2008-01-27

Måste inte författare vara läskunniga?

Måste inte kunna läsa för att kunna vara "författare"? Det kan man verkligen undra när man läser förlagsägaren Liza Marklunds kolumn i dagens Expressen där hon kommenterar Piratpartiets inställning till upphovsrätten.

Eller kan det möjligen vara så att hon har läst, insett att hon har svårt att argumentera i sak, och därför helt enkelt hittar på åsikter hon tillskriver Piratpartiet, för att sen argumentera mot de påhittade åsikterna?

Jag kommenterade tidigare Andreas Ekströms i Sydsvenskan inlägg om att debatten förs på ett ohederligt sätt. I Liza Marklunds fall drivs denna ohederlighet till en ny extrem, hon använder sin position som kolumnist till att på ett rent bedrägligt sätt tillskriva Piratpartiet åsikter det inte har, antagligen i förhoppningen om att läsarna inte själva ska ta reda på fakta. Visst är hennes debattposition svår, men är rena lögner verkligen nödvändiga för att hon ska kunna hitta argument för sin sak?


Eftersom hon inte länkar till den blogg hon kommenterar, och inte har varken Twinglylänkar eller kommentarsfunktioner till kolumnen, så finns det väl risk att hon lurar en och annan...


Andra som kommenterar: opassande, Falkvinge, Basic Personligt


Andra bloggar om: ,, , , ,
, , ,

2008-01-22

Ett försök att sammanfatta diskussionen.

Efter att ha följt debatten runt ifall upphovsrätten behöver reformeras eller inte, känner jag att jag behöver sammanfatta de olika argumenten lite.

Upphovsrätten består i princip av två huvuddelar:
1.
Den ideella rätten, som ger upphovsmannen rätt att anges som källa, och förhindrar att någon annan utger sig för att vara upphovsman. Går tillbaka till en urgammal princip om: ”Äras den som äras bör” som det uttrycktes i Västgötalagen. Ingen i den aktuella debatten ifrågasätter detta.
2. Exemplarframställningsmonopolet, alltså upphovsmannens rätt att bestämma över hur hans verk får användas efter att det väl är publicerat. Detta är det som ifrågasätts i debatten.


Förespråkarna för att behålla exemplarframställningsmonopolet för fram i princip tre argument:

1. Stöld! Det är ju deras upphovsmannens musik/text/bild! Argumentet utgår från att exemplarframställningsmonopolet är en moralisk rättighet som säger att den som skapat ett verk fullt ut bestämmer över det även sedan det publicerats och att den som inte respekterar det är omoralisk och begår moraliskt sett motsvarigheten till stöld. Denna grundsyn ser upphovsrätten som en egendomsrätt.
2. Ingen vill skapa om man inte får betalt. Detta argument bygger på uppfattningen att skapande med kvalitet främst utförs av den som har det som yrke och att detta inte är möjligt utan exemplarframställningsmonopolet.
3. Musikbranschen är i kris med hotade arbetstillfällen som följd och det är fildelningens fel.


Kritiken mot exemplarframställningsmonopolet kan delas upp i flera ideologiska huvudlinjer:

  1. En libertariansk.
    Den bygger i grunden på den liberala principen om rätten till frihet och att ingen får utöva tvång mot någon annat än för att förhindra att någon annan utövar tvång mot honom.

    Därifrån härleder libertarianen rätten till egendom, som libertarianen ser som ett sätt att lösa konflikten om begränsade resurser. Den som tar i bruk jord eller föremål som tidigare inte är ägda blir deras rättmätiga ägare.

    Deras kritik mot upphovsrätten är i princip att information skiljer sig från materiella ägodelar på avgörande sätt. Äganderätten är ett verktyg för att reda ut vem som har rätten till begränsade resurser.

    Information är oändligt duplicerbar, och om man tillåter att en ”ägare” ska kunna kontrollera användningen av informationen så innebär det att man ger denna ägare rätt att genom tvång hindra var och en som känner till informationen att sprida den vidare.

    Jämför med att äga en stol. Säljer du stolen så har du ingen rätt att kontrollera vad den nye ägaren gör med den och i och med att du sålt den så kan du inte själv använda den längre. Säljer du information så kan du fortfarande själv använda den och samtidigt ha rätt att kontrollera hur den används enligt upphovsrätten.

    Publicerar du information så säger upphovsrätten att du kan utöva tvång mot var och en som tar del av den, i den mening att du har rätt att hindra dem att använda den eller föra den vidare, vilket dessutom blir en begränsning i yttrandefriheten.

    Därför uppfattar den libertarianske upphovsrättskritikern upphovsrätten som en inskränkning i äganderätten och i den personliga friheten.

  2. En utilitaristisk.
    Utilitarismen är en filosofigren som ser till den totala nyttan med olika företeelser. I denna tradition ses upphovsrättslagstiftningen som en bestämmelse med ett ändamål, inte som en moralisk princip.

    Den utilitaristiska kritiken menar att exemplarframställningsmonopolet kanske hade en plats i en samhällelig och teknisk situation när kopieframställningen var dyr och krävde stora investeringar. Då behövdes ett regelverk för att tryckaren/förläggaren skulle våga göra de investeringar som krävdes för att trycka en upplaga av en bok eller pressa skivor. Staten gav därför ett tidsbegränsat monopol för att garantera att ingen annan tog vinsten genom att trycka piratupplagor på de verk som visade sig säljbara. Detta var alltså ett sätt att premiera de som tog den ekonomiska risken, eftersom man ansåg att det annars skulle begränsa tillgången till böcker (från början).

    Den utilitaristiska kritiken menar att denna tekniska och samhälleliga situation inte längre finns och att exemplarframställningsmonopolet är kontraproduktivt i dagens samhälle när det bara konserverar ett fördyrande sätt att distribuera digitalt material.

    Utilitarister brukar också påpeka att den upphovsrätten tidigare alltid handlat om framställning av kopior för försäljning, inte ”ideell” kopiering mellan privatpersoner.

    Utilitaristen avvisar inte argumentet ”Utan upphovsrätt blir det inget producerat” som irrelevant, utan bemöter det istället genom att påpeka att det skapades kultur även innan upphovsrätten och att det skapas en massa också idag utanför upphovsrättsskyddet, eller att betalning per kopia helt enkelt är en överspelad form som inte fungerar i ett samhälle med bredband.
    • En marknadsekonomisk-utilitaristisk. Denna kritik bygger på att den som arbetar under ett monopol slutar att fokusera på att minimera kostnaderna för sin produktion och istället maximerar inkomsterna. De ser skivindustrin som en sådan monopolaktör i och med att de har ensamrätt på distributionen av en artists skivor och menar att om konkurrensen fungerat så hade industrin letat efter det billigaste sättet att producera och distribuera, och dessutom genom detta tillfredsställt kundens önskemål om leverans på ett media som enkelt kan användas på ett sätt som kunden efterfrågar, dvs kan laddas in i mediaspelare av olika slag. Industrin som helhet är dessutom ett oligopol eftersom det är ett fåtal stora bolag som delar på marknaden och det ger mycket små möjligheter för nya aktörer att ta sig in eftersom de fyra stora äger i stort sett alla utgivningsrätter på befintliga verk.

      Den på senare år skärpta upphovsrättslagstiftningen är ett försök av en industri med en föråldrad affärsidé att skydda sina monopolvinster istället för att anpassa sig. Denna linje ser fri kopiering som ett sätt att bryta detta distributionsmonopol. Om konkurrensen innebär att mediaindustrin går omkull eller upphovsmännen blir utan inkomster, så handlar det om att de får se till att hitta en affärsmodell som innebär att de hittar andra sätt att tjäna pengar än per kopia. Eftersom det finns en efterfrågan på nya verk så borde upphovsmännen kunna hitta sätt att tjäna pengar på denna efterfrågan.

    • En vänster-utilitaristisk.
      All digitaliserad kultur finns nu i oändlig tillgång utan att det i princip kostar något. Låt alla få tillgång till detta, det innebär ett ökat välstånd för en enorm massa människor. Internet borde vara som ett gigantiskt offentligt bibliotek. I den mån det innebär att kulturproducenterna blir utan inkomster så kan samhället gå in och stötta dem.

    • En ”hacktivistiskt”,
      tydligast formulerat av Piratpartiet.

      Är utilitaristisk, så till den grad att man tar till sig argument från alla lägren, även de strikt libertarianskt principiella ifall man tycker att de fungerar, teknokratisk i så avseende att "fungerar" är ett viktigt ledord.

      Har i grunden lånat sin syn på arbete, upphovsrätt och ägande av rättigheter från open-sourcerörelsen som ser att allt kreativt arbete i större eller mindre grad bygger på möjligheten att inspireras, förbättra och låna, och att en ”gåvo-ekonomi” i vissa sammanhang kan vara effektivare än en kommersiell.

      Den här ståndpunkten accepterar delar av upphovsrätten, där den fungerar utan oacceptabla konsekvenser, som en bestämmelse med vissa effekter, men vill inskränka den till dess ursprungliga mening, dvs att exemplarframställningsmonopolet endast ska gälla kommersiell användning, att citaträtten utvidgas så att konstnärlig kreativitet inte hämmas av att man inte får använda andras verk i nya sammanhang, och att skyddstiderna kraftigt begränsas.

      Moraliska principer är personlig frihet, men också en systemkritik gentemot dagens situation där vinsterna från kreativt arbete inte tillfaller den som utför det utan till företag som snyltar på kreatörerna. I detta ligger också en moralisk ståndpunkt som säger att om någon använder ett verk kommersiellt så ska upphovsmannen ha del av vinsten. Det finns också ett moraliskt arv från open-source-rörelsen som handlar om att ”ära den som äras bör”, alltså den ideella upphovsrätten.

Gemensamt för alla de kritiska inställningarna är en antikonservativ grundinställning, att det handlar om att reformera en föråldrad företeelse till att passa in i ett modern samhälle, och en önskan om att försvara grundläggande demokratiska värden, eftersom upprätthållandet av de gamla lagarna på området skulle kräva oacceptabelt stora ingrepp i den personliga integriteten, exempelvis avskaffandet av rätten att kommunicera privat.


Var står jag då själv i allt detta?

I huvudsak så befinner jag mig nog i det ”hacktivistiska” lägret. Jag är demokrat och frihetsälskande, men jag är inte liberal i gängse politisk mening och jag tror på att kollektiv av individer som väljer att samarbeta ofta är starkare än summan av individerna för sig därför att de inspirerar varandra att arbeta för ett gemensamt bästa. Statskritisk för att jag vet att man inte i varje läge kan räkna med att staten och dess representanter är goda. Därför är argumentet om personlig integritet viktigt för mig.

Jag är i huvudsak utilitarist, det är viktigt att de principer man väljer att låta styra samhället faktiskt fungerar i verkligheten och inte ger dåliga konsekvenser. Olika principer måste därför balanseras för att ge bästa möjliga utfall för så många som möjligt men utan att det för den skull ger orimliga konsekvenser för en minoritet.

Jag är av uppfattningen att man inte kan tillämpa ägande som princip för information av ungefär samma anledning som libertarianerna är det. Information som är utsläppt kan inte kontrolleras till fullo. Rent moraliskt kan man inte hävda äganderätt till information. Däremot kan man tänka sig vissa monopolrättigheter för kopieframställning under en begränsad tid, så länge de inte innebär att människors rättigheter att kommunicera fritt beskärs. Ett begränsat förbud mot kommersiell användning innebär inte såna orimliga konsekvenser eftersom det kan upprätthållas utan att göra intrång i vars och ens privatliv.

Jag tycker att det finns en moralisk skyldighet att dela med sig om man använder någons arbete för att tjäna pengar. Däremot så tycker jag att det ska finnas en stor frihet att använda någon annans verk som råmaterial i sitt eget skapande. Sampling och liknande är också en konstform i sin egen kraft som inte ska hämmas av upphovsrätten till råmaterialet.

I frågan om monopolsituation så tycker jag att det inte är någon tvekan om att såna mekanismer styr distributionsindustrins agerande. En distributionsindustri som inte längre behövs när man med sin dator kan göra det som det behövdes en studio för miljoner kronor till tidigare, och distribution som i princip är gratis jämfört med att skeppa plastbitar per lastbil. De är främst ute efter att slippa sänka sina priser, inte att vara effektiva, och enda möjligheten att agera på ett sådant sätt som de gör är att man inte behöver vara rädd för konkurrens.

I praktiken drabbas de istället av en konkurrens de inte förutsett, att folk lägger sina pengar på andra nöjen istället, vilket förklarar en stor del av de senaste årens nedgång i skivförsäljning. Men de stora skivbolagen är så fastväxta i sina strukturer att de inte längre klarar att anpassa sig till en ny verklighet.

Frågeställningen om vad kreatörer ska leva på är inte så svartvit som förespråkarna för den gällande lagstiftningen hävdar. Att ha stora inkomster från försäljning av kopior är en historisk parantes, ett ”möjlighetsfönster”, som i princip stängs så fort ens verk kan digitaliseras utan att upplevelsen försämras.

Efter den punkten måste man inse att det är ett passerat stadium och börja fundera på andra affärsmodeller. Att begära statens hjälp att upprätthålla en föråldrad affärsmodell är att försöka sticka huvudet i sanden och förneka verkligheten. Antingen får man hitta sätt att sälja något som folk är beredda att betala för, tex. bekvämlighet eller exklusivitet. Eller så får man inse att man bara kan ha kontroll fram till att man publicerar och på olika sätt se till att ta betalt för det. Eller så ser man till att bli en del av gåvoekonomin och släpper sitt material mot att man i gengäld blir känd och uppskattad och därmed kan ta bättre betalt för direkta tjänster, t.ex. konserter eller föredrag.

I grunden handlar det nog om att jag ser en teknisk utveckling här som inte kan rullas tillbaka med mindre än att man accepterar en omfattande försämring av demokratiska grundprinciper vad gäller rättssäkerhet och privatliv.

Jag vill snarare vara en del av den utvecklingen än en som nalkas framtiden med ändan före. De problem som kan uppstå på vägen kommer att lösas. Människan har en inneboende drift att skapa, och det finns en allmän efterfrågan på det kreativa människor gör. Kanske det blir färre som kan ha det som jobb i framtiden, kanske inte. I vilket fall ska man inte förakta det som de gör som gör något av kärlek till sin konst, utan tanke på ekonomisk ersättning i första hand. Ibland skapar de stor konst, och då kommer de att bli belönade för det. Kanske inte med miljoner pengar, men med folkets uppskattning och en efterfrågan på deras tjänster i kommersiella sammanhang.






Andra bloggar om: , , , ,

2008-01-10

Ohederligt inlägg om heder i Sydsvenskan

I dagen Sydsvenskan skriver Andreas Ekström att han tycker att fildelningsdebatten förs utan heder. Jaha, tänker jag först, ytterligare en som retar sig på upphovsrättsindustrin, men så läser jag vidare, och inser att det inte var så han menade…

Nej, Andreas tycker att vi som tycker att upphovsrätten bör moderniseras är ohederliga i vår argumentation, och han exemplifierar med ett antal argument som framförts från den kritska sidan, argument som Andreas inte förstår, eller möjligen inte vill förstå. Redan i ingressen sätts tonen när han kallar fildelare för ”filtjuvar”. Hans främsta argument för sin attityd är frågan om ”kreatörernas rätt till ersättning för sitt jobb”.

Dock väljer han att inte nämna ett par av de viktigaste argumenten som framförs, och det gör hans kolumn tydligt tendentiös.

Ett par viktiga argument som han väljer att inte kommentera är till exempel att ifall man menar allvar med att upprätthålla förbudet mot fildelning så måste man också ge upp rätten att kommunicera privat över nätet.

Fildelning sker ju nämligen genom privata meddelanden mellan olika användares datorer med i grunden samma teknik som mail och chat. Om man verkligen ska upprätthålla en sådan lag är det enda sättet att inspektera allt innehåll som skickas och försöka se vad som är upphovsrättsskyddat eller inte.

Analogt med att Posten skulle öppna och läsa igenom alla brev för att se ifall nån skulle skrivit av en upphovsrättsskyddad bok.

Om man alltså tänker sig att upprätthålla förbudet mot den fildelning som sker på ickekommersiella grunder mellan enskilda användare så får vi offra grundlagsskyddade rättigheter, och det är det helt enkelt inte värt, inte bara för att skydda en föråldrad infrastruktur i form av en industri som inte hängt med i den tekniska utvecklingen.

Om man inte tänker sig att lagen ska upprätthållas så bör den avskaffas. Lagar som alla struntar i är inte bra för respekten för lagar i allmänhet. Nu har vi en lag som en majoritet av alla som har möjlighet till det bryter mot.

Ungdomar diskuterar i forum på nätet vilka strategier man ska ha ifall polisen kommer, hur man krypterar sin hårddisk, och lär sig av folk med erfarenhet från polisförhör att man aldrig ska erkänna någonting över huvud taget.

Ett annat mycket viktigt argument som han inte berör är att lagstiftningen konserverar ett system som innebär att en tekniskt sett onödig mellanhand, mediabolagen, får statens hjälp att behålla sin position och kontroll över marknaden, fastän det finns mycket effektivare sätt att distribuera digitala produkter än att pressa dem på plastbitar.

Som konsumenter betalar vi idag ett markant överpris för deras produkter tack vare att det sitter skyddade bakom en lagstiftning som de lyckats lobba fram, mer eller mindre utan ordentlig debatt.

Kreatörerna som han säger sig värna om, får mindre än 10% av priset på en skiva, resten fastnar på vägen, det mesta hos en industri som inte längre har något existensberättigande.

Andreas undrar hur man kan ursäkta lagbrott. Det är såklart en giltig fråga, men om en lag uppenbarligen ger dåliga konsekvenser för samhället, är omöjlig att upprätthålla utan att kränka mänskliga rättigheter och inte har stöd i det allmänna rättsmedvetandet, och dessutom i alla försök till vetenskapliga undersökningar visar sig vara utan brottsoffer, då är det väl inte så konstigt att folk tycker det är en korkad lag som man kan strunta i.


Andreas menar att anledningen till att upphovsmännen själva hörs så lite i den här debatten är att de är rädda att bli mobbade.

Det tror jag är ett felslut, jag tror snarare att kreatörer också inser att deras tjänster alltid kommer att vara efterfrågade och att de, just för att de är kreativa, också inser att det alltid kommer att gå att hitta på modeller för dem att kunna ta betalt så länge de gör något som folk vill ha.

Nej, anledningen till att det är industrin som skriker högst i den här debatten är nog just att det är de som ser att just deras roll är överflödig.


Han menar också att skivaffärernas nedläggning visar att skivförsäljningen har fallit drastiskt och att detta är fildelningens fel. Det återstår väl att bevisa.

Huvudanledningen till nedläggningarna är väl trots allt att folk numera köper sina skivor på nätet, från cdon och liknande ställen. Det är möjligt att skivförsäljningen i någon mån påverkats av illegal nedladdning, men samtidigt visar undersökningar att de som laddar ner mest också köper mest och att det ökade musikintresset gör att musikbranschen som helhet fortsätter att gå bra.

Folk kanske köper mindre skivor, även om ingen lyckats bevisa att det har med nedladdningen att göra., men de lägger istället mer pengar på att gå på konsert. Bägge sakerna gynnar musiker.


Och så till frågan om stöld eller inte. Andreas menar att fildelning är en stöld av en tjänst.

Nåja om han vill omdefiniera ordet stöld till en ny betydelse så får han väl försöka med det, men ”stöld” har i alla tider varit reserverat för att beskriva att man tar en sak ifrån någon annan. Att kalla fildelning för stöld är att bända och vrida betydelsen av ordet för att man vill koppla ihop en företeelse man inte tycker om med något starkt negativt.

Det nyskapade ordet ”filtjuvar” illustrera ju just det, och dess logiska betydelse är ju i sammanhanget absurd. En ”filtjuv” är ju enligt all logik någon som tar ifrån någon en fil, och jag tror ingen skulle hålla på med fildelning ifall filen som kopierades försvann från datorn där den fanns…


”Den som vill ändra på något i samhället – ett värderingssystem, en lag, en tradition – har historiskt sett haft bevisbördan” säger Andreas. Det är sant, och det tycker jag görs på många ställen, bla. här på min egen blogg. Däremot så har upphovsrättslagstiftningen skärpts alltmer grundat på mediaindustrins lobbying under en lång följd av år till att omfatta allt mer och under allt längre tidsperioder.

Var har debatten om detta förts? Från början handlade exemplarsframställningsmonopolet endast om kopior för försäljning och skyddstiderna var oerhört mycket kortare än idag. Vem har motiverat den förändringen i en öppen debatt?

Till slut avslutar Andreas sina önskemål om en hederligare debatt med ”Dumskallarnas sammansvärjning är slutligen här.” Tja, det kan man väl kalla ett hederligt inlägg i en seriös debatt om man vill…



Andra bloggar om: ,
, , ,

2008-01-06

FRA söker folk

Ser att FRA söker Analytiker inom IT-säkerhetsområdet. Det är väl med tanke på att de räknar med att de ska få tillgång till att lyssna på all internettrafik kan jag tro...

Om man skulle söka? I så fall kanske man skulle formulera ett sånt här brev:
----------------------------
Hej FRA!

Jag tror jag skulle kunna passa till jobbet. "God analytisk förmåga inte minst när det gäller analys av IP-trafik och IT-säkerhet." Jo, det tror jag nog att jag kan uppfylla.

"Som person är du nyfiken och öppen för att ta till dig nya kunskaper och betraktelsesätt med en positiv grundinställning."

Jo, där tror jag faktiskt att jag skulle kunna vara exakt rätt man för jobbet.
Jag är nämligen väldigt nyfiken. Redan som liten brukade jag spionera på folk efter bästa förmåga. Under tonåren jobbade jag på fotolabb och tittade med stort intresse på kundernas foton, alltid spännande att se vad folk har för sig.

Vidare så brukar jag så fort jag har tillfälle kolla mina vänners internetcache och Recent Documents, jag tycker det är viktigt att veta vem man umgås med. Ett annat uttryck för det här draget av nyfikenhet är kanske att jag söker efter "My Documents" när jag använder peer-to-peer programvaror. Det kan man nog också säga är ett sätt att ta till sig nya kunskaper och betraktelsesätt, eller hur? Kort sagt, nog låter det väl som att jag är perfekt för jobbet?


-------------
Eller var det inte det dom menade med "nyfiken och öppen för att ta till dig nya kunskaper"? Jo, det måste det väl vara med tanke på vilket jobb det är, eller...
:-)

Andra bloggar om: , ,
, , ,

Kära artister, så här kan ni göra.

Jag tror att de allra flesta som tycker om musik inser att upphovsmännen behöver betalt för att kunna producera sin konst, och gärna betalar, men inte i ett läge när 90% av pengarna går till en distributionsindustri som faktiskt bara är en onödig fördyrande faktor.

Ni måste alltså hitta på nya sätt att ta betalt som inte bygger på den enskilda kopian, och i samband med det förhoppningsvis också inse att det är onödigt med en plastbitssäljande megaindustri som snor det mesta av pengarna på vägen från oss till er.

Hade jag startat ett band idag så hade jag släppt en del material på nätet, tagit betalt för konserter, och när tillräckligt många varit intresserade av musiken börjat ta betalt i "förskott", dvs satt upp ett konto och lovat att släppa nya låtar fritt i takt med att det kom in pengar på kontot.

Hade en grupp jag tyckte var bra informerat om en sån sak på en konsert, så hade jag som konsument gladeligen skickat in en 50-lapp.

Med tanke på att artisten i normalfallet får 10-20 kronor per såld skiva så skulle jag på det här sättet kunnat stödja 10 band till samma kostnad som jag lägger på en fullpris CD, och dessa band skulle fått lika mycket pengar var som det enda bandet som gett ut CD'n. Och inga pengar försvinner på vägen.

Det där var ett exempel, kanske passar det inte alla artister, men se det som en indikation på att det visst går att tänka sig andra sätt att ta betalt än genom att sälja kopior som folk lika gärna kan göra själva.

Dags att skriva nytt

Nytt år, kanske dags att skriva nåt igen.