag vidare, och inser att det inte var så han menade…

Nej, Andreas tycker att vi som tycker att upphovsrätten bör moderniseras är ohederliga i vår argumentation, och han exemplifierar med ett antal argument som framförts från den kritska sidan, argument som Andreas inte förstår, eller möjligen inte vill förstå. Redan i ingressen sätts tonen när han kallar fildelare för ”filtjuvar”. Hans främsta argument för sin attityd är frågan om ”kreatörernas rätt till ersättning för sitt jobb”.

Dock väljer han att inte nämna ett par av de viktigaste argumenten som framförs, och det gör hans kolumn tydligt tendentiös.

Ett par viktiga argument som han väljer att inte kommentera är till exempel att ifall man menar allvar med att upprätthålla förbudet mot fildelning så måste man också ge upp rätten att kommunicera privat över nätet.

Fildelning sker ju nämligen genom privata meddelanden mellan olika användares datorer med i grunden samma teknik som mail och chat. Om man verkligen ska upprätthålla en sådan lag är det enda sättet att inspektera allt innehåll som skickas och försöka se vad som är upphovsrättsskyddat eller inte.

Analogt med att Posten skulle öppna och läsa igenom alla brev för att se ifall nån skulle skrivit av en upphovsrättsskyddad bok.

Om man alltså tänker sig att upprätthålla förbudet mot den fildelning som sker på ickekommersiella grunder mellan enskilda användare så får vi offra grundlagsskyddade rättigheter, och det är det helt enkelt inte värt, inte bara för att skydda en föråldrad infrastruktur i form av en industri som inte hängt med i den tekniska utvecklingen.

Om man inte tänker sig att lagen ska upprätthållas så bör den avskaffas. Lagar som alla struntar i är inte bra för respekten för lagar i allmänhet. Nu har vi en lag som en majoritet av alla som har möjlighet till det bryter mot.

Ungdomar diskuterar i forum på nätet vilka strategier man ska ha ifall polisen kommer, hur man krypterar sin hårddisk, och lär sig av folk med erfarenhet från polisförhör att man aldrig ska erkänna någonting över huvud taget.

Ett annat mycket viktigt argument som han inte berör är att lagstiftningen konserverar ett system som innebär att en tekniskt sett onödig mellanhand, mediabolagen, får statens hjälp att behålla sin position och kontroll över marknaden, fastän det finns mycket effektivare sätt att distribuera digitala produkter än att pressa dem på plastbitar.

Som konsumenter betalar vi idag ett markant överpris för deras produkter tack vare att det sitter skyddade bakom en lagstiftning som de lyckats lobba fram, mer eller mindre utan ordentlig debatt.

Kreatörerna som han säger sig värna om, får mindre än 10% av priset på en skiva, resten fastnar på vägen, det mesta hos en industri som inte längre har något existensberättigande.

Andreas undrar hur man kan ursäkta lagbrott. Det är såklart en giltig fråga, men om en lag uppenbarligen ger dåliga konsekvenser för samhället, är omöjlig att upprätthålla utan att kränka mänskliga rättigheter och inte har stöd i det allmänna rättsmedvetandet, och dessutom i alla försök till vetenskapliga undersökningar visar sig vara utan brottsoffer, då är det väl inte så konstigt att folk tycker det är en korkad lag som man kan strunta i.

Andreas menar att anledningen till att upphovsmännen själva hörs så lite i den här debatten är att de är rädda att bli mobbade.

Det tror jag är ett felslut, jag tror snarare att kreatörer också inser att deras tjänster alltid kommer att vara efterfrågade och att de, just för att de är kreativa, också inser att det alltid kommer att gå att hitta på modeller för dem att kunna ta betalt så länge de gör något som folk vill ha.

Nej, anledningen till att det är industrin som skriker högst i den här debatten är nog just att det är de som ser att just deras roll är överflödig.

Han menar också att skivaffärernas nedläggning visar att skivförsäljningen har fallit drastiskt och att detta är fildelningens fel. Det återstår väl att bevisa.

Huvudanledningen till nedläggningarna är väl trots allt att folk numera köper sina skivor på nätet, från cdon och liknande ställen. Det är möjligt att skivförsäljningen i någon mån påverkats av illegal nedladdning, men samtidigt visar undersökningar att de som laddar ner mest också köper mest och att det ökade musikintresset gör att musikbranschen som helhet fortsätter att gå bra.

Folk kanske köper mindre skivor, även om ingen lyckats bevisa att det har med nedladdningen att göra., men de lägger istället mer pengar på att gå på konsert. Bägge sakerna gynnar musiker.

Och så till frågan om stöld eller inte. Andreas menar att fildelning är en stöld av en tjänst.

Nåja om han vill omdefiniera ordet stöld till en ny betydelse så får han väl försöka med det, men ”stöld” har i alla tider varit reserverat för att beskriva att man tar en sak ifrån någon annan. Att kalla fildelning för stöld är att bända och vrida betydelsen av ordet för att man vill koppla ihop en företeelse man inte tycker om med något starkt negativt.

Det nyskapade ordet ”filtjuvar” illustrera ju just det, och dess logiska betydelse är ju i sammanhanget absurd. En ”filtjuv” är ju enligt all logik någon som tar ifrån någon en fil, och jag tror ingen skulle hålla på med fildelning ifall filen som kopierades försvann från datorn där den fanns…

”Den som vill ändra på något i samhället – ett värderingssystem, en lag, en tradition – har historiskt sett haft bevisbördan” säger Andreas. Det är sant, och det tycker jag görs på många ställen, bla. här på min egen blogg. Däremot så har upphovsrättslagstiftningen skärpts alltmer grundat på mediaindustrins lobbying under en lång följd av år till att omfatta allt mer och under allt längre tidsperioder.

Var har debatten om detta förts? Från början handlade exemplarsframställningsmonopolet endast om kopior för försäljning och skyddstiderna var oerhört mycket kortare än idag. Vem har motiverat den förändringen i en öppen debatt?

Till slut avslutar Andreas sina önskemål om en hederligare debatt med ”Dumskallarnas sammansvärjning är slutligen här.” Tja, det kan man väl kalla ett hederligt inlägg i en seriös debatt om man vill…

Andra bloggar om: övervakning,
fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

FRA söker folk

2008-01-06T19:03:00.000+01:00

Ser att FRA söker Analytiker inom IT-säkerhetsområdet. Det är väl med tanke på att de räknar med att de ska få tillgång till att lyssna på all internettrafik kan jag tro...

Om man skulle söka? I så fall kanske man skulle formulera ett sånt här brev:
----------------------------
Hej FRA!

Jag tror jag skulle kunna passa till jobbet. "God analytisk förmåga inte minst när det gäller analys av IP-trafik och IT-säkerhet." Jo, det tror jag nog att jag kan uppfylla.

"Som person är du nyfiken och öppen för att ta till dig nya kunskaper och betraktelsesätt med en positiv grundinställning."

Jo, där tror jag faktiskt att jag skulle kunna vara exakt rätt man för jobbet.
Jag är nämligen väldigt nyfiken. Redan som liten brukade jag spionera på folk efter bästa förmåga. Under tonåren jobbade jag på fotolabb och tittade med stort intresse på kundernas foton, alltid spännande att se vad folk har för sig.

Vidare så brukar jag så fort jag har tillfälle kolla mina vänners internetcache och Recent Documents, jag tycker det är viktigt att veta vem man umgås med. Ett annat uttryck för det här draget av nyfikenhet är kanske att jag söker efter "My Documents" när jag använder peer-to-peer programvaror. Det kan man nog också säga är ett sätt att ta till sig nya kunskaper och betraktelsesätt, eller hur? Kort sagt, nog låter det väl som att jag är perfekt för jobbet?

-------------
Eller var det inte det dom menade med "nyfiken och öppen för att ta till dig nya kunskaper"? Jo, det måste det väl vara med tanke på vilket jobb det är, eller...
:-)

Andra bloggar om: FRA, övervakning,
fildelning, kontrollsamhälle, samhälle, politik

Kära artister, så här kan ni göra.

2008-01-06T03:20:00.000+01:00

Jag tror att de allra flesta som tycker om musik inser att upphovsmännen behöver betalt för att kunna producera sin konst, och gärna betalar, men inte i ett läge när 90% av pengarna går till en distributionsindustri som faktiskt bara är en onödig fördyrande faktor.

Ni måste alltså hitta på nya sätt att ta betalt som inte bygger på den enskilda kopian, och i samband med det förhoppningsvis också inse att det är onödigt med en plastbitssäljande megaindustri som snor det mesta av pengarna på vägen från oss till er.

Hade jag startat ett band idag så hade jag släppt en del material på nätet, tagit betalt för konserter, och när tillräckligt många varit intresserade av musiken börjat ta betalt i "förskott", dvs satt upp ett konto och lovat att släppa nya låtar fritt i takt med att det kom in pengar på kontot.

Hade en grupp jag tyckte var bra informerat om en sån sak på en konsert, så hade jag som konsument gladeligen skickat in en 50-lapp.

Med tanke på att artisten i normalfallet får 10-20 kronor per såld skiva så skulle jag på det här sättet kunnat stödja 10 band till samma kostnad som jag lägger på en fullpris CD, och dessa band skulle fått lika mycket pengar var som det enda bandet som gett ut CD'n. Och inga pengar försvinner på vägen.

Det där var ett exempel, kanske passar det inte alla artister, men se det som en indikation på att det visst går att tänka sig andra sätt att ta betalt än genom att sälja kopior som folk lika gärna kan göra själva.

Dags att skriva nytt

2008-01-06T03:19:00.000+01:00

Nytt år, kanske dags att skriva nåt igen.

Varför ska man rösta på piratpartiet?

2006-08-19T10:01:00.000+02:00

Jag har funderat mycket fram och tillbaka på att rösta på piratpartiet i riksdagsvalet, och det är ärligt talat ingen lätt fråga att besluta sig i.

Piratpartiet är ett få-frågeparti, det har egentligen bara tre grundläggande frågor där det har en politik: upphovsrätt, patent och personlig integritet. För en person som jag, som varit politiskt intresserad och delvis aktiv, är det såklart otillfredsställande att lägga sin röst på något som inte alls har nån politik i alla andra frågor utan helt enkelt säger: "vi kommer att stödja det block som ger den bästa dealen i våra frågor".

Jag ska försöka redovisa de skäl som ändå gör att jag nog trots allt kommer att lägga min röst på (pp).

Även om jag fullt ut håller med (pp) i deras inställning att upphovsrätten och patenträtten behöver reformeras och att den i sin nuvarande utformning är kontraproduktiv, så är det ändå frågan om den personliga integriteten som jag tycker är det avgörande för mig.

Människor i allmänhet ska ha rätt att kommunicera med varandra utan att det registreras av myndigheterna.

Tidigare har det bara varit i diktaturer man regelmässigt registrerat vem som talar med vem, vem som ringer till vem, vilka böcker man lånar på biblioteket, etc. Nu har EU antagit datalagringsdirektivet, och det ska infogas i svensk lag under nästa mandatperiod, och det stadgar att all information skall lagras om vem vi kommunicerar med över internet och via telefon, dessutom VAR vår telefon befinner sig vid varje tillfälle den används eller blir ringd till.

Med tanke på att alltmer av vår kommunikation blir elektronisk så öppnar det här för register som i detalj kan kartlägga våra liv och kommunikationer och därmed till stor del våra åsikter och värderingar.

I ett idealsamhälle, där alla övervakarna och alla de övervakade är perfekta människor kanske detta inte varit ett problem, men så är det ju inte (hade människor varit perfekta så hade ju dessutom inte övervakning behövts..).

Demokratin är ju ett styrelsesätt vi kommit fram till fungerar bäst just därför att människor aldrig är perfekta. Det är ju liksom grundtanken med att ha ett system där man räknar med att ingen är perfekt och ger makten till makthavarna på begränsad tid för att kunna byta ut dem efter mandatperiodens slut.

Att i ett sådant samhälle ge makthavarna kraftfulla instrument för att spionera på medborgarna är farligt. Tillräckligt många har saker i sin privata sfär som de skulle tycka är jobbiga att få ut i det offentliga för att sådana register som planeras, riskerar att erodera demokratins funktion. Vad är det som säger att de som blir satta att hantera informationen i dessa register inte frestas att utnyttja dem?

Vi har sett mycket av detta vad gäller nyfiken och tom. brottslig användning av sjukhusregister och polisregister. Vi har också sett att webloggar från tex AOL råkat spridas så att information om vem som sökt efter vad på nätet blivit offentligt. Jag tror inte att vi just nu kanske omedelbart riskerar att hamna i ett samhälle där myndigheter eller andra börjar använda våra personliga pinsamheter för att utpressa oss, men varför skapa förutsättningarna för det?

Valhemligheten, förbudet mot åsiktsregistrering och brevhemligheten är fundamentala saker som vi historiskt sett sett som viktiga att försvara i de västerländska demokratierna,. Vi har sett i östeuropa vilken typ av samhällen man får när man tummar på sådana grundläggande friheter.

Staten har motiv för att införa de här inskränkningarna i den personliga integriteten sägs det, men nog är det väl så att den som har ont uppsåt snabbt lär sig att utnyttja de tekniker som finns för att undvika övervakning? I vart fall säger "proffsen" att så är fallet. Då återstår bara de vanliga medboragarna att övervaka.

Övervakning utan brottsmisstanke är som jag ser det ett hot mot demokratin, men vår nuvarande justitieminister trampar på i ullstrumporna, och det finns på den borgerliga sidan inget större motstånd mot detta, annat än en och annan ropande röst i öknen, dvs (c).

Nåväl, är det här då så viktigt att man kan bortse från alla andra politiska frågor och rösta bara utifrån detta?

Ja, den här gången är det faktiskt det!

Just nu har vi en politisk situation där det faktiskt inte spelar nån större roll vilket av de etablerade partierna man röstar på, det blir ingen större skillnad på politiken i vilket fall vill jag påstå. (m) ,(s), (c) och (fp) gör sitt bästa för att stå uppe på varandra i mitten och oavsett vilket block som vinner kommer vi att få ytterligare fyra år av mittenpolitik.

De etablerade partierna är nu så ideologilösa att de helt enkelt anpassar sig till nån slags mittfåra där de flesta väljarna ligger, och det gör därför ingen större skillnad vem av dem man röstar på. Hade det varit så att det haft nån avgörande betydelse för höger vänsterskalan på politiken vem man röstat på av de traditionella partierna så hade det varit ett mycket svårare val att välja piratpartiet, eftersom det då hade kunnat göra stor skillnad i övriga politiska frågor.

Därför är det inte ens något stort problem att en röst på piratpartiet riskerar att bli bortkastad, samma resoneman gäller där, det spelar ingen stor roll vilket av blocken som vinner när man ser till politiken.

Med allt detta i åtanke så kommer jag att ge min röst till piratpartiet.

Andra bloggar om:
politik, samhälle, val, val2006, piratpartiet, socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centerpartiet, alliansen, integritet, upphovsrätt, patent

Intressant.se

Johan Linander i Sydsvenskan

2006-07-17T10:34:00.000+02:00

Lite kul är det att centerpartisten Johan Linander har en debattartikel i Sydsvenskan samma dag som min insändare nedan publicerades i samma tidning, och att han också kommer fram till precis samma sak: Släpp fildelningen fri för privatpersoner, men behåll upphovsrätten för kommersiellt utnyttjande.

Synd bara att han är en ensam röst i öknen. Johan Linander är sedan länge en förnuftig röst i fildelningsdebatten, medan resten av riksdagspartierna uppvisar en mur av kompakt oförstående i frågan, och att han skulle få med sig resten av alliansen är knappast speciellt troligt. Det är knappast några starka vallöften som utdelas heller, "Sverige bör tar upp upphovsrätten till diskussion i EU och FN", är ju inte speciellt kraftfullt eller förpliktigande.

Därmed får man väl tyvärr avfärda inlägget som ett utslag av "spin-doctoring" för att fånga upp lite röster från fildelare. Alliansens andra partier verkar ju knappast vara på samma linje, de är snarare väldigt tydligt på samma spår som socialdemokraterna i frågan.

Nu väntar vi bara på att miljöpartiet hänger på och säger samma sak, så har vi ett parti på varje sida som fiskar röster bland fildelarna.

Vänsterpartiet verkar lite vacklande, de tycks ha problem med vilken syn de ska ha på frågan med en del röster som ser det som att upphovsmännen är arbetare som ska ha betalt för sitt arbete, och andra som ser det som en fråga om att bekämpa det internationella mediekapitalet...

Att någon av den skulle värdera den här frågan tillräckligt högt för att tvinga fram regeringspolitik av den efter valet kan vi nog skåda i stjärnorna efter...

Andra bloggar om: Johan Linander, Sydsvenskan, fildelning, upphovsrätt, centerpartiet, miljöpartiet, alliansen, vänsterpartiet, socialdemokraterna, politik

Jan Sigurd i Sydsvenskan

2006-07-12T15:56:00.000+02:00

Den 6/7 skrev författaren, musikern och upphovsmannen Jan Sigurd en debattartikel i Sydsvenskan som inspirerade mig att skriva ett svar.

Givetvis fanns det inte plats att ta in det i tidningens debattavdelning så jag lägger det här istället i förhoppning att nån letar efter kommentarer...

Update: Jag lyckades få in den som förlängd insändare istället, men blev tvungen att stryka ner den lite av utrymmesskäl. Här är den, utan strykningar:

Jag har stor förståelse för upphovsmäns som Jan Sigurd oro över vad som händer med upphovsrätten på Internet.

De lever i en ersättningsmodell som bygger på tryckpressens logik, dvs. att exemplarframställningen sker centraliserat och på ett fåtal ställen.

Denna modell är basen för hela lagstiftningen och infrastrukturen vad gäller upphovsrättslagstiftningen som den ser ut för närvarande.

Det är bara det att verkligheten inte ser ut på det sättet längre. På samma sätt som de handkopierande munkarna i klostren under medeltiden blev överflödiga när Gutenberg kom med sin tryckpress, håller nu förlag och musikdistributörer på att till stor del tappa sin funktion genom ett nytt tekniksprång.

Internet hotar att i allt väsentligt att ta död på, inte upphovsrätten, men väl exemplarframställningsmonopolet. Att framställa högkvalitativa kopior för personligt bruk av digitalt publicerade verk är numera en enkel filkopiering som var och en som har en dator kan göra oerhört enkelt, och det har minst en miljon svenskar redan upptäckt.

Då är frågan: Hur långt ska samhället gå för att stoppa detta och upprätthålla den gamla modellen?

Visst kan man göra så som staten nu försöker, dvs. förbjuda all sådan kopiering. Problemet är bara det att för att kunna upprätthålla en sådan lagstiftning så måste staten bildligt sett ställa en polis vid varje dator, eller mera effektivt, installera ett virus i varje dator som monitorerar vad den används till.

Tyvärr känns det lite som att det är den vägen vi har slagit in på. Bodström, påhejad av folkpartiet, har lagt ett stort antal förslag om att ge polisen större avlyssningsmöjligheter och drivit igenom ett EU-direktiv om att information om all datatrafik och alla telefonsamtal ska lagras.

Detta skulle dock bara gälla grova brott, men samtidigt pågår en kampanj från upphovsrättsindustrin om att höja maxstraffen för upphovsrättsbrott så att de ska kunna räknas in under de grova tillsammans med terrorism och organiserad brottslighet...

Frågan är ifall ens upphovsmännen är beredda att betala priset för att upprätthålla det nuvarande exemplarframställningsmonopolet, ifall den nödvändiga förutsättningen är ett storebrorssamhälle där allt vi gör på nätet registreras och övervakas?

Jag antar att även de värnar om sin personliga integritet och tycker att det är obehagligt att alla deras aktiviteter registreras på nätet i databaser som den notoriskt läckande polismakten har tillgång till.

Grundproblemet är att distributörerna av verken, dvs. skivbolagen och förlagen inte längre kommer att kunna göra de vinster de historiskt sett har gjort, eftersom det inte finns så stor efterfrågan på deras tjänster. De försöker därför få till en gigantisk skyddad verkstad i mångmiljardklassen för att skydda sina vinster. Deras existensberättigande fanns när det var svårt att mångfaldiga och distribuera, nu behövs de strängt taget inte längre.

En universitetsuppsats nyligen säger " De samlade direkta upphovsrättsinkomsterna för enskilda skapare, 1,4 mdr kr, motsvarar 2% av de samlade utgifterna för kultur och media" ( http://ulfpettersson.se/). Vad gäller musiker så är den upphovsrättsrelaterade inkomsten i snitt 7% av deras totala inkomster.

Privatkopieringen drabbar alltså inte i första hand upphovsmännen, även om mediaindustrin försöker få det att framstå så.

Upphovsmannens tjänster är lika efterfrågade idag som någonsin, antagligen mer än tidigare eftersom alla skriker efter "content".

Problemet är bara att de måste tänka om, det kommer inte att gå att ta betalt per kopia längre, utan upphovsmannen måste antingen göra varje kopia exklusiv på något sätt så att konsumentet tycker den är värd att betala för, eller se till att få pengarna innan publiceringen genom olika förskottsprocedurer, vilket har prövats med framgång inom fri programvara.

Vi som argumenterar för en reformering av upphovsrätten inser fullt väl att de som skapar verk som andra vill ta del av behöver få ersättning för detta för att kunna fortsätta med det.

Det vi önskar är att upphovsmännen också inser att de inte är betjänta av en onödig mellanhand som tar den allra största delen av intäkterna och att de börjar fundera över nya modeller för att sprida och få betalt för sina verk.

Allt det som jag säger här gäller rätten för privatpersoner att kopiera utan kommersiellt intresse. För kommersiellt utnyttjande kan antagligen exemplarframställningsmonopolet upprätthållas eftersom det i det fallet dels är mycket lättare att övervaka, dels att det finns ett starkare publikt moraliskt stöd för att ingen ska göra pengar på någon annans arbete utan att ersätta den som gjort jobbet.

Efter att ha följt debatten i de här frågorna i ett par år ( bl.a. på piratbyran.org, en opinionsbildande website som åklagaren stängde i samband med tillslaget mot Pirate Bay) så kan jag nog säga att den åsikten är ganska allmän; privat kopiering fri, kommersiell kopiering endast med upphovsmannens tillstånd. Det är såvitt jag förstår även den linje Piratpartiet driver i sitt principprogram.

På sikt är alltså alternativen:

Släpp privat kopiering utan kommersiellt intresse fri.
Inför ett storebrorssamhälle där ALLT du gör på nätet ständigt loggas i statliga databaser.

För mig är det inte en speciellt svårt val…

Andra bloggar om: upphovsrätt, Sydsvenskan, Jan Sigurd, fildelning, integritet

The Pirate Bay och annonsintäkterna

2006-07-05T16:27:00.000+02:00

Efter att det bara varit en anka driven av Pär Brumark i realtid.se har nu seriösa media tagit upp diskussionen om The Pirate Bays annonsintäkter och vart de tar vägen.

Svenska Dagbladet har i en artikel tagit upp detta och Fredrik Neij på TPB kommenterar med att han inte har riktig koll, men att pengarna "i huvudsak" gått till att driva siten, men att överskottet betalats ut som lön till de som jobbar med siten.

Den här informationen reser ju ett antal frågor som vi som ifrågasätter tillslaget och sättet det gjordes på måste ta ställning till:

- Den moraliska.

Är det rätt att göra pengar på att folk piratkopierar? Nej, jag tycker inte det, och de flesta som debatterar piratkopiering tycker nog inte det heller. Det vi flesta anser är nog ungefär detsamma som Piratpartiet, dvs. det är den privata kopieringen utan vinstintresse som bör vara fri, inte att använda andras arbete för att göra kommersiell vinst utan att låta upphovsmannen få del i denna. Den här aspekten på Pirate Bay förtjänar alltså varken försvar eller respekt.

- Rättssäkerheten.

Påverkar det här synen på hur tillslaget gjordes, att en massa oskyldiga websiter stängdes ner, att piratbyran.org stängdes, att piratbyrån inte får tillbaka sin server, etc. ?

Nej, knappast. Åklagaren är naturligtvis i sin fulla rätt att slå till mot en verksamhet, OM han kan anta att brott begås, så ingen var väl särdeles förvånad över att tillslaget kom, "they had it coming" s.a.s. Det som förvånar och upprör är ju snarare åklagarens korstågsmentalitet, att man använder reglerna helt utan sinne för proportionalitet i något som nästan ser ut som en personlig vendetta mot PRQ, och att tingsrätten tillåter detta.

- Den skatterättsliga.

Om man tjänar pengar så ska man betala skatt, så enkelt är det. Har TPB folket gjort sig skyldiga till skattebrott så ska de fällas för det, men det är en helt annan sak än det åklagaren baserade tillslaget på, och det brottet hade kunnat utredas utan att stänga en massa fullt legala websiter som tillhör tredje man. Skattebrottet återstår dock att påvisa, har de tagit ut lön på legala vägar så är det knappast ett brott begånget, även om moralen i övrigt går att ifrågasätta enligt ovan.

Andra bloggar om: Pirate Bay, fildelning

Den specifika kopians borttynande

2006-07-03T11:01:00.000+02:00

En gång i tiden på det mörka (eller glammiga) 80-talet när jag började jobba som programmerare så skrev vi ut alla program på papper så fort vi hade gjort en ändring, och arkiverade dessa i ett gigantiskt arkivskåp.

Sett så här i historiens ljus känns det ju givetvis alldeles stolligt, men då var det ingen som reflekterade över detta. Trots att programmet ju fanns på en hårddisk nånstans kändes det viktigt att ha en specifik kopia, det var den som på nåt sätt var programmet.

Sak samma egentligen sedan nån gång på 70-talet när kopiatorn blev allmän på arbetsplatser. Ändå gjordes kopior som sparades på specifierade platser av dokument där man hade tillgång till orginalen.

Samma beteende har jag sett även på senare år, folk skriver ut mail från sin mailbox och arkiverar i pärmar.

Samtidigt är det här en borttynande vana, de flesta i min egen ålder och yngre har slutat med det här sedan länge.

Jag har funderat lite på hur det här hänger ihop och vilka det är som fortfarande gör skillnad på den ena kopian och den andra, eftersom jag har en känsla av att det finns en koppling på synen på fildelning i det här.

Vi som är något lite tekniskt insatta vet ju att allt som går att lagra i en dator bara är magnetiska fläckar på ett skivminne, och vi kan för våra liv inte förstå att det på något sätt är nån skillnad på den ena kopian eller den andra. Vi vet att det inte kostar något att magnetisera ett annat ställe på skivan på samma sätt, alltså ser vi inte nån skillnad på den ena kopian eller den andra. Om jag kopierar en fil så är det ju samma fil, fast på två ställen, det varken ökar eller minskar värdet på filens innehåll.

Det är tänkbart att det här är en syn som skiljer en äldre generation från en yngre. Jag misstänker att det finns fler i den äldre generationen som ser den specifika kopian som en mera självständig entitet än vad jag gör och att detta är en av de genarationsskiljande aspekterna på fildelning.

Samma sak gäller ju när man diskutera surfning, streamning och nerladdning.

Om jag surfar till en sida som spelar upp en låt så gör jag mig inte skyldig till ett lagbrott, i vart fall inte om man läser förarbetena till den nuvarande copyrightlagen där det står att normalt surfbeteende är tillåtet, likaså är det tillåtet att streama musik från webbradio. Däremot är det inte tillåtet att klicka på en länk där det står "Download" ifall man kan misstänka att verket är utlagt utan upphovsmannens tillstånd.

För oss som vet hur det funkar är ju det här helt barockt, i alla tre fallen är det ju samma sak som händer: En kopia av musikfilen skickas över nätet till min dator, i det första och sista, och sannolikt även i det andra fallet, skrivs en kopia av filen ner på min hårddisk. Enda skillnaden är ju att pekaren till filen hamnar i olika mappstrukturer.

Det jag vill komma fram till är att kopian som företeelse har ändrat karaktär genom digitaliseringen. Förr var varje kopia något unikt, numera är alla kopior slit och släng och någonstans ger detta mentala konsekvenser i synen på värdet av den specifika kopian.

När man tänker efter så är det här nog i längden till fördel för upphovsmannen, åtminstone vad gäller sådant som kan kopieras digitalt.

Det blir ju inte längre verkets manifestation som representerar värdet, utan verket i sig och det bör ju ändra balansen mellan upphovsman och distributör.

Det gäller bara för upphovsmännen att själva släppa den mentala modellen som de har idag och hitta på sätt att ta betalt för verket och inte för kopiorna.

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning

Historiematerialism II

2006-06-30T01:53:00.000+02:00

Fick påpekat att jag inte använde min marxistiska terminologi korrekt häromdagen i posten om Historematerialism. Det stämmer nog, jag använde "produktionsförhållanden"( = grundläggande ekonomisk organisation)" där det borde stått "produktionskrafterna" ( = arbete och redskap).

I vilket fall, det fick mig att läsa på lite och återuppliva lite Marx...

En sak han skrev i sin värdeteori är faktiskt lite intressant. Enligt Marx så bestäms en varas bytesvärde egentligen den sammanlagda arbetstid som nedlagts i dess framställning. Om man då har en vara som skapats med en viss mängd arbete, tex en musik-CD, och som sedan kan dupliceras i en obegränsad mängd kopior med i princip inget ytterligare arbete, vad händer då i "marxistisk anda" med värdet på en sådan kopia? Nån kunnig marxist får gärna kommentera, jag är lite nyfiken på hur man ska få ihop detta med värdeteorin...

Andra bloggar om: marx, värdeteori

Tendetiös bevakning av fildelningsfrågan i Aftonbladet

2006-06-11T14:44:00.000+02:00

Är det ingen som reagerar över hur tendentiöst Aftonbladet skriver i fildelningsfrågan?

Just när det var som mest aktuellt efter TPB-razzian så släpptes det fram en del kritiska röster, men nu är det tillbaka till "business-as-usual" dvs okritiskt återgivande av upphovsrättsindustrins pressmeddelanden.

Idag så har vi till exempel:Olagliga kopior har halverat skivförsäljningen (via N24.se)
och ett inlägg från Bert Karlsson: Högerextrema fildelare fångar hel generation

Den första artikeln är tendentiös därför att den inte överhuvudtaget försöker göra nån analys av om det i någon mån är skivbolagens eget fel att de tappar skivförsäljning, utan bara vidarebefordrar deras syn. Vill man ha en vettig analys av problemet så får man gå till Niclas Lundblads blogg.

Han visar övertygande att den förlust de möjligen får av fildelning VIDA överstigs av den förlust de själva utsatt sig för genom att inte följa med i teknikutvecklingen.

Vad gäller Bert Karlssons drapa så vet man ju inte om man ska skratta eller gråta, men nog är det intressant att få insyn i skivbolagsdirektörernas egen lilla väld och hur lite den verkliga världen är inkopplad när de sinsemellan diskuterar frågan. Uppenbarligen är det ju så att ondskan på jorden är inkarnerad i fildelarna, så i skivbolagsdirektörernas ögon är det självklart att fildelare också är högerextremister och pedofiler, och allt annat ont man kan tänka sig...

Andra bloggar om: Bert Karlsson, fildelning, Aftonbladet, N24.se

Skatt på bredband, dysfunktionell ide.

2006-06-08T09:18:00.000+02:00

Lägga skatt på bredbandsuppkopplingar ungefär som privatkopieringsavgiften på CD-R skivor?
Lars Ilshammar och Jeanette Gustafsdotter skriver en debattartikel i SvD idag där de förslår detta.

Vid första påseende låter det ju som en bra ide, och dessutom bekväm, man stöter sig varken med väljarna eller upphovsmännen, men om man funderar ett slag så är den riktigt dålig, och jag ska försöka förklara varför.

Det finns minst 4 stora problem med en sådan avgift på internetuppkopplingar.

Den första är ifall det blir rätt personer som får betala. Det är samma problem som med avgiften på CD-R skivor. Idag får jag betala en avgift på alla CD jag köper som går till Copyswede även om jag i huvudsak använder skivorna för att göra backup på min dator eller lagra semesterfilmer. Redan detta är ett problem. Att införa ytterligare en sådan avgift som jag skulle betala för att jag sitter och skriver den här artikeln, jobbar hemifrån eller surfar runt på nätet är ännu svårare att motivera. Dessutom skulle det innebära att jag skulle betala dubbelt för upphovsrätten om jag använder de legala nedladdningstjänsterna som börjar uppträda på nätet, eller lyssnar på webbradio som redan betala STIM-avgift. När det gällde kassettband, en gång på 70-talet var inte detta ett stort problem, dom användes faktiskt i huvudsak till att kopiera musik, men när det gäller bredband är det en helt annan sak, internet används till otroligt mycket mer är den här typen av kopiering, och det skulle slå orimligt snett om man bara rakt av förutsätter att alla piratkopierar lika mycket. Det skulle bli som att lägga en avgift på brev därför att det ibland skickas piratkopierade böcker på det sättet. Vari ligger det rimliga i att de som inte laddar ner olagligt ska betala en avgift för dem som gör det?

Det andra problemet är vem som ska få betalt. Upphovsrätten är inte något som bara gäller musiker som är anslutna till STIM eller liknande organisationer. Alla som producerar innehåll har upphovsrätt till det de gör. Alltså borde jag få del av avgiften ifall jag skriver något på min blogg som någon annan sedan citerar någonstans. Likaså garageband som lägger upp en låt på sin hemsida, författare som lägger ut en novell, alltså vem som helst som publicerar något som någon annan använder till något.

STIM och liknande organisationer bygger distributionen av ersättningarna på statistik över hur mycket olika artister spelas i radio och liknande, samt på undersökningar hur mycket olika sorters musik kopieras etc., etc. Hur skulle man kunna göra det på Internet? Det är en sak att hålla koll på vad som spelas på ett begränsat antal radiostationer, men hur ska det gå till att göra sådant på nätet? Det som är speciellt med internet är ju att VARJE ”mottagare” också är ”sändare”. Jag bedömer det som fullständigt omöjligt att göra någon som helst rättvisande mätning av hur material distribueras på nätet och vilka upphovsmän det har. ( Bara som ett litet exempel så vet jag att ”Philemon Arthur and the dung”’s samlade produktion kopieras flitigt av yngre tonåringar. Är det någon som har hör dem på radio på länge, eller ens när de var stora på 70-talet…)

Det tredje problemet är att man genom den här typen av lösningar cementerar en infrastruktur som inte är till fördel för vare sig konsumenter eller upphovsmän. Visst är det egendomligt att vi har en lag i det här landet som säger att det ska samlas in pengar för kassettavgifterna som går den privata organisationen Copyswede? Hur gör de upphovsmän som inte är nöjda med hur den organisationen fungerar? Bildar en ny? Glöm det, det kan man inte göra. Likadant med STIM. Alla artister som är med i STIM avtalar bort den ekonomiska rätten till sina verk till STIM, de får inte ens försöka hitta alternativa vägar till konsumenterna, och de får inte ens själva ge bort sin egen musik på nätet om de vill. Genom att införa en privatkopieringsavgift på internetanslutningar så bygger man på den här byråkratin ytterligare.

Det fjärde problemet är att förslaget över huvud taget inte tar hänsyn till att internet är globalt. Vem ska betala när nedladdaren sitter på Nya Zeeland och laddar från en peer i Säffle?

Eller om jag laddar hem ett Jamaicanskt reaggeband från en peer i Venezuela? Hur kommer pengarna dem till dels?

Grundproblemet i sammanhanget är faktiskt att exemplarframställningsmonopolet inte går att upprätthålla i en era av digital kommunikation. Det finns inga möjligheter att monitorera dataströmmarna på Internet, det går inte att se på ettorna och nollorna om de tillhör ett upphovsrättskyddat verk eller om det är min månadstidrapport till jobbet som svischar förbi.

All upphovsrättslagstiftning som reglerar vad privatpersoner får eller inte får kopiera är därför dömd att vara verkningslös, det går inte med mindre än att ställa en polis intill varje tangentbord. Det enda man uppnår är en lag som de flesta struntar i, alternativt, och långt värre, accepterar integritetsintrång och övervakning av kommunikationer människor emellan.
Vår käre justitieminister gör ändå redan vad han kan för att komma dithän.

Varför kan inte artister och upphovsrättsindustrin inse att de lever i en ny situation? För att använda gamle Kalle: Produktionsförhållandena har ändrats. Överbyggnaden behöver komma ifatt..

Eller se det så här: Upphovsrättsindustrin sitter i samma båt som skriv- och räknemaskinstillverkaren Facit gjorde i början av 70-talet. De gjorde fantastiska finmekaniska maskiner, men ingen hade behov av dem längre. Är det nån som tycker att vi borde lagt en avgift på miniräknare för att finansiera överlevnaden av de mekaniska räknarna? Skivbolag är numera en onödig mellanhand, varför ska vi betala för det?

Det finns ett brett stöd för att upphovsmännen ska ha betalt för sitt arbete, det finns en stor efterfrågan på deras verk, antagligen större än någonsin tidigare, men det stödet finns inte för att de ska få betalt PER KOPIA.

Jag vet att det inom open-source på programvarusidan redan experimenteras med förskottsbetalningar, dvs: ”Om ni som är intresserade av att vi utvecklar en ny version av det här programmet betalar in 10$ var så lovar vi att sätta igång att utveckla när vi kommer upp i 5000$ och släpper sen programmet fritt. Har vi inte fått ihop pengarna inom 2 månader så struntar vi i det hela och ger tillbaka pengarna”. Den typen av modeller skulle mycket väl kunna fungera och upphovsmännen skulle då få betalt för nedlagd tid, precis som alla andra som arbetar. Varför ska egentligen en kompositör ha betalt varje gång hans arbete används? Jämför med en snickare som tillverkar en dörr, skulle vi gå med på att betala en avgift varje gång vi använder den?

Jag propagerar inte för att släppa upphovsrätten helt, men vad vanligt folk gör för sitt höga nöje utan att tjäna pengar på det är inte en fråga som ska regleras via lagstiftning när det inte finns folkligt stöd för det.

Vill nåt parti ha min röst, så kom med ett förslag som återställer privatkopieringsrätten och inbegriper rätten att dela med sig till andra utan att införa någon slags bredbandsskatt. För kommersiell användning kan det fungera som nu, men låt vanligt folk dela med sig till varandra bäst de vill.

Upphovsmännen kommer att upptäcka att deras tjänster fortfarande, som i alla tider genom historien, är efterfrågade, och musikindustrin och videouthyrarna får helt enkelt acceptera att ingen behöver deras tjänster mera om det är på det viset.

Andra bloggar om: fildelning, fildelningsskatt, Lars Ilshammar, Jeanette Gustafsdotter, vänsterpartiet, miljöpartiet, dum ide, fildelning, upphovsrätt, copyright

Miljöpartiet fel på det.

2006-06-06T16:35:00.000+02:00

I Expressen intervjuvas Peter Eriksson med anledning av att han i sin blogg uppmanat Bodström att lägga ner jakten på illegala fildelare och lösa frågan på nåt annat sätt.

Det där andra sättet är väl antagligen (mp)'s förslag om att lägga på en avgiftpå bredbandsuppkopplingar i analogi med kassettavgiften på inspelningsbara media.

Även om det är trevligt med ett parti som insett det lämpliga att agera mot en lagstiftning som inte har nåt folkligt stöd, så är det några fundamentala fel i resonemanget om "bredbandsskatt" och jag ska försöka belysa några av de viktigaste:

1. Bredband används till otroligt mycket annat än upphovsrättsbrott.
Om jag köper en låt från iTunes, ska jag då betala ersättning till upphovsmannen två gånger?
Dels i priset, dels i bredbandsavgiften.

Om jag använder mitt bredband för att jobba hemifrån, varför ska då nån upphovsman ha betalt för det?

2. Upphovsrättsorganisationsbyråkratin, dvs COPYSWEDE och tex. STIM, organisationer som distribuerar ersättningen vidare, gör det på basis av statistik från radio etc. så att de den vägen kan räkna ut ungefär hur ofta respektive upphovsmans verk spelas.

Den typen av statistik är fullständigt omöjlig att ta fram för internetanvändning av verken, modellen kan bara fungera för medier som bygger på en rimligt väl centraliserad distribution.

Internet fungerar inte på det sättet, VARJE mottagare är också en sändare för att tala i radiotermer.

Det här innebär att ett verk kan ha en enormt stor spridning och användning utan att det går att påvisa det i statistiken, tex kanske en låt blir stor på nätet men inte i radio.

Hur ska dessa upphovsmän kunna gå till STIM och säga att de vill ha ersättning i förhållande till detta? Hur ska det påvisas?

3. Vilka upphovsmän ska ha rätt till ersättning från avgiften?
Har JAG rätt att begära ersättning om en massa folk citerar mina tankar från den här bloggen?
Ett "garageband" som lägger upp en låt på sin hemsida?

Eller ska det bara vara artister som är signade med nåt av de etablerade bolagen?

Som synes, "bredbandsskatt" reser fler frågor än den besvarar och jag är rädd att det bara är ett sätt för miljöpartiet att vara för fri fildelning utan att behöva riskera att anklagas för att strunta i upphovsmännen.

Update:Vänsterns Tasso Stafilides tycks vara inne på samma linje nu. Det blir inte bättre för det...

Andra bloggar om: Peter Eriksson, Expressen, bredbandsskatt, miljöpartiet, copyright, upphovsrätt, fildelning,internet
,Tasso Stafilides,Vänsterpartiet

Historiematerialism

2006-06-06T01:46:00.000+02:00

Kom att fundera lite över frågan om varför ganska mycket vänsterfolk skriver positivt på sina bloggar om piratkopiering, samtidigt som det också tycks vara en huvudfråga för ultraliberaler av diverse riktningar.

Bägge delarna kan tyckas konstiga eftersom liberalerna normalt brukar tycka att allt ska gå att sälja på en marknad, och jag förstår inte riktigt varför de just i fallet med immaterialrätt hamnar på en annan linje, de brukar ju förespråka ägande som en mänsklig rättighet i alla andra sammanhang.

Vad gäller vänsterståndpunkten tror jag ändå att jag kan sprida lite ljus, i vart fall över mitt eget perspektiv.

För mig handlar det nog helt enkelt om ett i grunden historiematerialistiskt synsätt, precis som gamle Marx beskriver det: Produktionsförhållandena i samhället är avgörande för den ideologiska överbyggnaden. Uttryck på ett annat sätt, moralen i ett samhälle är en funktion av de materiella förhållandena i samhället. När den tekniska utvecklingen nu har gjort det möjligt att kopiera film och musik och det för de allra flesta är en god sak, och det dessutom är omöjligt att förhindra så kommer människors beteende och moral att anpassa sig till detta.

Andra bloggar om: marxism, historiematerialism, fildelning, copyright

Om copyright

2006-06-05T10:04:00.000+02:00

Upphovsrätträtt är ett konstigt djur.

Jag har svårt att tro att mänskligheten hade kommit speciellt långt ifall det hade funnits patent eller copyright på stenåldern.

Tänk om någon hade lagt ett par år på att komma på och raffinera konceptet "metkrok" och sedan begärt att alla som kopierade hans metkrok skulle ge honom var tionde fisk. Var hade vi befunnit oss då? Knappast speciellt långt fram i utvecklingen...

På medeltiden var kopiering ett respekterat hantverk, hela kloster var fulla med munkar som inte gjorde nåt annat. Så höll dom på ända tills Gutenberg uppfann tryckpressen. Tänk ifall han hade kunnat ta patent på den, hur spridd hade boken då varit?

Sen kom industrialismen, och där nånstans uppkom den absurda iden om att folk skulle sluta uppfinna ifall dom inte fick ensamrätt på sina uppfinningar, att författare skulle sluta skriva ifall de inte fick ensamrätt att trycka sina texter osv.

Som om det inte funnits författare, kompositörer och uppfinnare i alla tider, människor som drivits av sin nyfikenhet och behov att formulera sina ideer.

Antagligen var det väl helt enkelt så att mångfaldigandet av det skyddade verket vid den tiden började kräva stora investeringar. En tryckpress var dyr, att skapa klicheer för en bok var dyrt, papper var dyrt, och det var ett ekonomiskt äventyr att trycka en upplaga av en bok. Kanske var det så att det i det läget behövdes ett skydd för att någon skulle våga ge sig på att trycka en upplaga och ta risken att den floppade. Annars kunde ju nån annan bara vänta och se ifall den första upplagan blev en succe och sedan trycka en egen piratupplaga av en populär skrift. Det är viktigt att komma ihåg detta, att copyrighten tillkom för att skydda den som betalade tryckningen av ett verk, och man löste det juridiskt så att man hittade på iden "copyright" som tilldelades författaren att kunna sälja till tryckaren. Man tillämpade plötsligt konceptet "patent" på information, och vid den tiden var det nog rimligt att se det så, eftersom det i bägge fallen krävdes en betydande investering för att kommersialisera uppfinningen respektive texten.

Det som är viktigt att komma ihåg är ialla fall att den här rättigheten, att ge monopol på mångfaldigande, inte är en allom given "naturrätt" utan en bestämmelse som tillkom vid en viss punkt i historien, i ett visst sammanhang, under vissa specifika tekniska förhållanden som gav vissa speciella konsekvenser.

Är förutsättningarna för det här de samma idag?

Mitt svar är: Nej, den tekniska utvecklingen har skapat helt nya förutsättningar, investeringen för att producera en upplaga är i princip helt borta, det finns ingen kostnad per exemplar när vi talar om digital publicering.

Det finns inte ett samhällsintresse av att skydda den som mångfaldigar digitala verk eftersom det inte finns någon kostnad för att göra det. På 1800-talet hade det varit svårt att få någon att utföra mångfaldigandet utan skydd av copyright. På 2000-talet är det omöjligt att förhindra att verken mångfaldigas.

Borde då inte detta ge konsekvenser i lagstiftningen?

Men, svarar vän av ordning, då slutar väl upphovsmännen att skapa nya verk?

Min motfråga blir då:
Varför det?
Skapades inget av värde innan copyrighten infördes?
Motiven till att skapa kanske kommer att ändras, det kanske blir svårare att skapa med drivkraften att tjäna stora pengar, men är det i sig dåligt?

Är det rimligt, ur nåt slags moraliskt perspektiv att Elvis dödsbo gång på gång ska lyfta lön för det arbete den sedan länge avdöde artisten gjorde på 60-talet?

Självklar ska upphovsmän har rätt att få betalt för sitt arbete, men vad är det som säger att de ska ha betalt per kopia?

Vilka vägar kan då utvecklingen ta?

Jag ser bara två, och den ena leder inte till ett samhälle vi vill ha.

Den onda vägen är att försöka hindra människor att kopiera information de har tillgång till och sprida den till andra.

Det enda sättet att göra det är att spendera enorma resurser på att bygga upp en kontrollapparat som i detalj försöker monitorera vad folk gör med sina datorer. Det finns inga andra tekniska möjligheter än detta ifall man vill stoppa det.

I princip handlar det i grunden om att stänga ner internet som vi känner det och bygga en annan struktur som från början har begränsningar som bara tillåter "godkända" aktörer att publicera något som helst på internet, dvs göra om internet till en enkelriktad kanal, typ TV eller radio.

Vill du det? Jag vill inte, jag tror att samhällsnyttan med att folk kan publicera sig, blogga och allt annat vi gör på nätet är en omistlig del av ett civiliserat demokratiskt samhälle. Visst kan man stifta lagar, men tror du på allvar att tryckpressen hade blivit oanvänd om munkarna lyckats lagstifta så att den inte fick konkurrera med dem? Copyrightlagstiftningen kan helt enkelt inte upprätthållas på nätet om vi inte samtidigt ska få ett samhälle som blir extremt repressivt.

Man kan faktiskt tänka sig andra modeller, där upphovsmannen får betalt en gång för nedlagt arbete och sen får nöja sig med det, så fungerar det ju faktiskt för de flesta av oss andra.

En modell som experimenterats med inom open-source är att upphovsmannen får betalt för nedlagt arbete och sedan släpper koden fri.

Nåt liknande skulle kunna fungera för artister och författare, bara någon byggde en infrastruktur för det.

Tänk er till exempel att en författare släppte en bok för fri kopiering. Sedan hade förlaget en websida där man kunde teckna sig att betala en femma för att finansiera nästa bok. Om tillräckligt många gör det så åtar sig förlaget och författaren att se till att boken produceras, eller att betala tillbaka pengarna om det inte händer inom en viss tid.

När boken väl kommer ut så får alla de som betalat en länk där de kan ladda ner den nya boken, och den är fri att distribuera, förlaget och författaren har fått betalt. Det här skulle kunna vara förlagens och skivbolagens nya roll om de var lite framsynta, som förmedlare av kontakten mellan "beställaren/läsaren/lyssnaren" och upphovsmannen.

Jag säger inte att detta är den givna modellen för hur framtiden kommer att se ut, jag säger bara:

Den tekniska utvecklingen har redan dödat copyrighten. Tänk i nya banor!

Andra bloggar om: upphovsrätt, copyright, kopiering,

Politiskt statement

2006-06-05T08:34:00.000+02:00

En kort politisk varudeklaration:

Jag var aktiv socialdemokrat i slutet av 70-talet och början av 80-talet. De ståndpunkter jag hade då är i stort de samma som jag har idag. Tyvärr har det inte funnits nåt socialdemokratiskt parti i Sverige de senaste 10 åren eftersom (s) har drivit åt höger med trasig kompass...

De övriga partierna på vänsterkanten är inte mycket till alternativ, (v) sitter fast i i ett träsk av en blandning av romantiserad leninism och tro på storskaliga keynesianska lösningar och (mp) är i huvudsak befolkat av stollar utan ideologisk riktning.

Själv är jag nån slags frihetlig demokratisk socialist. Jag tror ändå att marknaden är den enda möjligheten, men samhället måste sätta tydliga spelregler, annars styr roffarmentaliteten.

Vad gäller individens frihet är jag nog ganska liberal, folk får vara och göra som dom vill så länge det inte inkräktar på andras frihet, men jag skiljer mig från klassiska liberaler i så mening att jag inte inbillar mig att alla föds med samma chanser, och jag menar att det är samhällets uppgift att utjämna de skillnaderna och i någon mening ge alla reella chanser att göra det det de har potential att göra av sitt liv. Därför är inte individens frihet obegränsad, men den är ett viktigt mål och ska inte inskränkas när det inte är absolut nödvändigt. (och där slutar förstås de stora orden och den praktiska implementationen gör sig påmind...)

Jag är i grunden positiv till teknisk utveckling, och där är jag marxist i klassisk mening, det är produktionsmedlen som avgör produktionsförhållandena som i sin tur styr hur samhället är organiserat och hur moralen ser ut, inte tvärt om.